Vinterkaos i de tusen öarnas land

december 20, 2013 i Havsöring

Nätta droppar av milt duggregn sög sig fast mot rutan. Bilen styrdes målmedvetet fram. Förbi röda SL-bussar, vardagskrigare och orangea gatlyktor. Siktet var inställt på en melankolisk Stockholms skärgård i fuktig vinterklädnad. Öringarna sades finnas kvar. Det skulle till och med finnas fler av dem enligt rykten.

Musiken höll mig fokuserad på det kommande nuet i kustbandet. På något omedvetet sätt spelades gamla minnen upp från lyckade fisketurer som utspelat sig i alla möjliga väder. Vissa av passen där ute var stundtals som en overklig dröm med knallhårda hugg och galna fighter. Laddningen inom mig steg för varje tanke som tog en tillbakablick.

Ute på dagens skådeplats vaknade gryningen sakta. Uddar och skär var statiskt svarta i silhuett. Svanarna gled fram som mörka shackpjäser. En intensiv vind forcerade fram i det dunkla ljuset. Ute på kurvan paddlade Jorma fram med sitt flytetyg i hopp om sträckt lina och hoppande silver.

Sjösatte ringen. Tänkte och planerade tyst i mitt huvud om hur jag skulle lägga upp första driften. Kunde konstatera att det såg giftigt ut idag med upprörda grundområden redan från start – perfekt.

Trots att gryningen andades hugg får jag vänta till ljuset träder fram på riktigt innan det suger tag. Hugget faller nära land. Lyfter spöet och fighten börjar intensivt. Silvret rullar och splashar i ytan. Kort därefter tar fiskens energi slut och jag kan smidigt håva en mattblank 50centimeters. Fisken är vinterslank och jag önskar den lycka till i sitt födosök innan den tacksamt simmar tillbaka i det kristallklara vattnet. Jag följer fisken över ljus sandbotten en bit innan den försvinner som en liten silverpil med ett rökmoln av sand som slutkläm.

Under förmiddagen paddlar jag på. Kastar och kastar. Inget händer. Det är först efter B3 grisen fått dansa i ett kuperat stenrös som det tar tvärt stopp och upp fladdrar en välnärd blanking. Rusningarna avlöser varandra. Rullen skriker stundtals. Efter några minuters stök ligger det en fisk strax över måttet i håven. Känner hur glädjen spirar i kroppen. Vilket hugg – vilka rusningar.

B3 grisenSöndertrasad B3 gris.

Kort därefter ringer det. Noterar ett glatt men vindsprakande ”Tja” på andra änden. Svarar omgående.
- Hur stor?
- 1,5kilo (med intensiv röst)
- Grattis som fan. Härligt Jorma!
- Tack tack. Den satt långt inne kan man säga.

Kände en glädje inombords att öringförbannelsen i Stockholms skärgård släppt för Jorma. Efter många år och många tusen flugkast satt den äntligen.

Vitvattnet fräser runt stenarna i strandkanten. Fortsätter drifta. Flugan fiskar hem effektivt. Varje stopp är lika med en svajande B3 gris. PANG. TVÄRSTOPP! Fisken sliter tag styggt. Fighten rivstartar intensivt med rusningar och tungt tryck. Det fräser om linan när den skär ner i sidled som en diamantsåg i toppform. Anar blankt runt 2,5-3kilo. Pressen är hård från min sida. Likaså från fisken. Backar ut från grundområdet. Ställningskriget tar vid när dem så i sammanhanget obligatoriska första rusningarna lugnat sig.

Får in fisken mot mig. Men ser den inte. Mina spekulationer går från blankt krutpaket till grov och färgad fisk. Byter grepp på spöet och bryter upp den till ytan. Får syn på fisken. Den får syn på mig, i samma veva vältrar sig den grova och färgade kroppen för att snabbt rusa ner mot djupet.

Fighten börjar om. Det är hårt, tungt och skakande där ute på frivattnet. Får in fisken mot mig gång efter annan men lika snabbt som den ens sneglar mot mig vänder den i galet tunga rusningar och knyckar. Det är mäktigt och ångestframkallande att se när fiskens vita mage lyser som en liten surfingbräda på djupet. Minuterna försvinner och bataljen ser ingen lösning. Trots mina ivriga försök att styra in fisken mot håven misslyckas jag gång efter gång.

Ett par välbehövliga stand off i fighten tillåter mig att samla mental kraft och börja tänka klart. Inser att det här inte kommer gå ensam. Strax innan fisken högg hade jag sett Jorma endast ett par stenkast ifrån mig. Tittar mig runt stressat, med förtvivlad och flackande blick. Ser honom inte. Han är helt borta.

Bestämmer mig för att skrika rakt ut i fjärden. ”JOOOORRRMMMA” ”JOOOORRRMA” ”VAR ÄR DU?” ”HJÄÄÄLP MED HÅVNING” ”STORÖRING PÅ SPÖET”. Problemet är bara att Jorma ligger i lä och njuter av livet ovetandes om den hårda bataljen som utspelar sig i vinden.

Jag spekulerar i om det är en fisk runt 5-6kilo. Men som så ofta ser allt större ut i vattnet så går i god för att det i alla fall är en 4kilo tung fisk i andra änden. Något jag verkligen kan styrka är att den ursinnig och ruskigt stark.

Inser att det får bära eller brista. Väljer att paddla in mot land. Känner botten. Går på grund efter att vågorna skjutit in mig hårt mot stranden. Pressar fisken mot mig. Vinklar bak spöet. Tar fram håven. Möter fisken. Siktar in den mot öppningen. Den grova och tätprickiga kroppen lägger sig istället tvärs över öppningen. Försöker skaka in den i nätet. Håven knäcks som en seg träbit med några obehagliga knak. Släpper spöet. Fisken hoppar ner i vattnet.

Hinner under en millisekund tänka att nu är det över. Men instinktivt lyckas jag taila fisken halvt nersjunken i flytringen. . . Blir genomblöt när fisken försöker frigöra sig med några tunga och sista kroppsvälvningar. . .

Puhh. . . Kalabalik bland öar och skär. Vinden svalkar mitt yttre skikt men kommer inte åt mitt inre som för tillfället är något svajigt, överhettat och dimmigt. . .

Grov fisk i lekskrud.

Väger fisken under gungiga omständigheter bland vind och vågor. Vågen pendlar. Siffrorna åker berg och dalbana. Bestämmer slutligen vikten till 4,2kilo. Jorma som kommit lägligt till fotosession klipper ett par bilder på bästa manér. Fisken känns enorm när den ligger i min famn. Låter den simma tillbaka lugnt. Grov som en stock ser jag den försvinna över en större sandvik.

Resten av dagen bjuder på nylagad gulashsoppa från Jormas kök samt mer spöböj. I det svaga eftermiddagsljuset landas det blankt och sälen visar sig med någon märklig dans jag aldrig sett tidigare. . . Råkylan kommer med besked. Fukten klättrar innanför plaggen. Skakar och huttrar under dagens sista kast.

Paddlar mig hemåt och och summerar ihop dagen njutningsfullt. Vilket vinterpass. Att vara på hemmaplan, som tillfällig gäst och få uppleva ett mer eller mindre drömfiske. Fem öringar upp och ett par kontakter. Alla blanka med undantag för den grova fisken.

Tackar Skärgårn och Jorma för en härlig dag i ruskvädret och för nya minnen att lägga till i kustdagboken.
John Kärki