Triss i karatehugg

december 30, 2013 i Havsöring

Dundrade fram i den mörka timmen med öringexpressen. En dov spökdimma vandrade fram i vägbelysningens orangegula sken. Diggade taktfullt tillsammans med hjälp av morgonens pumpande musik. Sent kvällen innan hade jag satt planen för dagens fiske. En annorlunda plan. Ett tänk utanför min egna öringbox.

Bakgrunden till ändrad taktik var inte för att fisket gått trögt. Snarare så hade utdelning varit succéartad tidigare pass. Däremot hade julhelgen varit. Rapporterna från skärgården vittnade om mycket folk som var ute och svingade på de ”klassiska” vinterhaken. De öringar som simmade i dessa områden var garanterat störda, väldigt störda. En störd öring hugger sämre, om den ens hugger.

Valet av plats blev ett ställe jag inte skulle valt i första hand under vintern. Möjligtvis fiskar jag den här kanten under senvårens jakt på strömmingsätare. Men denna vinter är lite speciell med varma temperaturer ovan ytan och under ytan (+4grader). Öringen skulle nog fortfarande kunna stryka kring stimmen och smälta fet föda. Framförallt trodde jag på att den större öringen skulle göra det.

Denna stenkant är relativt ”tråkig” att fiska. En tremeters-kurva som är runt 2-3 meter lång för att sedan bara stupa och bli tvärdjup. Antingen står en öring där och vilar eller så är det tvärtomt. Tanken var att köra med en vit fluga som väckande signalerar betefisk för öringen.

Flytringen var knappt sjösatt innan första hugget föll. B3 grisen fladdrade lojt i mungipan när det lilla silversprallet exponerar sin blänkande kropp i luften. Trots min tanke om att köra en vit fluga fegade jag ur och valde ett säkert kort. . .

Silversprall simmar tillbaka till sitt rätta element.

Fortsätter drifta av kanten. Låter flugan dansa hem väckande bland storsten och sand. Dimman lättar upp skingrande med hjälp av en vind som börjar accelerera i hastighet. I ögonvrån ser jag en fisk bryta ytan över den stora vattenmassan. Snabbare än en hök zoomar jag in med jägarblicken – en strömming. Säger ”yes” högt för mig själv och knyter näven triumferande!

Strömming i närheten. Hugget från grövre öring är inte långt borta nu. Någonstans längs den här stenkanten kommer den stå och vila. Byter omgående fluga från den förföriska grisen till en knallvit och stor woolly bugger. En klockren blandning av betesfisk och förförisk vinterfluga i mina ögon.

Driftar fokuserat längs kanten. Kasten viner fram med självförtroende. Flugan landar mellan ett par större stenar. Fiskar ut flugan hetsigt. Gör ett stopp. Funderar för mig själv att snart borde fisken hugga. Börjar strippa hem igen. BOM! Hugget är knallhårt och spöet slits nästan ur näven. Fisken fladdrar upp våldsamt. Hoppen tar vid. Elaka rusningar i sidled ger en indikation på att det här inte kommer gå som en dans på rosor. Får kontakt med hjärtat igen och känner mig nästan lite skärrad. Över hugget och dom första snabba sekunderna av fighten. . . Satan vilket klipp!

Efter två håvningsförsök och närmare tio minuter senare ligger hon i håven. 73centimeter lång. Drygt 3,5 kilo tung. En stöddig hona som saknade mage men hade resten. Fotar i strandbrynet och låter henne simma tillbaka. Tar några djupa andetag och andas in den sydostliga vinden som svalkar skönt.

Grov hona synar knutlöst håvnät.

Dagen försvinner lika fort som morgonens dimma. Huggen uteblir. Sitter i flytringen. Dricker te. Äter doftande vörtbröd. Vinden har avtagit. Ytan ligger blank som en svart spegel. Korpen kluckar fram i skyn. Det ryker om mig och tekoppen. Ljuset börjar dunkla för vinternatt. Lägger några sporadiska kast mot ett lysande stenrös inne på den grunda delen av kanten.

Flugan landar nästan på land. Drar hem den. PANGDOOOIIJNG! Höjer spöet i tron om att jag krokat en sten. POFF! Öringen lämnar vattnet och svävar närmare en meter ovan ytan. Hoppen och rusningarna avlöser varandra. Jag tror mig ha koll på fisken under bataljen. Följer fluglinans spets som viner fram som elvisp i ytan. POFF så hoppar öringen två meter åt sidan istället för där linan är. . . Fighten är knallhård in till sista sekund.

Tillslut kan jag håva en fet blanking på prick 55centimeter. Funderar på bonk, men innan jag vet ordet av det synar jag fettfenan på superblänkaren. Trots mitt sug efter färsk havsöring i ugn låter jag den gå tillbaka. Det är viktigt att bevara det lilla och vilda beståndet vi har i Stockholms skärgård.

Superblänkare!

Knatar mot bilen i mörkret. Ett rådjur skrämmer mig i skogen när den rusar iväg i all hast. Summerar ihop ett fantastiskt vinterfiske medan ett duggregn strilar fram över mig. Under två veckor han jag med sex öringpass. På dessa pass landar jag elva fiskar.

Av dessa elva var . . .
Åtta blanka. . .
Åtta fenklippta. . .
Nio över måttet på 50 centimeter. . .
Största på 4,2 kilo. . .

Tackar Stockholms skärgård och öringguden för dessa fantastiska upplevelser.
John Kärki