Tomhet i bukten

april 27, 2013 i Havsöring

Tidig morgon. Blev till förmiddag. Utan fisk. Solen värmde. Jackan fyllde utrymmet bakom mig i flytringen. Kastade. Njöt av livet. Bytte flugor. Kikade på naturen. Följde fågellivets hetsiga dans så här på vårkanten. Framförallt satt jag och tänkte på den fortsatta delen av säsongen. Den svåra delen. Med chans på riktigt grov öring. Välmatade torpeder i blankskimrande skrud. . . .

Tänkte så mycket på andra andningen av säsongen att jag nästan paddlade rakt in i en likasinnad. En dedikerad själ i sammanhanget. Han liksom jag hade inte fått något. Ett trevligt snack tog vid när vi guppade runt i det transparent klara vattnet med lite mättat grummel i. Efter snacket begav vi oss åt ett varsitt håll med hopp om silver i den nyanlända vinden som smög in bland ljummet stelt vatten.

20130427-143924.jpg

Ringer Kobben tror jag. Men råkar komma åt play-knappen på Spotify. Ur mitt head-set strömmade elektronisk house från Pryda.

Musik och fiske hör inte ihop tycker jag. Men bestämde mig för att göra ett undantag. Psyket och fokuseringen var på dekis i den allt mer stekande solen. Kunde bli en skön grej att testa om inte annat.

Tog en klunk kallt vatten. Satte i andra hörluren i örat. Höjde till max. . . Stängde allt annat utom mig. Inget fågelkvitter. Ingen vind som viskade. Inga motorljud från båtar. Inget skvalpande från det blåa havet.

Musiken tog mig till en ny värld. En ny fokusering. Molnen på himmelen rörde sig fort. Fåglarna flög tyst. Kasten skar vasst och mjukt samtidigt. Svarta zonkern fick chansen igen. Den dansade fram livfullt i vattnet. Allt runt mig ändrade på något sätt karaktär. Så tyst men ändå så levande.

Fokuseringen var tillbaka. Likaså nötandet. Plöjde av bukten grundligt.

20130427-143904.jpg

Paddlar hemåt. Lägger ett strökast in mot land. Drar ett drag. Kontakt! Kändes som linan lyftes försiktigt. Fortsätter strippa. Kontakt igen. Strippar igen. Kontakt. Igen? Är det verkligen fisk frågar jag mig själv? Blir osäker. Musiken strömmar på som inget hänt.

Fortsätter intagningen. Med tio meter kvar suger det tag. Hugget exploderar och går från sugande till intensivt med fart. Sätter mothugget med spöet i sidled. Hårt mot hårt. Känner hur trycket pressas uppåt.

Ytstöket är grovt. Fisken är grov. Blankskimret är överväldigande. Kastar ur hörlurarna. Hör vinden och fåglarna igen. Ser även ett totalt kaos i bukten. Linan svischar av. Håller press samtidigt som jag låter den gå.

Trycket från fisken är hämtat från helvetet. Får in fisken på spöet. Ser att det är blankt. I alla fall åt det blankare hållet. Spekulerar vikt och längd när trycket plötsligt lättar och fisken fläker sig upp ur vattnet. Mina tvivel och spekulationer om hur stor den är besvaras.

Vilken fisk. Rusningarna tar vid intensivt. I sidled. In mot land. Mot mig. Fisken är överallt. Under ytan. Över ytan. Mitt spö flänger åt alla möjliga håll. Känner på mig att det här inte kommer hålla. Knyckarna är tunga och hårda. Korthuggna på något sätt. Känner allt rakt in i handen.

Plötsligt lättar allt abrupt. Säger högt till mig själv – Nehhhhhhhhhj! En tomhet sprider sig som en svalkande dusch. . . Upprepar ordet nej för mig själv några gånger. Trettio till fyrtio sekunders ös. Inte en lugn sekund. Fisken var nog närmare sjuttio centimeter lång. I alla fall runt tre och ett halvt kilo uppåt.

Fiskar mig hemåt med tomhet i kroppen. Mot den stundande festen som kommer få mig att fylla den tillfälliga tomheten med något annat.

John Kärki