Warning: Declaration of WP_SimplePie_Blog_Item::get_id() should be compatible with SimplePie_Item::get_id($hash = false) in /customers/4/1/e/silverbums.com/httpd.www/silvret/wp-content/plugins/blogger-importer/blogger-importer-blogitem.php on line 24 Warning: Declaration of WP_SimplePie_Blog_Item::get_links($linktypes) should be compatible with SimplePie_Item::get_links($rel = 'alternate') in /customers/4/1/e/silverbums.com/httpd.www/silvret/wp-content/plugins/blogger-importer/blogger-importer-blogitem.php on line 24 Warning: Declaration of Blogger_Import_List_Table::prepare_items($blogs, $JSInit) should be compatible with WP_List_Table::prepare_items() in /customers/4/1/e/silverbums.com/httpd.www/silvret/wp-content/plugins/blogger-importer/blogger-importer-table.php on line 14 Warning: session_start(): Cannot start session when headers already sent in /customers/4/1/e/silverbums.com/httpd.www/silvret/wp-content/plugins/shutter/shutter.php on line 60 Silvret | Livet på kusten | The Silverbums
karki

Vinden har vänt

december 16, 2012 i Havsöring

I alla fall tillfälligt. Bom idag. Fyra man som nötte hårt och effektivt. Det ville sig helt enkelt inte. Ibland är det så. Under vintern är huggperioderna korta. Gäller att tajma rätt. Hittade dock en tuggad storspigg i vågbryten. Öringen var där. Men kanske innan vi kom dit?

Annars rapporteras det om landad fisk bland silverbröder i skärgårn nu under helgen. kul!

Förberedelse. Båge på matbordet.

Vill även passa på att påminna er som inte gått med i Stockholms havsörigssällskap än. Kika in på sidan och bli medlem gratis. www.shs08.se

Nya tag nästa pass.
/ John 

karki

Steelhead-varning på vinterplatån

december 1, 2012 i Havsöring

Ibland har man tur. Ibland blir det rätt. Hur man än gör. Rockklassiker levererade storslaget idag. Dire Straits, U2 och Metallica avlöste varandra. Parerade bilen på det moddiga underlaget. Fick sladd lite då och då. Men det gjorde bara att rockmusiken i bilen fick en extra dimension. B3-kaffet smakade bra. Hade en varm känsla i kroppen. Samtidigt oroade jag mig för kylan som skrattade hela vägen från Ryssland.

Väderprognosen avslöjade att en vecka med karga och orubbliga minusgrader skulle fästa sitt grepp om Stockholms skärgård. Kyla är ju bekant förknippat med is. Is är ju bekant förknippat med off-season. Off-season är ju bekant förknippat med saknad av silver.

Kanske var det sista fisken jag klippte detta år? Frågade mig själv det när jag parkerade bilen utanför lägenheten. Stängde av bilen. Rockmusiken dog tvärt. Kollade på den rosa fasaden skapad under femtiotalets modernitet. Såg massa folk i backspegeln. Förorten några mil från Stockholm började bli märkbart påverkad av julstressen. Min bil däremot var mest påverkad av imman från fuktiga fiskegrejer.

Såg tillbaka på fighten som innehöll ett gung av rang. Hugget kom lika överraskande som alltid. Inte där det skulle. Utan nästan uppe på land vid den lilla stengrynnan. Wolly buggern svepte fram som en vit skepnad ovanför sten och tång.

Regnbågen kunde efter några minuter lotsas in i håven. Ett märkbart aggressivt anfall av skarv hade nyligen ägt rum på fisken. Fenan var dock av det finare slaget jag har skådat på en regnbåge i skärgårn. Formen på hela fisken var identisk med en steelhead-hona. Silverblänket var det tydliga. Det rosa skimret var bara en svag bakgrundskrydda.

Klinisk perfektion skapad av naturen. 

Sextioett centimeter lång. Vikt på strax under tre kilo. Grym fisk. Ställer mig återigen frågande till om inte regnbågarna i skärgårn har lyckats med en lek för några år sedan. Flertalet ”perfekta” regnbågar som knappt är synbart rosa har kommit upp senaste året. De flesta ligger mellan fyrtio till femtio centimeter.
Hur lång tid ska fisken gå i skärgårn innan fenan blir så perfekt som den ovan? Många år. Hur många kilo väger i sådana fall inte en sån regnbåge?
Bonkade även fisken. Fyllde en hel liten musliskål med rom. Stora romkorn. . . . . Utöver det innehöll hon en tånggråsugga. 

Tankarna om vilda regnbågar i skärgårn fortsätter för egen del. Men just nu är förhoppningen att det blir mer fiske under december. Utan femton minusgrader och is på större delen av skärgårn.

/ John

karki

Blanka flingor i snöstormen

december 1, 2012 i Havsöring

En dimmigt förvirrad ridå. Orsakad av snö. En längtan efter hugget. Fingrarna sved. Nätta och snåla flingor kraschar mot luvan med frenesi. Dubbla luvor idag till och med. En svart från munktröjan och en Khakigrön från vadarjackan. Trots det ekade det från intensiteten av snöstormen.
Nordostvinden gjorde allt för att elda på och hetsa nederbörden till maximum. Vågorna gurglade in mot grundområdet. Mitt vanliga jag, ville ge upp, men mitt andra jag visste att silver var det enda som värmde för stunden. Dagar som dessa är inte trevliga. Men ibland levererar de fisk.

Skymningen tågade på. Snön fortsatte tåga på. Minusgraderna tog allt till en ny nivå. En högre nivå av smärta. Med krampaktiga fingrar drogs linan in. Den svävade fram i vattnet. Långa stopp lät vattenströmmarna bestämma flugans öde.

En tvärt stopp på linan. Drar ett drag för att kontrollera vad som hände. Tjoooooooooooonnnnnnng! Ett segdraget hugg som tvärt ökade i fart – blankfisk.

Ja! Ja! Ja! tänker jag för mig själv. Har svårt att uppfatta fiskens storlek under fightens första sekunder. Ser bara en fet paddel och att det är blankt, knallblankt.

Linan är lång. Tjugofem meter kanske. Trots det visar fisken sin rätta kaliber när spöets båge ställs i botten. Tvärstumt. Fisken går djupt.
Samtidigt som jag pressar fisken för att ta lite kommando kommer nästa överraskning. En grotesk rusning. En sån där rusning man bara ser på film. Trots min press skriker rullen under flera sekunder när fisken drar rakt ut i fjärden. . . . . Under rusningens slut vickar fisken till. Allt blir lätt. Kontakten tappas. . . Vill inte veta vad som hände. Men loss gick fisken.

Gråten var nära. Uppgivenheten var där med besked. Ville bryta spöet.
Vafan hände? Vevar upp. Wolly buggern i svart stack ut i snöstormen. Den var helt oskadd. Dåligt krokad fisk antagligen.

Får revansch tio minuter senare på lillebrorschan. En liten blanking på runt måttet kan enkelt krokas av i linbrickan. Även den föll i ett stopp, för den svarta Wolly buggern.
Vackra fiskar som skimrar av silver i vinterlandskapet. När fisken går tillbaka återfår jag värmen för några sekunder.

Nej tack till linrester i naturen. Hängs enkelt i jackan.

Drömmen om den stora lever vidare.
/ John

karki

Bland tomtar och troll på den Norrländska kusten

november 25, 2012 i Havsöring

Världens mest luttrade öringar? Bompass efter bompass. Ett krig mot sitt egna psyke. Så kan det vara i Stockholms skärgård. Även om denna höst har varit ”ovanligt” bra, i alla fall om man ser till senaste årens historia. Nästan alla rapporterar in om synlig fisk eller landad fisk. Kul.

Nu till helgen lämnade dock jag och min vän Jonas Ringman Stockholms Skärgård. För att söka nytt och ha en trevlig helg. Planen var enkel – utforska södra norrlands kustremsa. Fanns öringen där? Var den stor? Sjökorten skvallrade onekligen om ”brutala ställen”.

Jonas R njuter i vintersolen, även sedd som omslagspojke i flugfiskemedia. 

Vi börjar fiska tidigt lördag morgon. Allt ligger stilla. Konstellationerna runt oss liknar mer en sagoberättelse från John Bauers tid nere i Småland.
Stora klippblock pryder strandzonerna. Höga granar i mörkgrön färg ligger som slöjjor över de gigantiska stenkreationerna. Det är kargt och kyligt i luften. Även omgivningen andas krampaktig kyla. Mitt sinne hade inte blivit förvånad om ett troll med, smutsgrön mossig vinterskrud tittade fram bakom något av de osymmetriska blocken.
Vissa öar saknar löv. Små vindpustar skapar ett rassel bland träd som sjunger på sista versen inför vintern.

Ett vak. Två vak. Tre vak. Fyra vak. Det vakar överallt i det 2,6-grader varma vattnet. Fluglinorna viner fram med fokusering och entusiasm. Prick på vak. Inget händer. Prick på nästa vak. Inget händer.

”Ja där satt den!” skriker Jonas från sin position snett bakom mig. En liten blanking på 40 centimeter kan varsamt krokas av efter en fladdrig fight.
Jonas landar någon till innan jag äntligen får utdelning på mitt prickkastande i den dunkla morgonstunden. Det fladdrar och spöböjjen är frenetisk. Ytterliggare ett sprall får gå  tillbaka i den mörka och mystiska vattenmassan.


Blankt sprall från Norrlandskusten.

Den Norrländska kusten är uppbyggd av fabriker, hamnar och stora älvutlopp. Utöver den mänskliga faktorn finns det orörda och vackra ställen. Kusten är dessutom lång.
Uppenbarligen finns det en hel del öring också. Vi landar sju öringar på två dagar. Mestadels sprall men ett par kring femtio centimeter.

De stora då? Jodå. Dem kontaktade vi också. Jag tappar en fin fisk på cirka tre kilo. Kolsvart på ryggen och silverblank på sidan. Snacka om attityd till utseende. Attityd hade även kustvandraren i fighten. Efter att ha smygit fram ljudlöst och obemärkt i det kolsvarta vattnet snodde fisken till sig flugan på ”dropp”.

Han bara lyfta spöet innan det blev ett fullständigt kaos. Efter fjärde hoppet, där linan pekade åt ett håll och fisken flög upp två meter därifrån tror jag att fisken går loss. Men den är kvar. Tills en sista elegant rullning avslutar det fascinerande skådespelet. Retligt. Men det kommer nya chanser. Man ska i alla fall vara glad att det går att kontakta dessa stabila individer.

Tidigt besök i vintergryningens land.

En skarp kontrast denna mulna och karga eftermiddag.

Tackar Jonas för en trevlig helg.
/ John