Spökfyren ute på Laxnäs

juni 7, 2014 i Fiskeberättelser, Havsöring

Tittade förundrat på den metallgråa jeepen som stod parkerad bredvid den stora eken. Vad gör den här idag igen? Inga registreringsskyltar hade den heller. Några enstaka och pastellgröna eklöv prydde motorhuven tillfälligt. Flera nattpass i rad hade jag sett jeepen vid grusparkeringen men ingen fiskare eller naturflanör hade setts till ute på Laxnäs, skumt.

Kastade på mig ryggan. Greppade spöet och började min kilometerlånga vandring ut mot nattens udde. Kvällen låg i sin linda medan fåglarnas sång ljöd runt mig som naturens egna surroundljud, ibland kaosartat och ibland i ljuvlig symfoni. Stigen som mina fötter knatade fram på omgavs av något som liknande en knallgrön trädgård med stora stenmurar på var sida. Sommargrönskan doftade nektar samtidigt som mitt inre nynnade på Bräkne Hoby – Sverige tog brons jag tog guld.

Solen sjönk sakta i väst och havet började lugna ner sig efter dagens gungande bris. Sommarfisket efter havsöring här nere på södern är spännande och nattlig aktivitet är mer regel än undantag. Spöet var laddat med en stor svart trattzonker framtill. Silhuett och ljudligt i ett – perfekt för sommarnätter.

Spanade ut över stenrevet på uddens norra sida efter aktivitet i solnedgången. En burk Bullens och en alkoholfri Carlsberg packades upp ur ryggan. Lutade mig tillbaka mot den stora vita fyren medan ögonen scannade området efter fisk.

Kvällsmat.

När natten kom klev jag försiktigt ut i vattnet. Lös lite lätt med en ficklampa mot den bruna tångskogen närmast land och möter ett myller av räkor i alla möjliga storlekar. Släcker lampan och fortsätter min vadning ut mot revet. Tar sikte mot några uppstickande spetsar i svart silhuett. Plask. Virvel. Säger helvete högt för mig själv medan en fin öring pilar iväg på det grunda vattnet.

Stannar sakta upp. Står helt still och är knäpptyst i någon minut innan jag repar av linan. I tredje kastet känner jag en hård stöt följt av ytterligare två dova men rappa hugg. Kort därefter bryter en fisk ytan utanför mig. Lägger ett kast mot den vitlysande vakringen utan resultat. Knatar av den sista sträckan på udden med säkra kast i nattens mörker.

Bakom mig flashade fyren till då och då. Tidigare nätter hade jag tyckt mig se någon iaktta mig från fyrens lysrum. Dock borde det varit i princip omöjligt då stegen var permanent borttagen. Inatt såg den tom och mindre aktiv ut i alla fall. Vevade upp linan och knatade mot land för en stärkande fikastund i mörkret.

Spökfyren

Kaffet doftade gott och hettade läpparna. I all lugn och ro tyckte jag mig höra en flämtning där ute. Blicken var hela tiden fäst mot vattnets mörka spegel. En säl som andas? Rekade av ytan efter sälsilhuetten. Då ser jag det. Inte en säl. Utan ett cykloprör som sticker upp från ytan. Vad i hela världen. En dykare ute nu? Mitt i natten?

Cyklopet kommer närmare och allt går väldigt fort. Upp ur vattnet kravlar sig en man i tight våtdräkt. Muskulös och lång. Ställer ifrån mig koppen och känner att situationen är något lustig. Mannen går klumpig fram mot mig med simfötterna klappande mot stenarna på stranden.

Fipplar igång pannlampan och lyser upp den mörka dykaren. Han tar av sig cyklopet ett par meter ifrån mig och börjar prata på brytande rysksvenska.

- Jahhha John. Så du är här ikväll igen!
Svarar lite kort att så är fallet medan funderingarna snurrar panikartat i huvudet. Vem är det här? Hur känner han mig?
- Får du någon havsöring då galning? Ute mitt i natten. Har ingen lärt dig bättre? Du borde sova nu! Klockan är två.
Brände en fisk tidigare och har skrämt en. Men vem är du? Fiskar du? Är det din jeep på parkeringen?
- Ledsen att säga det John. Men du är på fel plats ikväll. Här får du ingen havsöring. Här kommer du bara DÖ!

Den ryskbrytande mannen skriker högt och ljudligt som en galenskapare i mörkret - ”Sverige åt ryssarna!” samtidigt sliter han upp en stygg stridskniv med obehagliga räfflor.

Kniven och hans glansiga psykosögon lyser av förvirrad ondska i mörkret. Kastar mig upp panikartat och lägger benen på ryggen. Hör hur hans simfötter smäller mot stenarna i ökad takt bakom mig. Kommer in mot den lummiga stigen och ryssen tar snabbt in mark på mig i den platta terrängen. Nedhängande grenar överraskar mitt ansikte obehagligt och smärtsamt i mörkret. Pannlampans sken fladdrar okontrollerat i skogen när jag dundrar fram för liv och död.

Hör mitt egna skrik eka i huvudet. ”Ryssen kommer! Ryssen kommer! Ryssen kommer!”. 

Vaknar med svettpärlor i pannan. Andas häftigt. Känner hur hjärtat håller på att lägga av. Kvinnan bredvid granskar mig förundrat. Hon får ur sig en fråga om hur jag egentligen mår. Bra svarar jag på rutin med uppspärrade ögonvitor. Utanför fönstret vakar gryningen och fåglarna kvittrar nätt medan ett grålys sipprar in i rummet. Kvinnan säger med söt röst att det är bra att drömma, dock verkade denna dröm vara mindre bra.

Kysser henne i pannan. Mina sista svettpärlor dör sakta ut. Tar ett djupt andetag. Kvinnan lägger sitt huvud på mitt bara bröst suckande. Tittar upp i taket funderande, över fisket, livet och andra oförklarliga saker. . .

John Kärki