Solnedgång och kaotiskt öringrally

april 8, 2013 i Havsöring

Cause sometimes you just feel tired. Feel weak, and when you feel weak, you feel like you just wanna give up.

But you gonna search within you. You gotta find that inner strenght and just pull that shit out of you.
And get the motivation to not give up.

Not be a quiter, no matter how bad you wanna just fall flat on your face and collapse. . .

En vacker solnedgång intar den för kvällen vårprydda skärgårdsscenen bland öringar, fågelkvitter och härdade flugfiskare. Solen använder de mörkgröna granarna som en svepande trappa i sin jakt på att sätta punkt för dagen. Jag och Johan hade jobbat hårt från tidig gryning. Ett tröstlös ringklocka under den isiga gryningstimmen är vår enda kontakt hittils. Ding dong – mothugg – borta.

Vila i skärgårdsland.Vila i soligt skärgårdsland för en gryningskrigare.

I fjortonde fisketimmen händer det. Det lossnar big time. Känner en tydlig och rapp stöt. Skriker till Johan genom vinden.
-  ”Jag hade en, garanti på det.”
Tiondelssekunden efter suger det tag abrupt. En riktigt stridbar öring har klippt i sig den vita trattflugan med argsinta ögon, i vinröd färg.

Öringen går omgående upp ett gigantiskt luftsprång. Den lågt badande kvällsolen i guld ramar in hoppet. Silver blev guld, guld blev silver för ett kort ögonblick bland kylig granskog och uppvärmda stenklippor. Det glöder i mig varje gång jag får se dessa fiskar. Skärgårns öringar kommer alltid ha en speciellt plats i mitt hjärta. Med eller utan fettfena.

En aggressiv rusning tar vid av skärgårns formula one. Slirbromsen skriker oavbrutet. Spöet står i djupt tryck. Fightar fisken hårt. Den svarar med det samma och lite till. Mitt inre är med, medan mitt yttre skakar okontrollerat. Ett till hopp på lång lina tar vid. Nästa rusning kommer med besked. Fighten börjar om på nytt. Linan skär djupt ner i den mörka ytfilmen. Öringen går från sida till sida som ett tåg. Ett silvertåg för tillfället, ur spår, trodde jag.

Ska precis håva fisken. Bara tafsen sticker ut från sista spööglan. Fisken säger emot och bränner på en av de brutalare rusningar jag stött på hittills i skärgårn. Närmare trettiometer lina försvinner under ett par sekunder. Någon meter kvar till backingen och jag börjar förstå att fisken inte har mycket kvar att ge. Pumpar hem den med ytstök och stångande. Johan håvar fisken åt mig säkert.
Vilken fight. Trots att den ”bara” är femtiofem centimeter lång. Fantastiskt kondition. En strömmingstorped. Det finns öringar och så finns det öringar.

Femtiofem

Det här var startskottet för en sinnessjuk kvällstimme. Karatehugg. Böjda spön. Silvriga hopp. Rusningar och stök som orsakade tvinnade tafsar. Skadade flugor. Nervpirriga håvningar. Handskakningar och glatt oförstående snack
-
”Vad är det som händer?
- Det här händer inte.”
- ”Grattis mannen”
- ”Grym fisk” .

Varje öringrally ska man njuta av. Det händer inte ofta. Vi njöt av skärgårn och torpederna som plötsligt bara var där. Vi njöt av nuet. Vilken timme. Öringtimmen i sitt esse.

55+

Världens vackraste fisk.

Silverskimmer.

Matfisk Sliten kustkrigare efter femton timmars fiske med en fenklippt femtiofemma som blev vårens matfisk. Fisken hade strömming i magen.

I mörkret när skärgårn återigen ligger öde och pustar ut summerar vi ihop sex öringar. 69, 55, 55, 50, 45 centimeter och ett mindre sprall. Flertalet tappade. Flera hugg och stötar. Magiskt fiske för att vara i Stockholms skärgård.

Tackar skärgårn för en hård dag som äntligen gav utdelning i fisk och minnen för framtiden.
John Kärki