Snöstorm och storöring

mars 31, 2012 i Havsöring

Vinden yrde. Blöta snöflingor från norr attackerade mitt kylslagna ansikte gång efter gång. Det fanns ingen hejd på naturen idag. Det sista av vintern kokade troligtvis bort.

En tidig vår hade fått en abrupt avbrott i form av minusgrader och oväder. Tankarna hade under veckan gått om det verkligen var värt att jaga öring till helgen med tanke på kölden. Skulle de bli stela? Skulle de bli superkinkiga? Samtidigt är alltid våldsamma väderförändringar intressant i öringfiske.

Mängder av grodor som frusit ihjäl kunde synas idag. Den tidiga våren lurar hela naturen. 

Paddlade runt med ringen. Kastade av kanten som bestod av sten och tång. Kände en glädje i kroppen att jag och Jonas Holmgren hade dragit ut och fiskat ändå. Jonas hade ju knäckt sitt mångåriga ”Stockholmsspöke” i form av att landa en liten fettfena i gryningen på spinn. Kul att man kan hjälpa andra att få fisk ibland också.

Rundar en liten utbuckning på den annars raka stenstranden. Driftar in. Forcerar in kast efter kast. Fiskar med fantasi. Fiskar med en bra känsla i kroppen. Det känns som vi har kommit rätt idag. Helt plötsligt brakar det till. En brutal vattenkaskad inne vid land väcker mitt sinne. Ett stort träd föll ner i vattnet. Vinden plöjjer sönder allt i sin väg. Det mulna locket på himmelen grinar argt mot mig. Jag ler tillbaka. Vilket öringväder!

Kastar av ett större stenrös som ligger placerat hundra meter från land. Låter min vita Wollybugger fluga hänga i långa stopp under intagningen. Flugan simmade förföriskt med gummiben i chartreuse färg. En fluga som jag snott från David tidigare i år.

I en av intagningarna tar det tvärstopp – sten. Tror jag. Lyfter spöet i ren reflex för att lossa flugan. Sitter fortfarande fast i stenen. Tills det gungar till obehagligt tungt. . . . . Då menar jag verkligen obehagligt tungt. Hela kroppen rös till när jag förstod att det satt öring på i andra änden.

Det stångas på femton meter lina ungefär. Känner att det är en bättre fisk. Något som jag får bekräftat någon sekund senare när min flata nylon (runningline) i neon-orange färg sprutar av linbrickan och rasslar igenom ringarna i en icke hälsosam fart. Håller andan. Magen håller på att vända sig. Backingknuten hackar sig sedan igenom ringarna också. Puhh.

Så ser det ut ett tag. Backingknuten åker hiss upp och ner i ringarna. Pressar fisken hårdare och hårdare. Fisken går upp i ett par delfinhopp/rullningshopp. Ser fisken på lång lina att, den ser ut att vara rätt stor. Pumpar på. Får in fisken mot mig sakta men säkert. Hela tiden avbryts drillningen av flera långa rusningar. Snön yr kring mig. Vinden skrattar elakt samtidigt som en ångest håller mitt psyke i sitt grepp.

Det är konstigt. Man tänker på dem jämt. Man drömmer om dem. Men när man väl har dem på vill man inte vara där längre. Man vill bara blunda och inte se eller känna rusningarna, hoppen och tyngden.

Det börjar bli hopplöst att bryta upp fisken mot ringen. Börjar tvivla på att det kommer gå. Det är sällan man inte tror man ska få upp fisken. Det här var en sådan gång man inte trodde på sig själv. Men höll mig fokuserad i stridens hetta. ”Inga misstag nu” ekade i mitt huvud.

Fisken rusar gång efter gång ut. Paddlar in mot stranden och ska stranda fisken. Kommer in mot det grunda. Ser stenar och len sand på botten genom det kristallklara vattnet. Knäpper upp den oranga bygeln på flytringen. Hoppar ur. Bedömer djupet helt fel. Vattnet zipprar in i vadarna samtidigt som fisken rusar igen. Får hoppa in mot det grunda med mina svarta simfenor likt en tyngdlös äventyrare på månen.
Lyckas. Om än blöt.

Pressar. Det är ett ställningskrig på kort lina. Fisken hoppar en gång till. Jag står på första parkett och synar en riktigt grov öringkropp som med sin silvriga sida ger det mulna vädret en vacker kontrast i våran skärgård. Spöet står på bristningsgränsen när jag äntligen lyckans taila öringen. I samma veva skakar den till och flugan flyger ur munnen. Gummibenen flyger åt något annat håll. Snabbt in i vågsäcken. Lät den vila under ytan.

Vilken fight. Bland det värsta jag har varit med om i styrka. Helt obehagligt sjuk fight. I min värld kändes det som en tio till tolv minuters rond. I verkligheten kanske det bara var fem till sju minuter. Men oavsett tid var det konstant ös. Ingen lugn stund.

Efter tio minuter i vågsäcken tar vi några bilder. Låter den mäktiga öringen simma tillbaka. Fisken simmar tryggt tillbaka ner mot djupet. Fantastisk fisk! Drygt sjuttio centimeter lång och en vikt av fyra kilo.

70cm++ 4,0kilo

Kollar upp mot den stormiga himmelen och känner en varm glädje inombords. Ler mot fiskekompisen. Jonas är helt tyst tills han får ur sig några ord lågmält ”Magiskt” ”Helt otrolig öring”.

Man ska veta att storöring är en ljusskygg varelse. Man får sällan se dem. Det kan gå år mellan riktigt stora fiskar.

Tack för idag skärgårn.
/ John Kärki