Silvermakaronen och gubben

mars 1, 2013 i Flugbindning, Havsöring

Vårsol. Frisk vind. Ett varmt inre. Februari hade fått ett tidigt besök av våren. Naturen vaknade snabbt till liv. Likt resten av samhället. Lunch-promenader. Glada leenden. Vårjackor bevittnades på våra gator och torg. Snacket om uteserveringarna började också höras.

Värsta läget att klippa en vinteröring med andra ord. Väderprognosen visade dock att kylan snabbt skulle komma tillbaka med kyliga nätter och halvkyliga dagar.
Mitt inre skrek till mig att sno ett par eftermiddagstimmar i vardagen – ta chansen. Min trötta öringsjäl lyssnade noga och följde rådet. Silver förgyller annars så rutinmässiga vardagar. . . . . .

Guppade runt i den hårt utsatta fjärden. Vinden friskade i. Två snabba drag med linan och flugspöet. Svisch så försvann trettiometer lina mot grundområdet. Vattnet var vintermörkt. Solens strålar gjorde dock att en viss klarhet kunde synas mellan brisiga vågor och ljus sandbotten. Njöt av livet. Testade många olika flugor. En del nya färger och tillskott fick simma fritt utan press. En som såg extra bra ut var streamern i färgen ”Hint of olive”. Flugan reflekterade förförande med sin färg samtidigt som silhuetten var tydlig. Den flöt även in bra med sin lömska transparens i vattenmassan.

Synade grundområdet. Solens strålar reflekterade vart smällen skulle komma. På denna grundplatå har jag tidigare landat ett par fina blanköringar som förevigt kommer etsa sig fast i mitt minne. Börjar forcera kasten i rent attack-mode. Fullkomligt lät flugan ta varje meter som går av huggplatsen. Solen och vinden skapade en livlig glädje i flugan.

Inne vid land satt gubben. Han som sitter där varje vår och njuter av livet. Blåställ och flanellskjorta. Skepparkeps. Kroppen var något krokig efter ett troligtvis hårt arbetarliv. Han lutade sig skönt mot det röda båthuset. Ena handen höll en ölburk som glänste mot solen.

Varje vår möts vi. Ibland pratar vi lite lätt med varandra. Annars nickar blickarna förstående eller så höjs en lättsam hand från vardera sida.

Gubbens ögon följde min drift med flytringen. Sneglade då och då tillbaka mot honom genom mina kolsvarta solglasögon. Pang. Tvärhårt. Snabbt. Lätt. Överraskande. Höjer spöet. Fast fisk. Yes, yes, yes. . . . . . Känner direkt att den är liten. Men det värmer i silversjälen. Mitt inre liksom tinar upp på något sätt. Det tunga februarihuvudet känns lätt igen. Inga bekymmer eller besvär.
Fisken stökar hårt därute. Silversidan bryter ytan och möter solens strålar gång efter gång. Håvar fisken kort därefter. En riktigt liten silvermakaron. Första våren i havet troligtvis.

Lyfter fisken mot gubben som nu står upp och har sett allt. Han verkar ivrig. Vinklar upp blankingen. Han ger tummen upp och jag synar ett leende på långt avstånd. Låter makaronen simma tillbaka till sitt rätta element. Nu satt gubben igen och njöt av livet.

Silvermakaron

Packar ihop kort därefter. Nöjd över ett par tydliga vårtecken – gubben – gamla båthus – och öring på grundområdet.
John Kärki