Pansarfiskar i solnedgången

september 14, 2013 i Övrigt

Eldklotet sjunker sakta i väst. Vattnet skrapar mot vadarbyxan. Kristallklar och bländande massa virvlar tungt när vi vandrar vår väg. Vadarkängorna dunsar mot slipad sand. Upp och ner. Som tyngdlösa astronauter kliver vi fram med synskärpan i högsta hugg. Likt en hök över gröna fält spanar vi efter vårt byte där ute på den lugna ytan.

- Ser du! Kolla plogen. Ohhhh. Ta då! Nej. . . Den vek av. Flera fiskar är utanför mig. Kolla!

Martin skriker med hetsig röst på sin norrländska dialekt att en id har jagat iväg hans fluga, utan att hugga.

Ytan gungar visuellt när ett stim med id har klivit in på grundområdet. Tungt och självsäkert vakar de. Ibland head and tail. Ibland tunga plask. Då och då bryts ytan av att en rygg sticker upp för att slutligen sjunka som en rysk ubåt på svenskt vatten.

- Ojojojoj. Flera stora fiskar är utanför mig. De vakar hela tiden. Vafan. De tar ju inte. Har träffat vaken flera gånger. Irriterande. Jag testar att förlänga tafsen.

Arild, från ”Gurkstan”, även kallat ”Pulverstan”. Hojtar frustrerat från sin position samtidigt som ytan utanför honom gungar så man nästan blir sjösjuk.

Martin funderar över flugvalet i kvällningen.

Idstimmet rör sig vidare. En fisk bryter ytan utanför en sjögräsklunga. Får ut kastet en meter ifrån. Ser hur vattnet reser sig. En kvick plog tar vid. Strippar snabbare. Gör ett stopp. Strippar ännu snabbare. Nu reser sig fiskens rygg ovan ytan men viker snabbt av. Fan!

Kort därefter får jag en ny chans. En stor klunga med kustens egna pansarfiskar stryker in inom kastavstånd. Lägger ut på ett av vaken som breder ut sig tungt och lugnt. Linan landar rakt i vakringen. Men även rakt över restrerande fiskar i idstimmet – ytan exploderar i ett kaos och fiskarna flyr ut mot djupare vatten… Frustrerande var ordet.

Solen tuggar sig neråt bakom trädtopparna långt borta i horisonten. Ett något mörkare sken lyser över viken. Enstaka fiskar fortsätter att vaka. Ibland kommer de inom räckhåll för ett kast. Har tur och lyckas pricka ett vak perfekt med min tafs i modell – extra lång. Ytan reser sig och en plog tar vid för att sen explodera i en visuell tvärnit! Höjer spöet och det gungar pansarhårt under fightens första sekunder innan fisken börjar tröttna och mest stångar sig in mot min håv.

Kvällens minsta id får gå tillbaka.

Ett par fiskar till landas. Någon runt femtio centimeter i guld och bronsfärgad skrud. En svart wolly bugger med tratt visar sig vara melodin för att landa skymningsidar. Kanske är det den hetsiga gången på flugan som gör det? Silhuetten? Eller kanske sidolinjeffekten av vibrationerna? Nåväl, troligtvis en kombo av allt.

Svart trattfluga med lite längre tafs verkar vara receptet heta solnedgångar.

Vaken fortsätter in i mörkret. Den svarta ytan framkallar knallhårda hugg och något aggressivare fighter från pansarfiskarna. Stundtals simmar fiskarna bara fyra till fem meter ifrån oss. Korta precisionskast är här ett måste.

Känslan är mäktig att stå mitt bland jagande fisk som inte märker av en. Just mörkerfiske framkallar även att sinnena är på topp – doften av hav blir så mycket starkare, syrsornas sång blir så mycket mer intensiv och ljudlösa vak blir plötsligt hörbara när ytan rivs upp i ett kliniskt snitt.

Arild jagar id som är extra närgången i mörkret.

Luften är varm men ändå lite kylig när vi knatar hemåt. Vattnet är ljummet. Fingrarna är skrynkliga som efter ett för långt bad. Syrsorna sjunger fortfarande högt.

Vi är alla överens om att idfiske på fluga är spännande, frustrerande men även otroligt visuellt. Här är det inte fighterna eller storleken på fisken som gör det. Utan själva känslan av att lyckas överlista den skygga fisken. Du överlistar inte bara en fisk. För att få fisken måste du överlista hela gruppen. Tvekar en av fiskarna skippar resten av fiskarna också. Lite som att fånga en vacker kvinna. Även hennes väninnor måste godkänna dig.

John Kärki