Warning: Declaration of WP_SimplePie_Blog_Item::get_id() should be compatible with SimplePie_Item::get_id($hash = false) in /customers/4/1/e/silverbums.com/httpd.www/silvret/wp-content/plugins/blogger-importer/blogger-importer-blogitem.php on line 24 Warning: Declaration of WP_SimplePie_Blog_Item::get_links($linktypes) should be compatible with SimplePie_Item::get_links($rel = 'alternate') in /customers/4/1/e/silverbums.com/httpd.www/silvret/wp-content/plugins/blogger-importer/blogger-importer-blogitem.php on line 24 Warning: Declaration of Blogger_Import_List_Table::prepare_items($blogs, $JSInit) should be compatible with WP_List_Table::prepare_items() in /customers/4/1/e/silverbums.com/httpd.www/silvret/wp-content/plugins/blogger-importer/blogger-importer-table.php on line 14 Warning: session_start(): Cannot start session when headers already sent in /customers/4/1/e/silverbums.com/httpd.www/silvret/wp-content/plugins/shutter/shutter.php on line 60 Livet på kusten | The Silverbums
karki

Silver och pumpor

oktober 17, 2013 i Havsöring

Linan skar fram i luften likt ett rakblad genom vitt papper. Strip. Strip. Strip… Nytt kast. Strip. Strip. Strip… Flugan dansade hem I ett lagunblått Östersjön. Över sten och tång. Solen gassade starkt. Vågbryten förskönades och framställdes som härliga när gnistrande dyningar rullade in förföriskt.

Vi kunde inte hålla oss. Vi lämnade fredningsområdet och Sveriges sprakande trädgård. Ett stenkast norrut var fisket lovligt. I vår tro en ”lättsam” rekrunda för att se lite nytt och ha lite kött på benen inför kommande rundor under senhösten. Så vi fel vi hade. Det blev hårt och blött direkt. Det blev liksom havsöringsfiske i sin sanna skepnad.

Just tidigt höstfiske kan vara lite knepigt. Öringen är i toppform och har ”råd” att vara kräsen. På grundbottnarna huserar spiggen och märlorna i mängder. Någon smörbult gömmer sig i groparna. Har du tur kikar en borstmask fram ur sin sandiga labyrint. Ute på djupkanten simmar strömmingarna. Fortfarande är vattnet varmt nog för öringen att smälta fet föda. Det gör flugfisket klurigt och spinnfisket desto effektivare. Varför?

Betänk dig att öringens ”födomall” under hela sommaren varit strömmingar som varit klumpat i stim. Öringen måste nästan ha fått epilepsi av allt blänk i stimmen. Den har även blivit präglad på just blänk samt snabbflyende fisk. Nu i oktober äter den fortfarande strömming även om den mer och mer rör sig in grunt för att äta tobis, spigg, märlor osv. Vad tror du den väljer just nu? En förförisk fluga eller ett snabbt skeddrag som blänker förbi av bara farten… Blänkande och snabba saker är mat för öringen helt enkelt. Även om kylan kommer ändra öringens matvanor inom kort.

Martin visar upp delar av öringens höstföda på grundvattnet.

Tankarna svävade iväg om öringens vanor. Solen stekte runt mig. Kom på mig själv med att tro och tänka väldigt mycket men egentligen inte veta en sanning om hur öringen faktiskt tänker… En känsla av att jag höll på att gå in i väggen för dagen smög sig på. Jag och Martin Nord hade fiskat från tidig gryning. Eftermiddagen tog ut sin rätt efter troligtvis runt tusen kast – och minst tre gånger så mycket knatande, bland hala storstenar, elaka vågbryt och en uttröttande strand med rullsten och sandfläckar. Knatade mot en grön slänt med röda sjöbodar för lite mat och vila. Där var vinden något lugnare och havet var till och med mjukt. Under min promenad till maten lossnade gammal sand likt fuktig mjöl i klumpar. ”Duns”, ”duns” tyckte jag mig höra när sand slog mot sand. Men efter lite eftertanke kom jag på mig själv med att det inte lät något alls.

Stormköket levererade mat för hungriga öringfiskare. Pastaskruvar och tillhörande sås slevades upp i stora portioner. En kaffe på det toppat med en Arraksboll… Sömn en timme mot en gammal fiskarbod i solskenet. Välbehövligt.

Käk för öringfiskare.

Trots ihärdiga försök resten av kvällen skulle huggen invänta till nästkommande morgon. . . Innan morgonen kom han kustdrycken ta sitt grepp lite lätt och planerna smiddes för att i alla fall nå ett bättre resultat en dagen som varit.

Tankar och teorier i sista ljuset.

Ljuset pressar sig genom en disig gryning när solen gör entré. Ostkusten visar sig från sin blåsigaste sida och det går tyngre sjö än dagen innan. Vågorna smäller till mig hårt gång efter annan. Kasten vispas ut ett efter ett för det. På grundbottnarna rör sig stim med spigg. Någon enstaka märla frisimmar i morgonstunden runt en brun tångruska.

Morgonen gryr i kustlandet.

Efter att ha vadat av en bråkig hundrameters sträcka börjar jag fundera på att boka en akuttid hos kiropraktorn. Känslan kan lätt beskrivas som att man blivit översprungen av en polishäst efter ett hetsigt Stockholmsderby i fotboll.

När jag står och är som mest frånvarande tar det stopp på lång lina. Ett lättare pang skickar mig tillbaka till det magiska nuet! Höjer spöet. Fast fisk. Öringen går upp i ytan och rullar. Smäller med stjärtfenan. Det blänker vackert. Håvar den efter en kort och ettrig fight. Ett litet sprall, med B3 bonker i mungipan. Öringen värmer i nuet. Låter den gå tillbaka till det dånande bruset i vattnet.

Kort därefter landar Martin också ett sprall. Även han ser ut att bli värmd av den lilla fisken. En grövre silverblank öring tryckutjämnar innanför grundområdet. Vi ger den en chans utan resultat. Sträckan bekräftar vår tro, att det är ett öringstråk.

Vi jagar vidare under dagen bland fågelskådare och svampplockare. Solsken blev till ett grått lock från Baltikum. Dystert. Men samtidigt väldigt vackert på dånande kuststräckor med fräsande vitt vatten. Mot kvällningen går vi mot bilen och hemfärd. Sanden faller tyst under fötterna. Fågelflockarna sveper fram i horisontlinjen.

- Det finns ingen som kan kalla det här semester. Öringfiske är fan ingen fiskesemester.

Martin gör ett konstaterande med övertygande röst. . . Jag säger inget. Kroppen värker och jag tänker för mig själv, så är det.

Vi fyller i ett kryss på öringkartan. Några genomskinliga kryss sätts också dit. De bara väntar på att få fyllas i fullständigt. I mörkret på vägen hem susar vi förbi väderkvarnar och orangea pumpor som kollar på oss med död blick. Nya planeringar och förväntningar planerades målande samtidigt som radion levererade klassisk rock till vår förtjusning.

John Kärki

karki

Höstöringar i lekskrud

oktober 5, 2013 i Havsöring

Hösten är en vacker tid. Singlande löv i starka pasteller. Hög och klar luft. Stora som små vattendrag bjuder på en galen föreställning. Hoppande. Kravlande. Bråkande. Rör de sig upp mot lekbäddarna för att säkra ytterliggare en generation av havets silver.

Så fyll termosen. Ta med polaroidglasögonen. Njut av vad ert vattendrag kan leverera i show.


John Kärki

karki

Döskalle-ön

oktober 4, 2013 i Gädda

Frisk vind. Sol. Moln. Vågtopparna tippade över en efter en. Vitt skum kokade på ytan. Hösten gjorde sig påmind både via den friska doften och den alltmer karga omgivningen. Hösten förknippas ofta med starka pasteller. Inte här, längs södra ostkustens öar och skär som i princip saknar lövträd. Här är det ett kargt landskap som sjunger i snålblåsten. Vissa hatar den, alltså snålblåsten. Jag älskar den.

Möjligtvis är det de vajande tångskogarna i bernstensfärg som står för lystern och färgen i de yttre skären. Grubblade lite lätt på hur olika landskap skiftar i karaktär medan fötterna rörde sig ut mot gäddrevet. En pålandsvind gurglade in förvarnande mot linkorgen. Flugan i grönt och guld blänkte i solskenet. Njöt av livet. Kom på mig själv med att bara vara här och nu. På Gäddrevet.

Känner en ringlande och strykande känsla mot benet som ökar i fart. POFF. En fin gädda kliver upp i ytan av rädsla. Snacka om väckarklocka för dagen. Snacka om närkontakt med havets gröna varg.

Placerar ut första kastet. Inget händer. Lägger ut andra kastet lite längre. Strip, strip, strip. . . BOM! Sandfläcken som liknade en gäddstig mellan tångskogarna blixtrade till av attacken. Strip-strikar mothugget bestämt. Motstridiga knyckar möter mig halvvägs in i klingan.

Gäddan bjuder på batalj. Spöet gungar i förmiddagssolen. Slirbromsen tickar kort men intensivt. Vitvattnet sprutar som en psykotisk fontän. Gälgreppar kort därefter en fin gädda på drygt tre kilo. Kanske mer. Smällfet som jag vet inte vad. Troligtvis hade den kalasat på små tånglakar tidigare i gryningen.

- Eyyh! Game on!

Hojtar i vinden till grabbarna som fortfarande avnjuter sitt rykande kustkaffe på en närliggande klippa. Håller upp gäddan i silhuett. Får ett gäng med tummen upp och leenden som gensvar av de mörkklädda gäddjägarna. Låter vargen simma tillbaka försiktigt.

Det går inte att säga för många gånger! Vilket riv och driv det är i gäddfisket på kusten. Ruskigt grymt. Explosivt. Hårt. Härdande. Det här måste vara ett av världens coolaste flugfisken. Om havsöringsfiske är mystikens svårförstådda symfoni så är gäddflugfiske rock and roll på en svagt upplyst pub. Som dessutom avslutas med fullskaligt slagsmål utanför. Med biljardköer… Adrenalinhöjande om något, att flugfiska gädda…

Alla grabbar som är med på ön fiskar inte fluga. Däremot jerkas det. Några kör också med oförtyngda jiggar som visar sig vara nästan lika effektivt som fluga. Det viktigaste är att fiska betet högt i vattnet. Svaret från gäddorna kommer ofta omgående genom tungt överraskande hugg.

Det är något jag får erfara ytterligare en gång denna härliga höstdag. Fiskar hem flugan högt i vattnet. Sneddar över en fräsande tånggrynna. Attacken kommer snabbt och explosivt. Gäddan tar lina direkt. Känner på fiskens intensitet att den är en aning bättre. Höjden är bra. Kroppen är lite längre än vanligt. Fighten blir stenhård i den karga omgivningen. Gäddan går som en aggressiv ubåt och skövlar nya stigar i tångskogen. Där står jag på klippan och parerar. Tillslut håller det inte och jag hoppar ner i en midjedjup skreva för att få lite stabilitet i drillen.

Efter en brottningsmatch av det blötare slaget kan jag gälgreppa en fin gädda. Snabbt foto av Arild sedan går den gröna maskinen tillbaka till sitt rätta element bland tånglakar och småtorskar.

Vi lämnar ön vid middagstid. Några med blodiga fingrar. Andra utan en skråma. Kvar på ön ligger gamla skelett och dödskallar som gått en oskriven historia tillmötes.

John Kärki

karki

Öringvaka

september 27, 2013 i Havsöring

Luften är hög och klar. En svag doft av höst och skog når mig via lövverkens fallande blad. Vattnet omkring mig plaskar – bom bom bom likt kastbomber. Stenar och grus kastas målmedvetet framför oss. Överflödet av vattenväxter som tagit sitt fäste via övergödning angrips nötande. Mörkgröna och slajmiga flyter de bort med strömmen.

Den tidigare mörka botten börjar sakta ändra skepnad. En ny ton tar vid. En ljus fläck ovan nacken ler sådär höstaktigt mot oss. Lekgruset fylls sakta på. Lager efter lager bygger en stabil grund – För det framtida öringbeståndet, för vår brinnande passion och för redskapsbranchens pengaklirrande kassa.

- Fan vad bra det ser ut! Det här kan ingen klaga på. Det ska bli kul att se öringpar leka här om ett par veckor.

Martin, med blå keps och mörkgröna galonvadare, gestikulerar vilt men samtidigt kontrollerat. Händerna visar hur lekande öring gräver ner sin rom i gruset. Leendet sprids i eftermiddagssolen. Timmarna går och leknacken blir användbar igen. Småöringarna intar tacksamt sina nya ståndplatser i utloppsströmmen, ovetande om att ubåtarna snart är på plats för att skapa fler småöringar.

Spadar, gamla stålkrattor och hackor kastas upp i gräsbanken vid ån. Dova dunsar sprids och några smutsvita får flyr sin väg i den nötta hagen. Jag slevar min hand och fyller den med kyligt vatten från ån. Håret droppar och ansiktet blir fuktigt. Skönt. Efter en eftermiddag vid ån.

Högvatten i havet och sjunkande vattentemperaturer i ån. Man liksom känner det i kroppen. Nu borde det hända. I alla fall att öringen simmar upp i ån från havet för en första rekrunda. Känner sig för lite försiktigt.

Ytan är mörk i förskymningen. Åns nedre del är insprängd i en ravinartad karaktär. Stora block vakar bland kurvorna i ån. Högre upp tar åkermarken över och ån blir mer slät och platt.

Kaffet är rykande. Muffinen är uppdukade som små svampar ovan jord. Blickarna spanar över små nackar och djupa vilopooler. Buffliga ekollon lurar oss ibland när de plumsar ner i hög fart.

Arild spanar ut över den nattsvarta ån.

Men som på beställning! I skymningstimmen. Bryts ytan kraftigt av en fin havsöring. Nästan springande kliver den upp för en liten stennacke. Ytan gungar visuellt. Små löv i gulaktig ton dansar taktfullt på ytan. De ser nästan ut som ett färgglatt vikingaskepp på öppet hav. Eller kanske som en barkbåt i barndomsbäcken.

Natten träder in och flera fiskar fyller på i ån. Rådimman är där. Vi ser den inte, men vi känner hur den vita massan kyler våra ansikten. Fladdermössen skorrar och kryssar intensivt bland träden. Rådjuret dricker kvällsvatten. Vildsvinen prasslar försiktigt, men blir avslöjade av grenar som bryts och ekollon som knäcks i munnen.

Där sitter vi bland lövverken, tysta, tänkande, i skydd av mörkret och ser ytterligare en skygg höstöring göra entré i ån.

När krontäckningen blir svart gör höstöringen entré.

John Kärki

karki

Vågbryt och gäddor

september 22, 2013 i Gädda

Jakten på krokodilen kan börja. Hösten är här med friska vindar och kyliga nätter. Det klara vattnet syresätts och vegetationen under ytan börjar sakta sjunka undan. Tånglakar och torskar i modell mindre börjar sakta krypa innåt mot grunda vikar. Gäddan, havets gröna varg – är inte sen att följa med.

Flygfoton och sjökort rekas grundligt. Flugor binds. Krokar vässas. Ideer bollas. Lösa rykten om platser granskas med öppna ögon. Att fånga stor gädda tar sin tid. Det gäller att ligga i, på rätt sätt, under rätt förutsättningar.

Nåväl, mycket saker går att reka från hemmet. Men inget slår att stå utvadad med vatten till midjan. Följa flugans gång. Se hur den ljusa sandfläcken exploderar av metallgrön färg. Huggen är tunga och fighterna stökiga. Precis som det ska vara i vårt vackra kustband. 

Martin Syd klipper till i vågbryten.

Klarare kan det inte bli.

Martin Nord sicksackar mellan grundstående gäddor.

Standardmodell i fina färger. Nu väntar vi på +10kg.

Höstmorgon i kustbandet.

Respektingivande tandmatta.

Big Daddy och vikens lillebror.

The Sunny side bjuder på en fikastund.

Rekrundorna klara. Nu börjar allvaret. Låt flugorna fladdra i luften som odrägliga disktrasor. Låt huggen falla tungt över visuellt grunda bottnar.

John Kärki

karki

Vibbar av höst

september 17, 2013 i Havsöring

Samtidigt som hösten kikar fram lite lätt. Fredas öringen här nere på Blekingekusten (15/9). Åarna är fiskbara till den 30/9.
Först efter årskiftet är det tillåtet att fiska silver igen. Ska bli spännande att se hur fisket är här nere. Min första känsla är att det kommer bli hårt och svårt. Precis som öringfiske ska vara.

Men bara för att öringen är fredad på kusten släpper vi den inte så lätt. Nu pågår istället ett intensivt arbete med att putsa till leknackarna. Om sisådär två till tre veckor borde de första öringarna ha börjat stiga. Till dess kommer spadar, krattor och andra lämpliga verktyg krasa bland fint lekgrus och porlande vatten.

 

Bäddat i sänghalmen för öringen.

Jag kommer att skriva om gäddfiske och kanske något regnbågsfiske i höst. Kanske blir det några trippar till kustområden som tillåter fiske efter öring. Tiden får utvisa det.

John Kärki

karki

Pansarfiskar i solnedgången

september 14, 2013 i Övrigt

Eldklotet sjunker sakta i väst. Vattnet skrapar mot vadarbyxan. Kristallklar och bländande massa virvlar tungt när vi vandrar vår väg. Vadarkängorna dunsar mot slipad sand. Upp och ner. Som tyngdlösa astronauter kliver vi fram med synskärpan i högsta hugg. Likt en hök över gröna fält spanar vi efter vårt byte där ute på den lugna ytan.

- Ser du! Kolla plogen. Ohhhh. Ta då! Nej. . . Den vek av. Flera fiskar är utanför mig. Kolla!

Martin skriker med hetsig röst på sin norrländska dialekt att en id har jagat iväg hans fluga, utan att hugga.

Ytan gungar visuellt när ett stim med id har klivit in på grundområdet. Tungt och självsäkert vakar de. Ibland head and tail. Ibland tunga plask. Då och då bryts ytan av att en rygg sticker upp för att slutligen sjunka som en rysk ubåt på svenskt vatten.

- Ojojojoj. Flera stora fiskar är utanför mig. De vakar hela tiden. Vafan. De tar ju inte. Har träffat vaken flera gånger. Irriterande. Jag testar att förlänga tafsen.

Arild, från ”Gurkstan”, även kallat ”Pulverstan”. Hojtar frustrerat från sin position samtidigt som ytan utanför honom gungar så man nästan blir sjösjuk.

Martin funderar över flugvalet i kvällningen.

Idstimmet rör sig vidare. En fisk bryter ytan utanför en sjögräsklunga. Får ut kastet en meter ifrån. Ser hur vattnet reser sig. En kvick plog tar vid. Strippar snabbare. Gör ett stopp. Strippar ännu snabbare. Nu reser sig fiskens rygg ovan ytan men viker snabbt av. Fan!

Kort därefter får jag en ny chans. En stor klunga med kustens egna pansarfiskar stryker in inom kastavstånd. Lägger ut på ett av vaken som breder ut sig tungt och lugnt. Linan landar rakt i vakringen. Men även rakt över restrerande fiskar i idstimmet – ytan exploderar i ett kaos och fiskarna flyr ut mot djupare vatten… Frustrerande var ordet.

Solen tuggar sig neråt bakom trädtopparna långt borta i horisonten. Ett något mörkare sken lyser över viken. Enstaka fiskar fortsätter att vaka. Ibland kommer de inom räckhåll för ett kast. Har tur och lyckas pricka ett vak perfekt med min tafs i modell – extra lång. Ytan reser sig och en plog tar vid för att sen explodera i en visuell tvärnit! Höjer spöet och det gungar pansarhårt under fightens första sekunder innan fisken börjar tröttna och mest stångar sig in mot min håv.

Kvällens minsta id får gå tillbaka.

Ett par fiskar till landas. Någon runt femtio centimeter i guld och bronsfärgad skrud. En svart wolly bugger med tratt visar sig vara melodin för att landa skymningsidar. Kanske är det den hetsiga gången på flugan som gör det? Silhuetten? Eller kanske sidolinjeffekten av vibrationerna? Nåväl, troligtvis en kombo av allt.

Svart trattfluga med lite längre tafs verkar vara receptet heta solnedgångar.

Vaken fortsätter in i mörkret. Den svarta ytan framkallar knallhårda hugg och något aggressivare fighter från pansarfiskarna. Stundtals simmar fiskarna bara fyra till fem meter ifrån oss. Korta precisionskast är här ett måste.

Känslan är mäktig att stå mitt bland jagande fisk som inte märker av en. Just mörkerfiske framkallar även att sinnena är på topp – doften av hav blir så mycket starkare, syrsornas sång blir så mycket mer intensiv och ljudlösa vak blir plötsligt hörbara när ytan rivs upp i ett kliniskt snitt.

Arild jagar id som är extra närgången i mörkret.

Luften är varm men ändå lite kylig när vi knatar hemåt. Vattnet är ljummet. Fingrarna är skrynkliga som efter ett för långt bad. Syrsorna sjunger fortfarande högt.

Vi är alla överens om att idfiske på fluga är spännande, frustrerande men även otroligt visuellt. Här är det inte fighterna eller storleken på fisken som gör det. Utan själva känslan av att lyckas överlista den skygga fisken. Du överlistar inte bara en fisk. För att få fisken måste du överlista hela gruppen. Tvekar en av fiskarna skippar resten av fiskarna också. Lite som att fånga en vacker kvinna. Även hennes väninnor måste godkänna dig.

John Kärki

karki

Monstret i stormen

september 8, 2013 i Havsöring

Det här är saker jag gärna inte vill skriva om, alltså förlorade duster med stora öringar. Tyvärr ingår det i kustens regler att förlora ibland. Vad som är en storöring är en defentionsfråga och beror helt enkelt på vem du frågar.

Vissa tycker en trekilos är stor. Andra tycker en fyrakilos. Medan vissa pratar om att en storöring ska vara över fem kilo. Personligen strävar jag inte efter att landa en storöring. Jag strävar efter att landa monstret. Ett monster för mig, är en fisk mellan sju till tio kilo, kanske större än så.

Förstå mig rätt, varenda öring jag kontaktar uppskattar jag högtidligt, men i slutändan är det monstret som betyder något för mig. Frågan är om det är värt det? Kanske borde jag börja fiska sprall och käka bullar istället.

Mina senaste veckor har varit rejält omskakande när det gäller att få möta kralligt silver från havets djup. En hårdare dust med en storöring ägde rum förra veckan. En sorts bitter försmak av vad som komma skulle mot veckans sista dag – Söndagen den 1september. En kväll som går till min kusthistoria likt ett svart blad i en bok. Häng med nu, det här händer inte ofta. Tro mig.

Havet väste i uppror. Vita gäss dansade på vågtopparna som kristalliserad is. En mörklila front dånade in över öppet hav. Regnet smattrade mot min svarta jacka. Bokskogen med enstaka ekar böjde sig längs strandlinjen som en psykadelisk grön vägg. Likt en ilsken katt fräser mörkt vatten kring grundtoppar och utskjutande uddar. Havet och naturen var i uppror. Ett riktigt bra läge för att kontakta storöringen, ja till och med monsteröringen.

Tar en titt ner i vattnet. Drar upp luvan över mitt rufsiga och blöta hår. Sönderslagna sillar fladdrar omkring okontrollerat över djupt vatten. Det liknade på något sätt en stjärnklar himmel när det blänkte till gång efter gång nedan mig. Pålandsvinden forslar in sillarna mot sitt öde – vassa block, klippkanter eller rovfisken.

I tionde kastet för dagen. Skjuter jag ut ett tjugometers kast över den punkten jag senare ska ligga och kasta på. Linan landar ljudlöst i vågtopparna. Låter B3 grisen hänga på dropp över det stora djupet som angränsade till ett i det här fallet större grundområde som var ungefär sex meter djupt och fyllt med blocksten.

Börjar ta in flugan. Efter ett par drag känner jag en tung risp i linan. Samtidigt formar den gula flytlinan på vattnet en svag men respektingivande båge som tar fart emot mig. Strippar snabbare. Får kontakt. Spöet ställer sig i botten. Känner gunget. Anar gädda dem första sekunderna av fighten. Fisken går ut mot djupet och bara gungar.

Den är så trygg i sig själv. Tågar framåt och tillbaka i linje likt en halvmåne. Börjar ana öring. Känner igen vissa tendenser från min öring jag lyckades landa en septemberdag 2011. Den är ovägd men var åttio centimeter lång och fullsmetad med mat. Tyngden i den här fisken som nu stökar djupt känns värre. Bra mycket värre!

80centimeter havsöring svagt färgad. Ett solgassande minne från 2011.

Får tryck på fisken med mitt klass nio spö. Sakta men säkert pressar jag upp den från djupet. Efter närmare en minuts tystnad från fisken blänker det till nedanför mig. Blir alldelles skakig. Kan knappt tro att det är sant! Det värsta jag någonsin har skådat i öringväg sitter nu i andra änden. En tvättäkta sillätare i format: Monster.

Fisken ser även mig och får spel. Spöet chockar tungt. I hårda smällar tar fisken meter efter meter. Slirbromsen får bekänna färg när knarret blir till pipiga skrik. Spötoppen fladdrar okontrollerat när etapperna från varje rusning är i sitt max. Vinden som fortfarande blåser hårt tar med fluglinans närmsta del och skapar en robust båge som löper ut från spötoppen. Sänker spöet i vinkel för att möta fiskens styrka och kanske ha en chans att trötta monstret.

Stundtals är fisken mellan trettio till femtio meter ifrån mig. Blir tvungen att retirera pressen när veven smäller på fingrarna i etapper.

Styrkan i fisken är bestämd. Det märks att det är en fisk som har fått bekänna färg livet igenom. Från romkorn. Till stirr för att sedan vandra ut från ringlande bäckar som ett smolt. Nu flera år senare sitter den på min krok och vägrar ge sig.

Efter fjärde rusningen som löper ut lina till nästan backing går fisken upp i en saltomoran. Ser bakfenan i flera vispningar och rullningar. Fisken simmar som en ubåt nosande på ytregionen. Pustar högt för mig själv och ångesten bara växer. Min hjärna som tidigare stängt av helt börjar nu agera instinktivt. Backar in mot land med fisken i släptåg. Tyngden är massiv och hela jag är i någon slags chock.

Den här fisken är en sådan man läser om i böcker från nittiotalet. Kanske har man hört en gammal skärgårdsgubbe berätta om nätfångade exemplar i denna storlek. Det här är en drömöring som skulle få Pelle Klippinge att börja nypa sig i armen på nytt.

Planen är att gå iland och fortsätta drillen. Något som skulle visa sig bli ödestigert denna stormiga septemberkväll. Kommer in över tremeterskurvan. När fisken får känning av grunt vatten går den in bland blockstenen i strandzonen. Känner hur huvudet stångar och tafsen i 0,28millimeter knäpper till läskigt gång efter gång.

Sneddar vinkeln och höjer spöet. Får retirera när fisken svarar omgående. Fluglinan skär ner genom vågtopparna. Rullen skriker som en stucken gris när fisken girar över en uddspets inne vid land. Känner hur smällarna dunsar över udden. . . KLICK!

Andas ut. Skärrad. Nästan glad över att det är över. Drar in en slapp fluglina. Får upp en halv tafs. Knappt det. Restrerande delar var hackigt som en söndersågad och genomskinlig planka. . .

Once in i a life time fisk. Ett monster. En drömöring även för den mest kräsne superlativen inom genren. Efter någon minut blir jag överröst av tomhet. Vill bara spy ut känslan som susar kring mig och bara växer som en heliumballong inom mig.

Man blir så förstörd över sånt här. Inte över att tappa fisken. Bara vetskapen om att de finns gör mig orolig, över vad nästa hugg ska föra med sig.

Fiskar mig in i mörkret med en lustig känsla i kroppen. . . Inget mer händer. Traskar hem genom skogen med en chock. En chock över att dessa silvermonster, som man bara läser om från förr, går att kontakta även nu.

John Kärki