Warning: Declaration of WP_SimplePie_Blog_Item::get_id() should be compatible with SimplePie_Item::get_id($hash = false) in /customers/4/1/e/silverbums.com/httpd.www/silvret/wp-content/plugins/blogger-importer/blogger-importer-blogitem.php on line 24 Warning: Declaration of WP_SimplePie_Blog_Item::get_links($linktypes) should be compatible with SimplePie_Item::get_links($rel = 'alternate') in /customers/4/1/e/silverbums.com/httpd.www/silvret/wp-content/plugins/blogger-importer/blogger-importer-blogitem.php on line 24 Warning: Declaration of Blogger_Import_List_Table::prepare_items($blogs, $JSInit) should be compatible with WP_List_Table::prepare_items() in /customers/4/1/e/silverbums.com/httpd.www/silvret/wp-content/plugins/blogger-importer/blogger-importer-table.php on line 14 Warning: session_start(): Cannot start session when headers already sent in /customers/4/1/e/silverbums.com/httpd.www/silvret/wp-content/plugins/shutter/shutter.php on line 60 Livet på kusten | The Silverbums
karki

B3 Archipelago

september 22, 2014 i Havsöring

Småsnack och nickande blickar. Sand under vadarskorna igen. Doften av rivig blåstång får mig att le inombords. Det är njutningsfullt att gå och spana på myllret av liv på grundbottnarna – spigg, tobis, bultar och märlor lever sitt egna liv i det brokiga undervattenslandet.

När skärgårn ligger tyst om kvällningarna kan vi höra fladderljud och tunga dån. Det är havsöringen som återigen visar upp sig. Sällsynt svår att få på kroken i dessa vattentemperaturer, i alla fall om du håller i ett flugspö. En spinnpåk och bra tempo så skriker nog rullen inom kort.

Men vi bryr oss i inte så mycket om det. Det är faktiskt bara skönt att komma ut igen. Snacka om vad som hänt sedan sist vi sågs. Ja, sist vi sågs kan ju ha varit i våras eller för kanske två år sedan. Det spelar ingen roll. För så är det med fiskepolare. Alla är vi i olika åldrar, har olika bakgrund och lever olika liv. Någon är chef, den andra är mekaniker och ibland går någon på A-kassa. Det är spridda skurar med andra ord. Dock har vi ett par gemensamma nämnare som för oss samman. Det är kärleken till kusten och havsöringen, men kanske framförallt kärleken till flugfisket i stort.

Mystiska eldstäder i natten gör vår närvaro känd.

Vi sover i det vilda. Precis där den gröna tallskogen möter sand och stenstrand hänger våra hammockar. På nätterna hörs havets sus. Ibland dånar en lastbåt in och lyser upp hela fjärden. Hjärtat bultar tungt och lugnt. Det är sällan man hör eller lyssnar på sitt hjärta, men lugna stunder i arkipelagen bjuder faktiskt in till det.

Ejken funderar över livet.

Mitt i allt vildmarksliv får vi en inbjudan av ytterligare en fiskevän, vi kan kalla honom ”Frilansaren”. Lunchmiddag stod på menyn. Det skulle visa sig att det var en lunchmiddag av högsta klass. Hemmagjord pizza toppad med souvasrökt och egenskjuten hjort. Kantareller och andra goda tillbehör blev liksom en liten detalj i mängden efter att ha låtit de sötrökta köttbitarna smälta i munnen. Pricken över i:et kanske var den iskalla ölen från ett litet microbryggeri.

Någon fiskar med en Woolly bugger. En annan fiskar med Pattegrisen. Den tredje låter en olivgrön baitfish simma ryckigt i vågtopparna. Det verkar inte spela någon roll, för havsöringarna hugger ju ändå inte. Dom hoppar och hoppar. Det går så långt att en ny teori formas från min sida. När dom hoppar, är det lönlöst. Ser du inga fiskar, finns chansen till hugg.

Teorin får anses vara rätt, i alla fall kvällen efter. En solig kväll med intensiv vind som gurglade och småfräste kring stora stenar. Vi knatar längs stranden i lunkande takt och småpratar om allt möjligt. Ejken klädd i sin åttiotals-blåa väst och jag med min mörkblåa munktröja prytt i färgglatt vävt mönster på överdelen. Vi spanar fokuserat över ytan samtidigt som rundslipade småstenar under fötterna rullar mot varandra. Inte en fisk i syne och allt såg lovande ut.

Kisande blick och vakspaning i kvällningen.

Första kastet faller. En svart woolly bugger pimpad med tratt dundrar hem i hög hastighet. Precis när flugan simmar förbi ett litet undervattensrev tar det tvärstopp! Höjer spöet och tunga knyckningar följt av en ytkavalkad avslöjar att det är fisk på kroken. Löslinan studsar ur linkorgen. Jag får tillfälligt stopp på fisken innan den fortsätter vidare ut mot blåa vidder. Ett sista ytstök och sen lämnar blankingen mig med ett visuellt minne på näthinnan.

Kort därefter börjar fiskarna hoppa häftigt bland stenar och tång. . .  Det kastas och trasslas frenetiskt utan hugg. Natten tar över och allt dör ut. I den dimmiga gryningen är vi tillbaka. Även dom hoppande havsöringarna är tillbaka. . .  Och ja, inte ville någon ”jumper” hugga på våra flugor då heller.

Porträtt av en kusträv.

Trots noll fiskar i håven är det svårt att inte älska flugfiske efter havsöring. . .
John Kärki

karki

Vinden har vänt – hösten nästa

september 16, 2014 i Flugbindning, Havsöring, Övrigt

Höst igen. Samtidigt som några av sensommarens magiska minnen från norr bearbetas jobbar flugstädet på högvarv. Tidigare års gångbara mönster utvecklas och förfinas in i minsta detalj! Skrivmaskinen går även den på högvarv. . .
Kaffekok vid lägerelden bjuder in till galna fiskeberättelser…

Vacker teckning.

Gångbart i kustbandet.

John Kärki

karki

Ytliga attacker i åskans tecken

augusti 15, 2014 i Övrigt

Sensommaren smög sig in även detta år. Kvällarna kyler både kropp och själ efter en Tjernobyl-het högsommar. Till och med den mest värmeälskande flanören har klagat över den instängda hettan mellan huvudstadens byggnader.

Nu sjunger dock syrsorna ljudligt i en kaosartad kör. Nätterna är sådär mystiskt mörka igen. Köerna på de stora trafiklederna rinner sakta och krampaktigt fram till allas vansinne. Vi går mot nya tider igen. Syrerika tider för oss som helst spenderar våra liv i naturen.

Men innan allt det där, skulle jag och mina kompanjoner ta strid med havets randige krigare. Abborren – även kallad löjornas skräck och spiggarnas överman. I alla fall där vi fiskar denna sommar, ute i ytterskärgården bland tångskogar och slipade skär.

Johan Nilsson Ingenjören kastar på ytjagande abborre i kvällningen.

Abborrfiske med flugspö sommarkvällar kan vara ytterst visuellt. Sprutande stim med småfisk. Giriga rovfiskar som kryssar in i stimmet attackfullt likt en vithaj på en badstrand. Stressade kast når jaktområdet. Ibland kommer hugget som en skrämmande åskknall ovan huvudet. Allt för ofta verkar dock borrarna syna våra flugor bland överflödet av mat i solskenet.

Det är först i kvällningarna när ljuset byter karaktär som vi faktiskt lyckas någorlunda. Det blixtrar vilt i horisonten bakom sockervaddsmoln i vit och rosa kulör. Mörka och långvariga dån glider fram tungt i ytterskärgårn. ”Kobben” njuter av livet på ett skär med vita hörlurar i öronen. ”Ingenjören” kastar febrilt på ytjagande abborrar inne på det grunda.

Vision aqua daypackLjusskifte och dags att rigga grejerna! Fiskepojken@Instagram

I periferin ser jag hur tunga glufs skapar gungande vakringar. Jag låter min förtyngda Jiggy landa i jaktområdet. Stripar hem böljande över den kvällsorangea ytan. BAM – fast fisk! Fisken bjuder på dans och råstyrka. Stundtals sprintar linan hur händerna på mig. Det känns faktiskt lite som att landa en mindre öring. Håvningen går bra och en ”bättre” borre simmar kort därefter tillbaka till sitt revir. På håll kan jag se hur även ingenjören landar fisk efter en fladdrande fight. Ett par krokodiler lägger sig också i aftonens show med robusta hugg och huvudskakningar som får vattnet att spruta i kavalkad.

Krigare som föll för en Jiggy! 

En av lillebrorsorna i stimmet.

Vi knatar hem i mörkret till blixtarnas sken och är tacksamma att vi fått uppleva ytterligare en visuell kväll på kusten med hårda hugg och god vänskap.
John Kärki

karki

Sommarvila

juli 11, 2014 i Övrigt

Sommar igen. Facebook-statusarna går på högvarv. Mjukglass, alkoholhaltiga drycker och sommarklädda flanörer bjuder upp till dans på bild.

Själv undviker jag den kvava hettan. Smyger ut i de svala kvällningarna istället. Håller mig ute till solen går upp igen. Spöet och jag vilar både fysiskt och mentalt. Välbehövligt, efter flera års hårt fiske och knappt en lugn stund.

I Stockholms skärgård, där jag numera håller till, vakar sommaröringarna i ytterskärgården. Spigg och tobis står på menyn innanför tremeters-kanten. Ut och ta dem. Men var beredd på att det går snabbt.

Vak – kast – kanske hugg – annars borta.

Sunny sideMed lätta steg i soluppgången.

Annars besöks stadens åar och dess invånare med granskande ögon. Öringarna pilar runt på alla möjliga ställen. Nystarten av en egen konsultfirma är i görningen. Kika in på hemsidan som än inte är riktigt klar. . . www.fiskevård.com

Som ni märkt går bloggen på sparlåga. Det är inte brist på äventyrligt material. Dock har skrivarlusten inte varit allt för hög på senaste. Men tro mig, håll utkik här då och då. För när det väl smäller big time, är det här ni kan läsa om det. För det kommer smälla framöver, värre än någonsin i den här bloggens historia. . .

Till dess, ha en skön sommar fiskevänner.
John

karki

Spökfyren ute på Laxnäs

juni 7, 2014 i Fiskeberättelser, Havsöring

Tittade förundrat på den metallgråa jeepen som stod parkerad bredvid den stora eken. Vad gör den här idag igen? Inga registreringsskyltar hade den heller. Några enstaka och pastellgröna eklöv prydde motorhuven tillfälligt. Flera nattpass i rad hade jag sett jeepen vid grusparkeringen men ingen fiskare eller naturflanör hade setts till ute på Laxnäs, skumt.

Kastade på mig ryggan. Greppade spöet och började min kilometerlånga vandring ut mot nattens udde. Kvällen låg i sin linda medan fåglarnas sång ljöd runt mig som naturens egna surroundljud, ibland kaosartat och ibland i ljuvlig symfoni. Stigen som mina fötter knatade fram på omgavs av något som liknande en knallgrön trädgård med stora stenmurar på var sida. Sommargrönskan doftade nektar samtidigt som mitt inre nynnade på Bräkne Hoby – Sverige tog brons jag tog guld.

Solen sjönk sakta i väst och havet började lugna ner sig efter dagens gungande bris. Sommarfisket efter havsöring här nere på södern är spännande och nattlig aktivitet är mer regel än undantag. Spöet var laddat med en stor svart trattzonker framtill. Silhuett och ljudligt i ett – perfekt för sommarnätter.

Spanade ut över stenrevet på uddens norra sida efter aktivitet i solnedgången. En burk Bullens och en alkoholfri Carlsberg packades upp ur ryggan. Lutade mig tillbaka mot den stora vita fyren medan ögonen scannade området efter fisk.

Kvällsmat.

När natten kom klev jag försiktigt ut i vattnet. Lös lite lätt med en ficklampa mot den bruna tångskogen närmast land och möter ett myller av räkor i alla möjliga storlekar. Släcker lampan och fortsätter min vadning ut mot revet. Tar sikte mot några uppstickande spetsar i svart silhuett. Plask. Virvel. Säger helvete högt för mig själv medan en fin öring pilar iväg på det grunda vattnet.

Stannar sakta upp. Står helt still och är knäpptyst i någon minut innan jag repar av linan. I tredje kastet känner jag en hård stöt följt av ytterligare två dova men rappa hugg. Kort därefter bryter en fisk ytan utanför mig. Lägger ett kast mot den vitlysande vakringen utan resultat. Knatar av den sista sträckan på udden med säkra kast i nattens mörker.

Bakom mig flashade fyren till då och då. Tidigare nätter hade jag tyckt mig se någon iaktta mig från fyrens lysrum. Dock borde det varit i princip omöjligt då stegen var permanent borttagen. Inatt såg den tom och mindre aktiv ut i alla fall. Vevade upp linan och knatade mot land för en stärkande fikastund i mörkret.

Spökfyren

Kaffet doftade gott och hettade läpparna. I all lugn och ro tyckte jag mig höra en flämtning där ute. Blicken var hela tiden fäst mot vattnets mörka spegel. En säl som andas? Rekade av ytan efter sälsilhuetten. Då ser jag det. Inte en säl. Utan ett cykloprör som sticker upp från ytan. Vad i hela världen. En dykare ute nu? Mitt i natten?

Cyklopet kommer närmare och allt går väldigt fort. Upp ur vattnet kravlar sig en man i tight våtdräkt. Muskulös och lång. Ställer ifrån mig koppen och känner att situationen är något lustig. Mannen går klumpig fram mot mig med simfötterna klappande mot stenarna på stranden.

Fipplar igång pannlampan och lyser upp den mörka dykaren. Han tar av sig cyklopet ett par meter ifrån mig och börjar prata på brytande rysksvenska.

- Jahhha John. Så du är här ikväll igen!
Svarar lite kort att så är fallet medan funderingarna snurrar panikartat i huvudet. Vem är det här? Hur känner han mig?
- Får du någon havsöring då galning? Ute mitt i natten. Har ingen lärt dig bättre? Du borde sova nu! Klockan är två.
Brände en fisk tidigare och har skrämt en. Men vem är du? Fiskar du? Är det din jeep på parkeringen?
- Ledsen att säga det John. Men du är på fel plats ikväll. Här får du ingen havsöring. Här kommer du bara DÖ!

Den ryskbrytande mannen skriker högt och ljudligt som en galenskapare i mörkret - ”Sverige åt ryssarna!” samtidigt sliter han upp en stygg stridskniv med obehagliga räfflor.

Kniven och hans glansiga psykosögon lyser av förvirrad ondska i mörkret. Kastar mig upp panikartat och lägger benen på ryggen. Hör hur hans simfötter smäller mot stenarna i ökad takt bakom mig. Kommer in mot den lummiga stigen och ryssen tar snabbt in mark på mig i den platta terrängen. Nedhängande grenar överraskar mitt ansikte obehagligt och smärtsamt i mörkret. Pannlampans sken fladdrar okontrollerat i skogen när jag dundrar fram för liv och död.

Hör mitt egna skrik eka i huvudet. ”Ryssen kommer! Ryssen kommer! Ryssen kommer!”. 

Vaknar med svettpärlor i pannan. Andas häftigt. Känner hur hjärtat håller på att lägga av. Kvinnan bredvid granskar mig förundrat. Hon får ur sig en fråga om hur jag egentligen mår. Bra svarar jag på rutin med uppspärrade ögonvitor. Utanför fönstret vakar gryningen och fåglarna kvittrar nätt medan ett grålys sipprar in i rummet. Kvinnan säger med söt röst att det är bra att drömma, dock verkade denna dröm vara mindre bra.

Kysser henne i pannan. Mina sista svettpärlor dör sakta ut. Tar ett djupt andetag. Kvinnan lägger sitt huvud på mitt bara bröst suckande. Tittar upp i taket funderande, över fisket, livet och andra oförklarliga saker. . .

John Kärki

karki

Tvärnit och svartsippor

maj 11, 2014 i Havsöring, Övrigt

Gröna löv dansar i vinden. Vitsipporna står stadigt i grupp. Havsörnen seglar fritt med en lila molnfront som bakgrund. Tången vacklar osäkert i havets gung. Böljan blå är i uppror och fräser av mörk intensitet.

Tvärnit. Hinner inte höja spöet innan en tung hoppkavalkad tar vid och linan sprutar av spolen. Hör en spinnfiskare säga att det ser ut som en öring. Linan fortsätter spruta medan ett djupt snitt skär i vågtopparna. Backingen tar sedan vid. Ytan bryts långt ut av fyra kraftiga hopp innan allt blir tomt. . . Vevar upp den sladdriga fluglinan och får upp en uträtad krok. Spinnfiskaren kommer fram till mig och vi diskuterar fighten.

- Jag tror det var en öring.
Säger han med exalterad röst. Jag svarar att det måste ha varit en kustbåge av bättre kaliber. Nåväl. Loss gick den och vi önskar varandra ett fortsatt skitfiske.

Kvällen närmar sig och linan ligger på långt släp ute i vågtopparna när jag knatar in mot land för en välbehövligt vila. Blicken är vänd mot den gröna naturen på land när det tar tvärstopp bakom mig. Vänder mig om chockat och linan fräser som en större industrisåg. Fisken har krokat sig själv och bjuder på ursinniga rusningar och vansinneshopp.

Har stundtals svårt att greppa situationen när spötoppen fladdrar motvilligt och en bredsida tar luft gång efter gång. . . Allt går bra och kan efter mycket stök landa ytterligare en kustbåge. Vilket drag trots sin ringa storlek. Helt otroligt vilka bataljer dessa fiskar bjuder på.

KustbågeKustbågarna bjuder på bra batalj i vågtopparna.

Kvällen blir till natt när jag med lätta fotsteg traskar hemåt. Vildsvinen bökar ljudligt i skogen. Räven smyger tyst i månens sken. Vitsipporna förvandlas till svartsippor i nattens mörker.

Ännu en minnesvärd dag på kusten. Det tackar jag för.
John Kärki

 

karki

Purpur på sandfladen

maj 8, 2014 i Havsöring, Övrigt

Puff. Stripp. Puff. Hmm. . . Var det fisk? Fortsatte strippa medan funderingarna snurrade i huvudet. Linan daskade försiktigt mot den mörka ytan. Kvällen var fotfarande ljus med mörklila och fluffiga moln ovan trädtopparna. En stark sol tittade igenom då och då.  Bakom mig lös träden i pastellgrön ton. Fiskar in den sista biten lina och kollar till B3 grisen när den sveper in över ljus sandbotten. Inget sjögräs på kroken.

Spanar ut över fladens djupkant. Några större block lyser av fukt i periferin. Laddar ett fullt kast. Linan landar mjukt i gränszonen mellan tång och sand. Flugan böljar hem med tempo. . . POFF! PANG! FISK! Trots att jag vet det är fisk hinner jag tänka någon sekund att det kan vara en sten också. EXPLOSION! Tryckvågor i vattnet förvandlar ytfilmen till en sönderbombad krigzon. Linan fräser i sidled med intensitet. Håller emot. Fisken vänder och spolen skriker i högt tempo.

Anar storöring i kaliber runt fyra kilo först. Spolen fortsätter vina elakt i kvällsljuset. Fisken lämnar vattnet och dundrar upp i ett sidledshopp. . . Hoppet avslöjar en kustbåge i normal storlek.

Fighten fortsätter i rullskrikets tecken och trots att jag tar fisken hårt försvinner även en del backing genom ringarna. . . Känner hur linan knäpper bland sten och block i strandzonen. Efter några minuter ligger purpurstålet i håven. Vilken fart och explosivitet i det drygt 10grader varma vattnet. . . Puh.

Steelhead

Natten jagar ikapp och jag beger mig hemåt. Nöjd över att ha överlistat sandfladens purpur.

John Kärki

karki

Hopplöshetens bukt

april 3, 2014 i Havsöring, Övrigt

Våren vacklar fram osäkert. Isiga nätter blandas med kontinentala dagar här i ”Hopplöshetens bukt”. Hundtimmarna har lett till en stundtals mental uppgivenhet och frustration. Vart är fisken? Finns den ens? Är ett par av frågorna som har ekat i mitt huvud varje gång solen tagit sitt kvällsbad i horisonten och det sista kastet fått vevas in för dagen.

Snacket går bland folk att öringarna har simmat över till Polen för att sälen har invaderat kustremsan. Andra talar om fiskdöd i åarna. Någon nämner ett förändrat beteende på hur öringen jagar och hugger. Teorierna flyger fram i luften som ett kaosartat sudoku i vårvindens ljumna pust.

Jag väljer att lägga slittimmarna på kusten ändå. Trampar mina egna stigar som en luttrad krigare. Visst, mina otaliga timmar bom skvallrar om att jag är fel ute. Samtidigt får ingen fisk ändå, somliga har till och med lagt grejerna på hyllan för att det är kört. Tiderna när snittvikten i bukten låg på 4,2kg är över. Nu ska man vara nöjd om man ens får en fisk.

Öringkarman och huvudstadsteorier är det som räddar mig från att stå avklädd framför skrattande sälar och gamla kusträvar även denna gång. För trots alla motgångar och hårda timmar, skulle det smälla minnesvärt även denna vår!

Häng med nu, det här ett hjärtskärande vårfiske efter buktens silvriga tjurnackar. Vi börjar en svärmande vårkväll i anslutning till ett större sillstim med en imitation av det samma på tafsänden.

Ett par vardagsflanörer stannar till i den mörkgröna skogsbarriären som bryter stranden från resten av naturen. Med svarta solbrillor stirrar dom ner mig och min flytring ytterst förundrande. Lägger ett kast intill en större sten. Drar ut flugan hafsigt, stoppar intagningen drastiskt och möter deras förundrade blick. PADOOOIING. . . Höjer spöet instinktiv och trycket böjer spöet i botten.

Öringen lämnar ytan och vardagsflanörerna måste ha nypt sig armen rejält när den grova kolossen landar med ett tungt dån i kvällsljuset. Själv så hajar jag knappt att det händer. Men säger till mig själv – Det händer och det händer nu!

Öringen tar lina och bjuder på batalj signerat det värre slaget. Ser fisken långt ut och anar att det är en fisk som börjat äta upp sig men inte riktigt kommit i ”blänkarform” än. Dock kan dessa fiskar bjuda på skräckinjagande fighter. Trycket på lång lina avslöjar att mitt vägda personbästa ryker om allt går vägen.

Får in fisken mot mig. Det stökas på kort lina. Min besehåv som är tänkt till större fisk hade tyvärr försvunnit tidigare under dagen på det vilda havet. Tailar fisken. Ser att det är en påblänkande hona. Hon skakar till rejält för att komma loss. Lyfter upp henne i famnen. Vilken öring!

Försöker fippla fram vågsäcken. Öringen ålar sig ur mitt grepp och dyker ner i vattnet. En skräckrusning tar vid innan en obehaglig smäll ekar i kustbandets så annars tysta kväll. . . Inte spöet igen bara hinner jag tänka innan jag ser en krusig lina ligga på ytan. Får upp en tafs som är sprängd i skarven. Vilken mardröm när det äntligen brakar till ordentligt efter hundratalet tomma timmar. . .

Knatar hem i mörkret en aning febrig och konfunderad över kvällens fiske som bjöd på annorlunda minnen. Landad storöring men ej dokumenterad, konstig känsla år 2014. Revanschen skulle dock visa sig komma på buktens tjurnackar redan dagen efter.

PANG!Vanlig syn vid tyngre duster med buktens silver.

Ny dag. Nya tag. Även en ny håv låg bak i flytringen. Med färskt minne från gårdagskvällens fiske längs stenkanter efter sillätare planerade jag in en större ”gäddvik” på eftermiddagen för att sedan i skymningen försöka på sillätarna vid gårdagens brottsplats.

Kastar och kastar. Lika dött som vanligt här i bukten tänker jag medan ett långt kast forcerar in på gäddvikens grundplatå. Sätter spöet i armhålan och dubbelhalar flugan turbosnabbt. PANG! Smällen är kort och hård. Gädda kanske? Kändes ändå som öring. Låter flugan hänga. Drar hem i normal och undrande takt över om det är en öring som visar sig på styva linan eller inte? Känner ytterligare en liten dutt på sill-imitationen.

Forcerar in ett nytt kast i viken över den stora tångfladen. Låter flugan sätta sig. Börjar dubbelstrippa igen. Linan daskar mot ytan som en lös piska. Efter halva intagningen har inget hänt. Ökar farten till maximum och ser hur flugan skymtar till oroligt strax under ytan tio meter ut. Tvärstopp. Bom! Ytan reser sig och en kraftig blanking exponerar sig ytligt i eftermiddagssolen! Hjärtattack och generalknas. . .

Från ingenstans har jag släppt ner spöet i handen och linan svischar av linbrickan med obehaglig intensitet. Lite som att vakna upp ur en mental dvala. Det går undan och trycket är riktigt bra. Fisken visar sin starka sida till och det bara att dansa med i den stökiga dansen. Hela tiden tar jag in små marginaler på fisken och tillslut känns det som jag för dansen.

Vid håvning ser jag att jag underskattat denna fisk rejält. Kanske är det kusligare och mer hårresande att drilla storöring i sämre ljus än mitt på soliga dagen?

En grym bredsida och tjurnacke glider ner i håven. Vilken fisk! Mäter in henne på 68-69centimeter och hon håller rävarnas gamla snittvikt på 4,2kilo.

4,2kgHårt slit lönar sig tillslut – Öringkarma

Dagen fortsätter och mindre skärmytslingar med blänkarstimmet bjuder på hjärtsnurr. En fin ”trea” vänder bakom flugan. En liknande hoppar av i fightens intensivaste skede. Det hugger dock bara när flugan dundras hem i full fart. Ser även ett intressant fenomen när en kromblank öring fullkomligt hoppar upp i luften för att sedan lägga bredsidan till i en smasch som troligtvis krossat många sillar eller spiggars liv.

I skymningen dricker jag upp det sista kaffet och rensar en vacker fisk som med nåd och näppe måttar för matbordet. Fisken är så blank att jag inte ser prickarna på den. Använder kniven för att skrapa av den lösa fjällmatan och visst ser jag prickarna då.

Någon typ av mask och spigg på menyn uppenbarligen.

Dagarna i bukten är inte lätta. Kanske det mest hopplösa jag har varit med om i öringväg hittills. Därför värmer ljusglimtar som dessa extra mycket.

Matfisk på 50cm. Blankare blir det inte.

John Kärki