Warning: Declaration of WP_SimplePie_Blog_Item::get_id() should be compatible with SimplePie_Item::get_id($hash = false) in /customers/4/1/e/silverbums.com/httpd.www/silvret/wp-content/plugins/blogger-importer/blogger-importer-blogitem.php on line 24 Warning: Declaration of WP_SimplePie_Blog_Item::get_links($linktypes) should be compatible with SimplePie_Item::get_links($rel = 'alternate') in /customers/4/1/e/silverbums.com/httpd.www/silvret/wp-content/plugins/blogger-importer/blogger-importer-blogitem.php on line 24 Warning: Declaration of Blogger_Import_List_Table::prepare_items($blogs, $JSInit) should be compatible with WP_List_Table::prepare_items() in /customers/4/1/e/silverbums.com/httpd.www/silvret/wp-content/plugins/blogger-importer/blogger-importer-table.php on line 14 Warning: session_start(): Cannot start session when headers already sent in /customers/4/1/e/silverbums.com/httpd.www/silvret/wp-content/plugins/shutter/shutter.php on line 60 Livet på kusten | The Silverbums
karki

Vinterflugor för havsöring – Allt om flugfiske

december 19, 2014 i Flugbindning

Hej!

Skrev en artikel i samarbete med Allt om flugfiske som publicerades i nummer 1/2014. Artikeln handlar om några vinterflugor som pryder min ask när temperaturen är låg. Ni som missade den eller vill läsa den igen hittar den på länken nedan. Klicka på download för att få upp den i bra format.

Som vanligt blir inte alltid färger rättvisa på bild men beskrivningarna ger er en riktlinje.

Det ligger även några generella vintertips i denna artikel.

John Kärki

karki

Vinterlunk

december 13, 2014 i Havsöring

Den omtalade stormen höll sig borta från Stockholmskusten denna soliga lördag. Både jag och Ejken kollade förvånat på varandra när vinden lade sig vid lunch.

- Picknick-väder!

Men innan havet blev platt lyckades vi kontakta samt landa fisk på en kort grundplatå angränsande till kraftigt djup. En riktig ärkebesa attackerar flugan stenhårt och bjuder otroligt nog på två hopp i inledningskedet, för att sedan mest följa med raka vägen in i håvnätet. Lång, smal och fenklippt antecknas innan den simmar tillbaka.

Besa = Utlekt havsöringshona.
Fenklippt = Odlad hav
söring.

Noterbart är att skärgårn har ändrat skepnad. Från ett ganska livligt höstfiske till sakta smyga sig in i den långsamma vinterlunken. Nu tar jag fram flytlinan och skippar allt för tunga flugor i tafsänden. Långsamma intagningar kombinerat med långa hängande stopp är inte att underskatta denna tid på året.

Huggperioderna under vintersäsongen blir oftast korta och är inte många under dagen.

Ett gäng vinterflugor jag använder med framgång. Binds även utan guldhuvuden.

Hett kaffe och gott fika förgyller ofta lugna vinterdagar. En bra vän eller två gör också det. Ibland hugger även öringarna som pricken över i:et.
John Kärki

karki

Snabbsimmare och knepigt silver

december 12, 2014 i Havsöring

Morgonrush i norrförorten. Arbetaren med blåställ dricker kaffe i hörnet av den genomskinliga busskuren. Alkisen sover i öppningen till det gamla betonggaraget. Utanför pressbyråns stora och lysande fönster sitter en tiggare och ber om pengar. Propert klädda kvinnor med skolboken under armen korsar passagen i sin väg mot tågperrongen, universitetet och en lycklig framtid.

Som en herrelös hund styrde jag min väg mot kusten istället för livets alla måsten.

GålöMed smygande silhuett i B3-land.

Det tidigare lågvattnet hade stigit med närmare 25centimeter och det såg lovande ut inför dagen. Med stigande vatten brukar fisket ta fart. Ungefär samma princip som i en älv men här intar fisken de grunda delarna istället. Under en längre tids lågvatten upplever jag det som att kusten blir statisk och det som finns där finns där men inget nytt blod bemödar sig att göra entré på kustens grunda områden.

Mycket riktigt hade skärgårn fyllts på med vatten igen. Gnuggade, driftade och vadfiskade av flera områden i den härliga morgonstunden. På något sätt solens stund. Fisket går riktigt trögt trots fina förutsättningar med en lagom vind som böljade på. Ser en havsörn som seglar skyn och det är bara en tidsfråga innan sälen dyker upp med ett nyfiket ”god morgon”. . .

Spårbar i B3.

Det är först när jag bestämmer mig för att turbostrippa med båda händerna som jag väcker en fisk på grundet. Precis framför mig snor den flugan blixtsnabbt. Sätter kroken och all lina på brickan försvinner under ett par sekunder. Fighten fortsätter på min skrikande rulle. Linan pekar åt ett håll och fisken lämnar ytan i ett delfinhopp åt ett annat.

Redan första rusningen anade jag vad som satt på i andra änden och mycket riktigt ligger det en kustbåge i håven ett par minuter senare. En liten en. Med trasiga fenor och bulkig kropp. Men vilken fart den bjöd på. Otroligt faktiskt. Helt otroligt.

Trasiga fenor visar tydligt att det är en ”rymling”.

Resten av förmiddagen bjuder på knepiga öringar som är där men ändå tvekar in i det sista. Ofta kommer halvdana hugg precis intill mig.

På lång lina känner jag ett försiktigt stryk på flugan. Det känns precis som att någon lyfter ett par hårstrån från mitt huvud.

Anade att ett värre hugg skulle komma inom kort. Två strippar senare tar det tvärstopp i ett tungt hugg. Lyfter spöet och möter fisken. Hinner bara tänka att jag ska hålla i mig innan fisken skakar loss i ett aggressivt ytstök. . . Knepiga öringar var ordet. Jäkla superöringar! Den där var dessutom stor.

För att fånga knepiga öringars intresse måste man knåpa och knepa lite själv.

Tompa dyker upp tidig eftermiddag. Jag ser på honom att fokuseringen och laddningen är där. Vi driftar oss fram på koppel mot öringarnas näste på en kort grundplatå som snabbt bryter mot tvärdjupt vatten. En och annan sten pryder botten och ger öringen gömslen att stå vid.

- Fiiiiiissssk! Fisk! Fisk!

Tompas spö står i böj mot eftermiddagssolen och gungar fint. Ser i motljus hur öringen hoppar två gånger på kort lina innan fisken kort därefter splashar och far rakt in i Tompas håv. En hane på dryga femtio centimeter i grann gammal lekskrud.

En krigare till öring.

Driften fortsätter med positiv anda. Ser hur det virvlar bakom flugan både en och två gånger men jag känner aldrig hugget. Sänker spötoppen för att ge fisken en ny chans men det vill sig inte. Ger den några minuter innan jag fortsätter driften.

Jag kastar sällan sönder en fisk. Vill den ta så tar den. Vill den inte så vill den inte. Tröttar man ut den vill den troligtvis inte ta. Bättre att låta fisken vila en stund innan nästa försök.

Tompa som ligger snäppet bakom mig glider rakt mot fisken tio minuter senare. Ska precis hojta i vinden att det kan finnas något där inne vid den lilla stenen. Hinner aldrig hojta. Ytan exploderar i en kavalkad som aldrig tar slut. Eller slut tog den, när kroken släppte. . .

Driften hinner bara gå trettio meter till med revanschlust innan Tompas spö höjs för att kort därefter slakna och snabbt stå i böj igen – fast fisk! Det plaskas och rusas i skymningsljuset.

- Det är en regnbåge! Det är en båge!

Fisken ligger i håven och vi synar en individ med trasiga fenor. Synd att odla och avla sönder en annars så vacker och stark fisk. Men vad ska man göra eller säga mot de stora jättarnas industri?

Skymningshugg i B3-land för Tompa.

Tackar kusten och Tompa för en härlig dag att föra in i fiskedagboken.
John Kärki

karki

Lågvatten och hetsigt fiske

december 7, 2014 i Havsöring

Vattnet i skärgårn har under den senaste tiden varit lågt för att till denna helg kulminera till rekordlåga nivåer. Lågvatten är inte det lättaste att fiska på. Många ståndplatser ligger på torra land och är öringen inne kan den vara väldigt knepig och oberäknelig.

Det positiva med lågvatten är att man lär känna sina lokalers bottenstruktur extra bra och man kan lätt pussla ihop ett plus ett för kommande fisken på högvatten.

Det är en tidig och solig morgon jag är med om ett märkligt fenomen. Sandfladen ligger kristallklar och är nästintill omöjlig att fiska av på grund av det låga vattnet. En säl pressar sig på och känns en aningen för närgången. Under en tiominuters period jagar ett blänkarstim på grundområdet. Det är konstigt för jag tyckte mig se precis allt som fanns där inne. Men tji fick jag när linan skjuts i sidled när jag hänger flugan på ”dropp” över djupkanten.

Spänner upp bågen på spöet och svaret kommer omgående av ett sprall som går till väders både två och tre gånger för att slutligen ligga i håven. Lägger ett nytt kast mot fladens grundaste del och sätter spöet i armhålan och dubbelstrippar i turbofart. En kraftig plog skjuter ut sidledes om flugan. Gör ett markant stopp och ytan exploderar kraftigt när fisken kastar sig över flugan. Missar krokningen och fortsätter strippa i hög fart. Ytan exploderar gång efter annan innan jag slutligen känner tyngden och stripar fast kroken.

Fighten böljar hårt med tunga rusningar i sidled. Linan fräser och jag har inte full kontroll på situationen. Får syn på fisken och ser att det är en bättre blanking kring trekilos-strecket. Fisken får även syn på mig och gör en korthuggen rusningen innan kroken släpper sitt grepp.

Lägger snabbt in ett nytt kast grunt. Turbostrippar och nu ser jag hur två plogar kommer i full fart mot flugan. Gör ett markant stopp igen och ytan exploderar. Men fisken sätter sig inte. Rushar på för allt vad jag äger och nu ser jag hur flera fiskar intensivt kastar sig över flugan. Sätter kroken och i första rusningen kliver fisken av. Fan!

Nytt kast. Samma sak utspelar sig igen men nu får jag med mig en aggressiv öring som precis missar flugan inne vid pontonbåten. Solen går i moln och allt dör av. Vilken blänkarrush! Undra hur många fiskar som var inne?

Sälen guppar fortfarande lugnt utanför mig.

Snabbt infiskade flugor är inte att underskatta vid lågvatten. (HaLster´s variant, B3 grisen och Svart zonker)

Resten av dagen är trög och mulen med inslag av ett piskande regn. Det är först sen eftermiddag när jag ror mig hemåt som solen visar sig likt ett glödande klot på himmelen. Fingrarna är kylslagna och hela kroppen värker efter många tröstlösa kast denna dag.

Välbehövliga strandhugg med scouten i den mulna dagen.

Lägger in ett kast vid ett stenrös. Fiskar ut i turbofart. Efter halva intagningen bestämmer jag mig för att ge upp för dagen. Jag är omotiverad och vill bara hem. Paddlar med fenorna samtidigt som jag fortsätter stripa. PANG! Ytkaos och fisk på. Fighten är brutalt intensiv och jag är nästan i chock. Ser att fisken inte är i troféstorlek men den är skräckinjagande galen. Väl i håven mäter jag in en femtiofemma. Blank och lite vintersmal men den fjällar. Fettfenan sitter där den ska och den simmar snabbt tillbaka.

Nytt kast på samma ställe. Turbostripp. PANG! Hopp, hopp, hopp, hopp, hopp. Fladder fladder. . . Rullen skriker med ett vrål. Skopar i fisken bestämt efter ett par minuters intensiv fight. 63centimeter. Fettfenan på plats och fisken simmar snabbt tillbaka. Skymningen stryper snabbt dagen och nu lyser inte solen längre. Styr hemåt med tre landade och många brända under morgonens fiske.

Dystra vinterdagar är jag glad att skärgårn välkomnar.

Nästa pass hade vattnet stigit ett par centimeter. Med på dagens tåg var Ingenjören och Eric W. Eric W är en dedikerad snubbe som nött hårt och gjort sina hundtimmar i skärgårn. Det hårda jobbet har gjort att han börjat bli pricksäker och numera lyckas landa öring regelbundet.

Vi dricker en varsin kopp kaffe vid bilen när jag gratulerar Eric till ett fint fiske denna höst. Han nickar och säger att det är skönt att han äntligen börjat få fisk regelbundet. Vi diskuterar om hur brutalt det är när öringen tar ibland. Vi ler nöjt och tankarna skenar iväg till stundom magiska fighter vi varit med om.

Ingenjören – En trogen följeslagare i skärgårn.

Gryningen gav ifrån sig fisk och flera kontakter. Eric tappar en som hoppar av och jag säkrar en annan i min håv. Dagfisket är fortsatt trögt i det låga vattnet.

Det är först under eftermiddagen skärgårn vaknar igen. Vinden som nästintill hade lagt sig piskar upp igen. Det är jag och Ingenjören som ligger på koppel och fiskar när han säger

- Nu kommer vinden igen. Det känns hett!

Kort därefter går det nästan gäss och det fräser runt stenarna i strandzonen. Det är till och med jobbigt att hålla upp ringen mot vinden. På min tafs sitter det en stor strömmingsimitation med tratt framtill. Jag fiskar flugan fort över heta områden och det fullkomligt luktar öring i den kraftiga väderförändringen. Känner ett rappt hugg men fisken fastnar inte.

Fortsätter driften. Jag fiskar så fort och aggressivt att en ny skåra bildas i fingrets mjukdel. Ett tungt hugg bryter infiskningen och jag höjer spöet. Rejäla knyckar sätter spöet i botten innan allt släpper. Märkligt, knepiga öringar! Kortar ner flugan och fortsätter fiska hårt.

Fiska hårt så kommer framgångarna tillslut.

Hugget kommer som på beställning. Fisken lämnar vattnet på lång lina i ett äkta blankinghopp! Får snabbt upp linan på spolen och rullen skriker som en formula-1 bil. Ser i det klara vattnet genom vita vågtoppar hur den glänser och visar upp stora svarta prickar. Missar första håvningen och fisken tar med sig halva fluglinan samtidigt som mitt spö står i sidled efter missen från min sida.

Nästa försök går bättre och fisken får möta håvgarn. Den fullkomligt stinker av strömming. . . Ibland får man såna där öringar som luktar just strömming. Det händer även när man får gäddor på senvåren ibland. Fisken mäter in på 54,5centimeter och fettfenan saknas. Ingenjören kommer till undsättning för fotohjälp.

Silverlycka i strandkanten.

Silverspade!

Julbordet hägrar och fisken får pryda det som gravad. Skönt att inte stödja den norska laxindustrin detta år heller. Skymningen jagar ikapp fort och det är bara att inse att dagarna i skärgårn med fiskevännerna är livskvalité i sin renaste form.

GålöMed känslostorm i Stockholms skärgård. Så förstörd men ändå så älskvärd!

Lågvatten är knepigt att fiska på. Men fiskar du kreativt med en odödlig fantasi och full fokus kommer huggen komma. Fem öringar upp på två pass bokförs i mitt statistikblock.

John Kärki

karki

Gröna och silvriga strömmingsglufsare

november 23, 2014 i Havsöring

Milda höstdagar i skärgårn. Kluckande vatten och den eviga jakten på silvermaskinerna. Det är dom stora vi vill ha – dom där fiskarna mellan fem till tio kilo. Men dom håller sig borta. Långt borta här i Stockholms skärgård. Hur som, är dagarna njutbara med fiskevännerna i alla fall.

DSC_8036Stormköket bjuder på ny energi. Full fokus är viktigt i blankingljuset som smyger in sen eftermiddag.

Jag inviger Tompa i flashflugornas värld en kylig lördag på avlägsen plats. Det hugger ofta och det hugger hårt. Långa kast in mot vassen. Strip strip PANG! Det är brutalt stundtals. Så brutalt att jag undrar varför jag lagt min senare del av livet åt havsöringen? Jag lämnar dock en brasklapp om att det ändå är ”något” med öringen.

Tompa som aldrig har fiskat gädda med flugspö njuter av dagen. Han bjuder även på sitt klassiska kaffe från Primustermosen. Den där rödsvarta termosen. Kaffet är hett och ruskigt starkt – precis som det ska vara. Kaffet skall alltid vara med på turerna. Tyvärr glömmer jag det allt för ofta i vardagsstressen.

Han glömmer aldrig kaffet. Tompa alltså. Tack för det Stockholms svar på en yngre Gunnar Westrin!

Tompas andra gädda och andra gälgrepp.

Iskalla dagar färgar vassen beige och händerna röda.

En kort sekvens av solsken inbjuder till empiriska studier i vilken fisk som är värst. Mitt tvekande bakom ryggen på öringarna föregående dag med Tompa skulle visa sig få konsekvenser. Pontonbåten driver sakta fram mot en grundflad. Med sydvinden i ryggen är livet behagligt. Repar lina. Hör en båt komma i hög hastighet ute på fjärden. Innan jag vet ordet av det har båten tagit min drift och det smäller likt en Kalashnikov under krig när spinnbetena träffar ytan. Tar några djupa andetag och inväntar lugn på fladen. Repar lina på nytt och kastar långa kast med hög fart. B3 grisen simmar snabbt och hetsigt i vattnet för att söka av efter silvertorpederna. . .

Solsken och klart novemberväder!

Smällen kommer snabbt, hårt och ursinnigt för att sedan öka i fart. Fisken lämnar vattnet skyndsamt i ett våldsamt hopp på lång lina. Den stökar och rusar i korthuggna sekvenser. Det böljar fram och tillbaka under några minuter med galen intensitet som en ständig följeslagare. Jag känner hur jag får äta upp mina ord från dagen innan när jag hyllade gäddan och ifrågasatte öringens styrkor. . . Skopar in fisken i håven efter en blöt närstrid i det kalla skärgårdsvattnet.

Blir väldigt förvånad när jag ser att fisken är en påblänkare. Trots att den inte är i full form bjöd den på en fight likt dom värsta blanköringarna kan göra. När jag kollar noggrannare ser jag det. Fettfenan och den knivskarpa ryggfenan – en äkta vilding. Det förklarar saken tänker jag. Dom vilda bjuder alltid på tyngre tryck och högre fart än deras släktingar utan fettfena.

Det kan låta som nonsens, men så upplever jag det.

B3 grisen visar sig på styva linan.

Mäter henne snabbt i vattnet till dryga 60centimeter. Skippar fotona då jag är ensam och låter vildingen snabbt gå tillbaka. Fortsätter fiska och efter ett tag klipper det på igen. Den här gången är det annorlunda. Segt och tvärtungt. Som att lyfta en hink med bly från botten med tunga skakningar. Anar vad som väntar i andra änden. Pressar på för allt vad spöet klarar men det slutar med att jag får backa ut fisken med pontonbåten. Väl inne vid håvning dyker fisken upp. En grön strömmingsglufsare med fotbollsmage och rygg likt en liten stock! Några sista huvudskakningar avslutar allt innan linan går av mot gäddans ena hörntand.

Trots att det är någon timme kvar av fisketiden gör jag ett strandhugg. Tanken var att ta en fika men inser att jag återigen inte har något med mig. Skakar på huvudet och slår mig ner på en sten funderande över stora öringar och dess förmåga att hålla sig borta. Medan tankarna snurrar går solen snabbt ner och skärgårn andas återigen ut efter en hektiskt helg.

Strandhugg med ”Scouten”.

Ror mig hem i maklig takt medan stugorna lyser av söndagsmys på närliggande öar. Tackar skärgårn och dess invånare under ytan för ytterliggare en fin dag att minnas.

John Kärki

karki

Fuktig ostan och besök från väst

november 17, 2014 i Havsöring

Dom har många fångster, dom har intressanta och oförstörda öringlokaler,
en och annan dold bonusfångst ingår säkert i deras fiske.
Deras skärgård är rymlig och stor, risken för trängsel och störda öringar existerar inte.
Dom kan unna sig långa fikapauser och sovmornar.
Deras grabbar går just nu och summerar en fin öringsäsong och ser fram emot en vintervila fylld av utlandsresor, familjemys och allt vad det kan vara. . .

Och andra sidan har vi alla de grabbar
som fiskar med knappa förutsättningar och som år efter år tragglar på. De ser kanske en spigg eller strömming ibland. Ett sådant fiske tillåter knappt fikapauser eller sovmornar.
Deras grabbar får kanske tillbringa merparten av säsongen med att dra runt mellan spotsen för att till sist kanske tappa en storöring. . .

Tobbe, från västkusten, som kommit på långväga besök till vår skärgård skriker och hojtar högt på sin göteborgsdialekt genom vinden. Det är som ett urtidsvrål med inslag av panikkänslor.

- Det är den största öringen jag någonsin har sett. Det såg ut som en lax! Helvete!

Vilken smakstart  – tredje kastet och en grov koloss tailar nästan i sig flugan för att precis missa och sen fortsätta tåga efter flugan med en hög plog på den intensiva och mörka ytan. . . Fisken ser ut att vara någonstans runt fem till sex kilo. Faktum är att folk kan gå i dagar, veckor och år utan en kontakt i Stockholms skärgård. . .

Fisket på ostkusten och västkusten skiljer sig åt väldigt väsentligt. Västsidan har ett hav som myllrar av liv och deras dedikerade grabbar plockar utan problem runt 250-300 öringar per säsong. Vi här på ostsidan fiskar i ett hav som är i akut behov av hjälp. Bottnarna är i stora drag tomma och rovfisken är väldigt lokalt koncentrerad. En och annan öring kan man fånga under vinterhalvåret om man ligger i så blodsmaken träder fram och mardrömmarna tar vid.

Det är tråkigt att skriva sådana saker. Men det är faktiskt sant.

Det positiva med fisket här är att chansen på stor öring finns. Både Sverigemått mätt men även internationellt. Det tycker jag alla luttrade kustkrigare där ute ska veta. Hårt jobb kan resultera i din kanske livs fisk!

Vi jobbar i alla fall på riktigt hårt i nästan tre dagar. Tidig gryning blir till mörk höstskymning på rutin. Vi har hela tiden med oss den fuktiga ostanvinden som ruggar och ilar nackhåren. Kast efter kast. Lokal efter lokal. Norra, mellersta och klassisk mark i södra får besök av oss. Stormköket är med och kustmaten räcker inte till. Vår energiåtgång är helt vansinnig. Vi fiskar intensivt som att det var vår sista chans i livet.

Mörka ögon är ett tecken på att jakten efter den stora pågått under en lång tid.

Vi får som sagt en smakstart med grov fisk i syne. Jag får även ett bestämt hugg och sätter kroken följt av kalabalik. Fighten blir utdragen på havets stora vattenvidder men efter ett hårt ställningskrig ligger en ”trea” i håven.

Öringfighter är inget för svaga hjärtan.

Näst på tur stod klassisk öringmark på södra sidan. Visst skulle det braka loss ordentligt även där. Grundområdet låg där som en akvarell av en utsmetad leopard. Tobbe ser en fin ”tvåa” gå loss efter fightens inledningsskede. Jag bränner en blanking som turbohugger min likasinnade flatwingfluga. Vi tar en paus när ruschen lagt sig. Båda somnar under en låg tall. För att sedan vakna till ljudet av ett upp-piskat hav som kallade på oss med vitskummiga vågtoppar.

- John! John! John!

Vänder mig mot Tobbe och spöet dansar tungt. Hinner bara greppa håven innan en fin blanking huvudskakar sig av för att fortsätta sitt liv i den djupa fjärden.

- HELVETE. Vad är det som händer egentligen!

Öringfiske är små marginaler. Mörka höstdagar som dessa vill man gärna ha lite flyt. Vi kunde halvt konstatera att det var stolpe ut för oss. Två och en halv dags fiske resulterar i två öringar upp och flera brända.

Mörk novemberskymning i B3-land.

Det sista Tobbe säger innan han åker hem till västkusten är att Stockholms skärgård varit väldigt elak mot honom den här helgen.

Jag svarar att skärgårn elak mot alla. . .
John Kärki

karki

Mild höstfront

oktober 27, 2014 i Havsöring

Hösten tågar på i det milda vädrets tecken. Hårda sydliga vindar svingar sig fram som tunga släggor på skärgårns uddspetsar. Blåstången parerar med nöd och näppe i undervattensströmmarna. Öringarna hugger karatehårt och bjuder på akrobatiska fighter. Spiggen kämpar febrilt i den grunda strandzonen. Tobisen gräver ner sig under matt sand och visar inget tecken på liv. En och annan strömming ligger uppspolad på land och skvallrar om att hårdare tider är på ingång.

Just strömmingen är en viktig nyckelfaktor i Stockholmsfisket. Följ strömmingen och du hittar öringen. Enklast gör du det med en båt och ekolod. Har du däremot inte dessa prylar fungerar andra metoder också.

En metod jag ofta använder är att promenera i strandzonen i jakt på döda betesfiskar. Detta har jag gjort under många år och har på så sätt hittat olika områden där jag finner spår av att större stim med betesfisk rört sig utanför. Ett annat sätt är att iaktta strömmingsfiskare som ”pimplar” utanför grundområdena. Som vanligt inom svåra fisken gäller det att memorera och knyta an ledtrådar för att lyckas.

Jag kommer så väl ihåg en fisketur för ett några år sedan. Fiskar en plats som varit ”död” ett par år. Driftar av ett grundområde i anslutning till en markant djupkant. Utanför mig sitter en båt och rycker strömming febrilt. Forcerar in ett kast grunt och lyckas väcka en vilande strömmingsätare som bjuder på ett karatehugg och en efterföljande fight som ärrade mitt silversinne rejält. Väl i håven mäts den till sextio centimeter och skimrar som bara riktigt blanka öringar kan göra.

StrömmingImitation av den naturliga födan.

Nåväl. Strömmingar hit och dit. Man kan bryta ner detta till en hur nördig nivå som helst. Ibland skulle jag bara vilja gå loss i den här bloggen med olika öringteorier om hur och var du ska fiska för att lyckas. Jag lovar er att ni skulle bli snurriga och kanske lite klokare samtidigt. Det som skrivits hittills i bloggen är egentligen bara en avdunstande ånga av alla mina teorier.

TruttaKaratehugg och nytt rekord i antalet hopp bjöd detta lilla sprall på ano 2014.

Eftermiddagens uppdrag avklarat med ”Ingenjören” - silver i håven.

John Kärki

karki

Yxhugg på udden

oktober 5, 2014 i Havsöring

Tequila sunrise i horisonten. Kolsvarta öar och skär i silhuett. En svag bris från sydost. Mjölkgrumligt vatten runt den lilla udden i ytterskärgården. Tompa, min fiskekompis som en gång i tiden lärde mig nymffiskets konster efter strömmarnas violetta segel, är idag med som vapendragare. Trots att vi fiskat mycket tillsammans i norra Sverige har vi knappt kört ett pass efter havsöring på hemmaplan konstigt nog.

Vi båda var medvetna om dagens utmaning. En svår sådan. Det ska man veta, det är alltid svårt att överlista dom tidiga höstblankingarna. Silvertorpederna är fullmatade sedan sommarens eskapader och när entrén på grundområdena sker väntar ett smörgåsbord av rang. Våra flugor blir lätt utkonkurrerade i dessa sammanhang.

Vi var dock beredda på ett eventuellt bompass. I värsta fall skulle dagens höjdpunkt vara en kopp kokkaffe tillsammans med svalkande höstvindar och lite småprat. . . Tompa hade även lovat att han inte skulle raka av sig skägget för än han hade landat en 4kilos öring. Hans sambo klagade tydligen högljutt om att skägget inte fick växa mer och att det skulle bort. Men principer är principer och skägget ryker först när storöringen ligger i håven. Enligt Tompa var det bara en taktik för att han skulle kunna få fiska mer i höst. . .

GlödTequila sunrise i Stockholms skärgård.

Första driften kring den brokiga och syresatta stenudden fick en flatwing simma helt enligt tankar och teorier. Öringarna ville dock inte ge något konkret gensvar. Dock kunde jag svära på att i grumlet simmade det en och annan tobis alternativt spiggjägare med stenkoll på läget. Kollade ner i den transparenta flugasken. Flugbytets stund hägrade. Jag kände att infiskningen av den stora flugan inte blev tillräckligt aggressiv. Så här tidigt på hösten vill jag gärna fiska flugan hetsigt. Ibland snudd på extremt hetsigt för att inte ge öringen en extra chans att tänka till. . .

Valet blir en lättdressad B3 gris med tratt framtill. Jag gör ögleknuten extra stor för att få en mer slingrande gång liknande en tobis sim-mönster. Jag vet inte varför jag ofta väljer ett Wolly bugger-mönster i änden på tafsen? Kanske för att det troligtvis är världens bästa fluga för öring i alla dess former?

B3 gris + silver = SantB3 grisen speglar sig i glansen.

Det känns nästan som någon hugger en yxa i pannan på mig från nära håll. Det går som en elstöt genom kroppen. Linan fräser till. Ytan exploderar på grundområdet. Dom få meter löslina som ligger i brickan försvinner innan jag ens hinner fatta att det är fisk på. Spöet får bekänna färg när dansen är allt annat en rytmisk och bekväm. Blankingen håller sitt revir och visar vem det är som bestämmer i inledningsskedet. Jag dansar med och hoppas bara att allt ska gå vägen.

Rullskrik och ställningskrig avslutar fighten innan jag krampaktigt kan skopa in en knallblank 62centimeters i håven samtidigt som vattnet sprutar kring mig. Puhh. Skönt. Ser att det är hona som är rejält medtagen. Fettfenan saknas och klubban faller. Höstens första landad. En fin en dessutom.

Blanking 62cm62centimeter blanking utan fettfena får följa med hem. 

Tompa dyker upp och gratulerar glatt. Vi ger varandra ett handslag. Han berättar en hade bränt en fisk i samma veva som jag landade min. Upprymd över fisken fortsätter vi fiska vidare. Tompa tar nästa udde och jag passar på att fota honom i motljus medan han kastar. Hela tiden sitter vi och småpratar lite lätt om öringteorier. . .

TompaSol blir till moln under ett kort ögonblick.

Efter ett tag är det  är bara jag som pratar medan det är helt tyst från fiskevännen på udden. Lyfter blicken från kameran och ser en riktigt fin blanking exponera sin kropp tungt morgonsolen. Tompas kuståtta chockar obehagligt. Jag börjar i stunden fundera på om det är så här det alltid ser ut när man drillar fisk?

Solen tittar fram och kustkalabaliken tar vid!

Vid håvning knixar sig blankingen loss och Tompa pustar ur sig ett ”neeehehhj!”. Fan. Kände med honom. Det där var en fin blanking. Jag kände även med Tompas sambo som säkert skrek frustrerat i samma sekund från hemmets lugna vrå.

TompaTompa funderar över varför kroken släppte. . .

Dagen fortsätter. Kaffet kokas. Maten lagas. Havsörnen seglar i skyn. Trutarna spejjar oberäkneligt. Vi bara sitter där. Njuter av det lugna livet på kusten. Nåväl, lugnt så länge inte blankingarna hugger.

HöstfiskeOktobervindar i håret och blankingar på grundplatåerna skvallrar om att det höst.

I värsta fall

- Det spelar ingen roll vilken typ av öringfiske du bedriver. Om det hugger. Då är det bara att hänga med och hoppas det går vägen.

Tompa konstaterar och sammanfattar att öringen är grym som fisk. Jag håller med. Natten jagar ikapp och sista kaffekoppen dricks upp. Vi knatar hem i månens sken med två landade öringar och tre brända.

Tackar kusten och Tompa för en härlig dag att minnas.
John Kärki