Öringvaka

september 27, 2013 i Havsöring

Luften är hög och klar. En svag doft av höst och skog når mig via lövverkens fallande blad. Vattnet omkring mig plaskar – bom bom bom likt kastbomber. Stenar och grus kastas målmedvetet framför oss. Överflödet av vattenväxter som tagit sitt fäste via övergödning angrips nötande. Mörkgröna och slajmiga flyter de bort med strömmen.

Den tidigare mörka botten börjar sakta ändra skepnad. En ny ton tar vid. En ljus fläck ovan nacken ler sådär höstaktigt mot oss. Lekgruset fylls sakta på. Lager efter lager bygger en stabil grund – För det framtida öringbeståndet, för vår brinnande passion och för redskapsbranchens pengaklirrande kassa.

- Fan vad bra det ser ut! Det här kan ingen klaga på. Det ska bli kul att se öringpar leka här om ett par veckor.

Martin, med blå keps och mörkgröna galonvadare, gestikulerar vilt men samtidigt kontrollerat. Händerna visar hur lekande öring gräver ner sin rom i gruset. Leendet sprids i eftermiddagssolen. Timmarna går och leknacken blir användbar igen. Småöringarna intar tacksamt sina nya ståndplatser i utloppsströmmen, ovetande om att ubåtarna snart är på plats för att skapa fler småöringar.

Spadar, gamla stålkrattor och hackor kastas upp i gräsbanken vid ån. Dova dunsar sprids och några smutsvita får flyr sin väg i den nötta hagen. Jag slevar min hand och fyller den med kyligt vatten från ån. Håret droppar och ansiktet blir fuktigt. Skönt. Efter en eftermiddag vid ån.

Högvatten i havet och sjunkande vattentemperaturer i ån. Man liksom känner det i kroppen. Nu borde det hända. I alla fall att öringen simmar upp i ån från havet för en första rekrunda. Känner sig för lite försiktigt.

Ytan är mörk i förskymningen. Åns nedre del är insprängd i en ravinartad karaktär. Stora block vakar bland kurvorna i ån. Högre upp tar åkermarken över och ån blir mer slät och platt.

Kaffet är rykande. Muffinen är uppdukade som små svampar ovan jord. Blickarna spanar över små nackar och djupa vilopooler. Buffliga ekollon lurar oss ibland när de plumsar ner i hög fart.

Arild spanar ut över den nattsvarta ån.

Men som på beställning! I skymningstimmen. Bryts ytan kraftigt av en fin havsöring. Nästan springande kliver den upp för en liten stennacke. Ytan gungar visuellt. Små löv i gulaktig ton dansar taktfullt på ytan. De ser nästan ut som ett färgglatt vikingaskepp på öppet hav. Eller kanske som en barkbåt i barndomsbäcken.

Natten träder in och flera fiskar fyller på i ån. Rådimman är där. Vi ser den inte, men vi känner hur den vita massan kyler våra ansikten. Fladdermössen skorrar och kryssar intensivt bland träden. Rådjuret dricker kvällsvatten. Vildsvinen prasslar försiktigt, men blir avslöjade av grenar som bryts och ekollon som knäcks i munnen.

Där sitter vi bland lövverken, tysta, tänkande, i skydd av mörkret och ser ytterligare en skygg höstöring göra entré i ån.

När krontäckningen blir svart gör höstöringen entré.

John Kärki