Öringens värld

december 11, 2013 i Havsöring

Vintertider igen. Knappt ett kast är lagt under höstens kyliga vindar. Det annars så knepiga men intensiva höstfisket i 08-skärgård fick jag följa via rapportsidor på nätet. Det landas öring både här och där. Stora som små. Något av det mest noterbara är att ”alla” får fisk – fantastiskt kul.

”Nu finns det öring igen!” ”Ut och fiska!” ”Det finns hur mycket öring som helst!” Är några av tongångarna som gärna sveper förbi mer än en gång.

De tidigare mörka åren från någonstans runt 2006-2009 verkar som bortblåsta. Ni som var med där och då vet vad jag pratar om. . . Knäckta spön, frustration och mängder, då menar jag verkligen mängder, med bompass. Speciellt under höstarna.

Under hösten har tiden för tankar och reflektion funnits. I bakvattnet från stormarna har tankarna handlat om havsöringens framtid längs ostkusten. En framtid som ser osäker ut i det stora hela om du frågar mig.

Många helger och dagar har spenderats med min vän Martin längs små, bortglömda och i princip förstörda öringåar. Det är riktigt tråkigt att se. Saker och ting har fått förfalla under år. Öringen kämpar dock på. Enstaka fiskar tar sig upp i dem små sötvattenutloppen. Ofta ses de ensamma utan partner att skapa nya öringar.

Martin som är van med strömmande och i vissa fall levande vatten från Norrland suckade ofta under våra promenader längs åarna. Kommentarerna haglade stundtals i det annars så tysta landskapet med bokskog och förmultnade lövbäddar i diffusa toner.

- Fan för att vara öring och växa upp i den här skiten. Det kan inte vara kul.
- Inte en chans att en öring kan simma upp förbi dessa hinder.
- Men det är ju katastrof.

Martin funderar i solskenet.

Trots många suckar och tråkiga syner visade ändå en liten spillra av den naturliga öringstammen på styrka. Vi kunde se några enstaka lekgropar ibland. Ett par gånger kunde vi hitta lite rom.

En hona som krigat sig upp till ett vandringshinder. Det vandringshindret är snart borta.

Ögonpunktad rom – ett hårt liv väntar.

För att återgå om min tro på öringens framtid. Då tänker jag framförallt från Stockholms län ner till Blekingekusten. Längs ostkusten mynnar det mängder med åar som är havsöringsförande, eller i alla fall var havsöringsförande. Problemet är att det är ytterst få åar som producerar öring regelbundet fortfarande. Ofta handlar det om att förutsättningarna ska vara i princip exemplariska för att leken ska lyckas. Som ni förstår blir det väldigt sårbart då.

Samtidigt kan man kika lite lätt på alla åar som det bedrivs biotopvårdsarbeten i. Vilken succé i stigningar av fisk. Ofta krävs det så lite för att fylla vattendragen med liv.

Biotopvårdad bäck. Köplats på leknackarna.

Risken är stor att vi kommer ha få åar som producerar öring i till havet i framtiden. Även om dessa åar producerar bra är frågan om det kommer räcka? Räcka till alla. . . Öringfisket skulle på sikt bli extremt koncentrerat till vissa områden istället för utspritt längs hela ostkusten.

Jag är övertygad om att öringfisket i Östersjön bara är en liten spillra av vad det kan vara. I teorin skulle det kunna vara världens bästa hav att fiska öring i, med världens grövsta öringar – om allt styrdes åt rätt håll. Lösningen är given och enkel. Maximera förutsättningarna för havsöringen i varenda bäck eller å som mynnar ut i Östersjön.

Nåväl, mina tankar, under en dimmig förmiddag i december 2013.

John Kärki