Öringarna i ån

oktober 28, 2013 i Havsöring

Nästan varje dag. I drygt en månad. Är jag där. Vid ån och följer naturens gång. Från hög och klar luft. Via en exploderande bomb av kulörer. För att slutligen sjunka in en blöt och tung trasa av förmultnade löv. . .

Det är något speciellt med att följa livet vid ån. Vi börjar i mitten av september. De första havsöringarna vandrar upp i systemet med hjälp av ljusets sista timme. Fantastiska fiskar i superkondition som smyger upp mot sina lekplatser. Det enda som avslöjar dem är plogar och ibland sprutande vitvatten.

För att sedan spekulera i om havsöringarna vandrat ut igen, när havsnivån sjönk till rekordlåga nivåer samtidigt som åns flöde var lågt. Alla väntade ivrigt på regn. Mycket regn.

Regnet skulle vänta. Men öringarna klev ändå upp igen. Nu med mer förstärkning från havet. Varenda närliggande pool till lekplatser uppvisade öringar som plogade iväg när man lät fötterna platta till löven i orange, vinröd och gul ton.

Dagarna gick och vi är nu inne i början av oktober. Luften var på sin topp med högt syre. Eftermiddagarnas djupa solsken var stundtals magiskt. Färgerna sprakade i skogen. Ormbunkar, lövträd och rönnbär bjöd på show. I denna veva började enstaka fiskar inta sina lekplatser. Vattnet var lågt och klart så smög man inte, drog fiskarna direkt.

 

Hösten fortsatte tåga på och stundtals såg det ut som ett regn av löv som fladdrade i vinden. . . Hanarna slogs elakt kring lekplatserna. Som irriterade jordgetingar surrade de omkring i sin pool för att hålla sin plats med honan. Här hinner jag även bli stucken av en elak jordgeting, på halsen. På något sätt hade jag glömt hur det känns. Men vet nu jag igen.

Något som jag även hade glömt är hur det känns att känna lugnet. Men nu vet jag igen. Susande vattendrag och syrerik luft kan få vem som helst bara existera i nuet.

Foto taget av: Martin Johansson

Fighterna i ån fortskrider under långa perioder. Jag börjar nu känna igen vissa fiskar på dess skador som de ådragit sig. Vissa honor står konsekvent på sina bäddar och väntar på att fighterna ska ta slut. I mitt huvud döper jag vissa av öringarna. ”Grisen” ”Lillen” ”Sneakern” ”Oskulden” är några av namnen. Även här visar öringarna att det inte bara är storlek och muskelmassa som gäller. Flera David mot Goliat scener utspelar sig när grova öringar får retirera mot mindre öringar. Även om regeln är att monsteröringarna styr som de vill.

Trots lågvattnet så kommer leken igång som på en given signal. Gropar grävs och förhoppningsvis kläcks det nya individer till våren. När jag trodde det var som värst med fisk i ån, kom regnet och ån fylldes på i något som kan liknas ketchupeffekt.

Nästan varenda leknacke höll en grov öring. Ibland kunde halva kroppen ses på hundra meters avstånd ovan vattenytan. . . Med regnet kom även grumligheten och tunga lövbäddar. Lika grumligt som vattnet blev. Lika mörka blev kvällarna. Stjärnorna försvann och månens sken kunde ses bakom gråa spökmoln vinande på himmelen.

På något sätt hade jag glömt hur det känns, att vara tungt, men härligt, hösttrött. Men nu vet jag igen.
John Kärki

Ps. Sugen på höstfiske efter blanka individer som inte ska leka? Spana in min senaste artikel som handlar om höstfiske i Stockholms Skärgård. www.shs08.se . Du måste bli medlem (gratis) för att komma åt artikelarkivet som innehåller allt från spinn till flugartiklar.