Nya tider på kusten

augusti 25, 2013 i Havsöring

Ny kust innebär nya möjligheter. Jag har lämnat Stockholmskusten tillfälligt. Kommer att fiska Blekinges kust ett år framöver. Ett år är inte mycket att spela på om man ska lära sig en ny kustremsa. Men som med allt är det bara att gnugga och nöta till blodsmaken träder fram. Spännande att se vad som kan hända.

Det lilla jag har fått känna på av min nya kust är minst sagt hårt. Ingen nåd. En värmedisig horsiont som gör ögonen trötta. Sagolikt vackra solnedgångar i väst.

Blekingens kust är väldigt speciell. Antingen är det klippor med djupt vatten utanför. Eller så är det stora långgrunda områden fyllda med storsten som gör det extremt svårt att vada. Det som är ännu svårare, är att lista ut vart på dessa drömska områden fisken håller till. För mycket bra blir ofta dåligt i slutändan.

För att inte tala om nya tillskott i faunan med mat för öringen. Här hittar jag mängder med stora räkor som är nattaktiva. Tobisstimmen är gigantiska. Sillen rör sig i grupp och stryker ut efter uddarna. Skakar man en tångruska ser det ut som en myrstack av märlor. Maneterna ser nästan ut att bli störda av myllret under ytan.


Maneter som ryggar för myllret under ytan.

Dagarna blir till natt. Tankarna om vart fisken går snurrar ständigt.

I den gyllene timmen händer det. Samtidigt som solen sjunker i väst som en guldskatt faller hugget. Äntligen! Över en en större flad med grönt och slajmigt ålgräs tar det stopp. Jag hade sett vaket innan. Träffat ringen med min Wolly bugger. Fighten går märkligt tungt. Ser fisken på lång lina hur den skjuter kristallklart vatten med paddeln. Det här inte en öring hinner jag tänka innan slirbromsen tickar iväg tungt och bestämt.

I gyllene timmen kan allt hända.

Fighten segar bestämt. Fisken är tung och arg. Men samtidigt väldigt lugn i sina rörelser. Vid landningen ser jag fisken. En Id. En stor dessutom. Lyfter fisken försiktigt. Lägger upp den på flytringen. Som en stor pizza med smutsfärgade fjäll fläker den ut sig över flytringen. Säkert över 50centimeter lång och garanterat en vikt över 2kg.

Grotesk Id.

Nöjd över att äntligen ha landat en fisk fortsätter jag fiska av fladen med ålgräs. Gyllene timmen är fortfarande i sin ”all time high”. Ser en grövre fisk jaga över fladen. Det stänker och ljudet låter som ett barn i drunknandets stadie. Närmar mig fisken. Matar lina. Fokuserar.

POFF! Fem meter ifrån mig. En meter upp i luften. Fladdrar den största Steelheaden jag någonsin skådat. Allt är tyst ute förutom syrsorna och fladdret från fiskens bakfena. Tonen av purpur och stål glimmar mot den sista solen. Fisken landar med ett dån. . . Håller andan omedvetet i den totalt psykotiska situationen som härskar i nuet.

Genskjuter fisken. Drar två drag. Känner hur fisken tar flugan. Liksom nafsar i baken på Wolly buggern. Det segar i. Känner dock att fisken inte har hela flugan i munnen. Sänker spöet. Allt blir lätt. Låter flugan hänga. Inget händer. Kastar vidare med förhoppning om hugget. Fan. . . Vilken fisk.

Den brutalaste kustbågen jag någonsin skådat. Uppskattningsvis en vikt på sju till åtta kilo. Men för att inte överdriva säger jag aldrig ett gram under fem kilo.

Natten jagar ikapp. Mindre fiskar frossar i räkbuffén på sandstränderna. Jag sitter tyst länge och sippar på en kopp kaffe. Kan inte släppa kustbågen. Satan i gatan. Vilket as. En kustdröm av purpur och hårt stål.

En säl dyker upp landnära och märker inte min närvaro. Den tågar på grunt. Det virvlar som någon kastat i ett badkar stundtals. Ekarna står svarta i det platta landskapet och även de ser förundrade ut över vad som hände ett par timmar tidigare.

John Kärki