Nattsländor och en öringkarta

maj 31, 2013 i Fiskeberättelser, Fjällfiske

Tystnaden var mäktig. Tystnaden var tung. Det gick nästan att greppa den likt en genomskinlig boll skapad av luft. Det fräste om stekpannan. Bacontärningarna var klara. Fettdrypande pytsade jag ner dem i pastakastrullen. Rörde om. Drog på lite ketchup. Rörde om igen med gaffeln. Den hade varit silvrig en gång. Nu var den ärrad och nästan all lyster och glans hade försvunnit med åren. Pastaröran fick en svag färg av rosa och rött.

Satt på knä. Underlaget var mjukt. Halvt myrmark. Halvt skogsmark med gamla barr-rester. Allt runt mig var grönt. Så grönt det brukar vara här i Harrdalen.
Maten smakar alltid bäst i naturen tänkte jag samtidigt som maten käkades.

Spanade ut över tjärnen. Hade placerat mig på en liten kulle. Perfekt läge för att se hela tjärnen på behörigt avstånd från öringarna. Överblicken var exemplarisk. Nästan som att kolla på en karta, en öringkarta.

Solen hade börjat sin vandring mot nattens vila. Sakta men säkert började den närma sig trädtopparna, gran-gröna trädtoppar. Det var en lustig känsla som grep tag i mig. De står där år efter år. Naturens mest stabila individer? Vintrar, vårar, grönskande somrar och färgade höstar. Tjärnens övervakare. Om ett par timmar skulle solen använda baksidan av träden till en lugn sovplats.

Bakom mig stod tältet rest. Tältet som jag köpte av Tompa hade kommit väl till användning. Det verkade stå pall för det mesta. På min vänstra sida knastrade det sista av elden från matlagningen. Njöt av varje sekund här uppe.

Tänkte på när jag för mindre än ett dygn sen begav mig från jobbet. Med raska steg rörde sig mina fötter genom kontorskorridorerna, från byråkrati, kaffeautomater och måsten. När jag kom ut till trapporna ökade takten ännu mer, det smattrade i trapphuset när findojjorna i blänkande svart färg skyndade neråt. Öppnade dörren till personalingången och började rusa mot bilen. Nytt rekord i löpning eller något.

Det var då. Nu är nu. Vilka kontraster.

Att längtan efter brunöring, nattsländor och fjällmiljö kan vara så stor. Försökte ofta förtränga längtan till fjällfisket under vintrarna. Men det gick inte. Alltid var det någon arbetskollega som puffade lite på en och började småprata fiske vid fikarasterna eller liknande. Ännu värre var om någon fjälltönt (passionerad flugfiskare) ringde och började prata sommarplaner.

Vi försökte ofta hålla ner intensiteten och rösten på samtalen. Men det slutade alltid med livliga diskussioner om flugval, platser och när. På båda sidor av linjen hade massiva kläckningar och lugna solbadande ytor i kvällningen målats upp. . . Outhärdliga stunder ibland. Måste vara att man är där så få dagar per år som gör längtan så stor.

***

Vakintensiteten var lugn. Mest vackra head and tail vak. Gula och bruna prickryggar bröt ytan då och då. Allt talade för att det var nattsländepuppor i ytfilmen som blev mat. Öringarnas förrätt. Diskade ur kastrullen. Gick upp för kullen.

Greppade spöet, satte på mig chestbagen. Gick backen ner. Stod en lång stund i myrkanten och kollade läget. Fiskarna rörde sig utom kastavstånd. Men det skulle bli ändring på det. Hade varit med förr, så fort pupporna kläcks kommer stressade nattsländor röra sig frenetiskt in mot land för att sen lyfta och börja flyga. Öringen kommer inte vara sen med att haka på nattsländerallyt. Öringens huvudrätt.


Någon timme sprang iväg. Solen var nu borta. Men runt tjärnen var det ljust, om än lite svagt dunkel. I profil synade mina pupiller en brun streaking caddis, i storlek tolv. Tafsspetsen var av dimensionen 0,18.

En efter en ploppade de upp. Mörka silhuetter av nattsländor som kravlade upp ur puppan. Racet  in mot land hade börjat. Men inte för alla, vissa plockade öringen innan de ens hunnit komma ur puppskalet. Ett par magiska timmar stundade…

Ibland träffar man rätt. Inte alltid. Men just nu. Det är nuet som är huvudsaken. Ytan skars sönder frenetiskt av nattsländor som rörde sig in mot land. Det började smälla på tjärnen. Öringarna måste nästan ha gjort det här till en sport. Det gick undan. Det var vattenkaskader lite överallt.

Det var enkelt. Nästan för enkelt. Lade ut flugan mitt i racet. Drog in linan lite lätt, precis så tafsen sträckte. ”Här är jag, kom och ät mig”.

Smmmmaaack! Volter. Öringen sprang på ytan i sidled med stjärtfenan. Hård drill. Öringen gick tungt. Håvade den. En fin åtta hektos bit. Snabb release.
Landade några till under kvällen. Alla fiskar låg på vikter mellan fem hekto och kilot. Makalösa fighters med sådant språng som är svårt att hitta någon annanstans. Vilka fiskar.
Lyckades även landa en liten röding. Det skulle inte ens finnas röding här enligt lokalbefolkningen.

öring

Sista fisken för kvällen gick i samma rutt. Gång efter gång. Vaken hade avtagit och dimman började svepa in över ytan. Kunde nästan känna lukten av kyla. Tog några djupa andetag och insöp mörkret och tystnaden omedvetet. Enstaka öringar orkade med efterätten. Döda nattsländor och nya små puppor.

På femte rundan gensköt jag den ute på en liten udde. Satt på knä i myrmarken och lade ut ett fyra meters kast. På tafsänden satt nu en mindre nattsländepuppa. Höll andan. Fisken head and tailade nattsländepuppan i ett fint långvarigt surplande. Sommarnatten var fullständig.

Efter en lugnare drill håvade jag fisken. Den var inte stor, absolut ingen troféfisk på bild. Kanske fem hekto. En perfekt matfisk för mig med andra ord. Avlivade den omgående. Blodade av fisken. Rensade vid kanten på tjärnen.

Hela magen var full med nattsländor. Stora som små. En mörk sörja blandat med osmälta insekter. Match the hatch.
Avnjöt fisken halstrad tillsammans med färskpotatis i den ljusa natten. Träden stod som en svart vägg mot himmelen.

Somnade in. . . Som en kung, i min värld.

John Kärki
Bild 1 lånad från http://www.rackelhanen.se