Monstret i stormen

september 8, 2013 i Havsöring

Det här är saker jag gärna inte vill skriva om, alltså förlorade duster med stora öringar. Tyvärr ingår det i kustens regler att förlora ibland. Vad som är en storöring är en defentionsfråga och beror helt enkelt på vem du frågar.

Vissa tycker en trekilos är stor. Andra tycker en fyrakilos. Medan vissa pratar om att en storöring ska vara över fem kilo. Personligen strävar jag inte efter att landa en storöring. Jag strävar efter att landa monstret. Ett monster för mig, är en fisk mellan sju till tio kilo, kanske större än så.

Förstå mig rätt, varenda öring jag kontaktar uppskattar jag högtidligt, men i slutändan är det monstret som betyder något för mig. Frågan är om det är värt det? Kanske borde jag börja fiska sprall och käka bullar istället.

Mina senaste veckor har varit rejält omskakande när det gäller att få möta kralligt silver från havets djup. En hårdare dust med en storöring ägde rum förra veckan. En sorts bitter försmak av vad som komma skulle mot veckans sista dag – Söndagen den 1september. En kväll som går till min kusthistoria likt ett svart blad i en bok. Häng med nu, det här händer inte ofta. Tro mig.

Havet väste i uppror. Vita gäss dansade på vågtopparna som kristalliserad is. En mörklila front dånade in över öppet hav. Regnet smattrade mot min svarta jacka. Bokskogen med enstaka ekar böjde sig längs strandlinjen som en psykadelisk grön vägg. Likt en ilsken katt fräser mörkt vatten kring grundtoppar och utskjutande uddar. Havet och naturen var i uppror. Ett riktigt bra läge för att kontakta storöringen, ja till och med monsteröringen.

Tar en titt ner i vattnet. Drar upp luvan över mitt rufsiga och blöta hår. Sönderslagna sillar fladdrar omkring okontrollerat över djupt vatten. Det liknade på något sätt en stjärnklar himmel när det blänkte till gång efter gång nedan mig. Pålandsvinden forslar in sillarna mot sitt öde – vassa block, klippkanter eller rovfisken.

I tionde kastet för dagen. Skjuter jag ut ett tjugometers kast över den punkten jag senare ska ligga och kasta på. Linan landar ljudlöst i vågtopparna. Låter B3 grisen hänga på dropp över det stora djupet som angränsade till ett i det här fallet större grundområde som var ungefär sex meter djupt och fyllt med blocksten.

Börjar ta in flugan. Efter ett par drag känner jag en tung risp i linan. Samtidigt formar den gula flytlinan på vattnet en svag men respektingivande båge som tar fart emot mig. Strippar snabbare. Får kontakt. Spöet ställer sig i botten. Känner gunget. Anar gädda dem första sekunderna av fighten. Fisken går ut mot djupet och bara gungar.

Den är så trygg i sig själv. Tågar framåt och tillbaka i linje likt en halvmåne. Börjar ana öring. Känner igen vissa tendenser från min öring jag lyckades landa en septemberdag 2011. Den är ovägd men var åttio centimeter lång och fullsmetad med mat. Tyngden i den här fisken som nu stökar djupt känns värre. Bra mycket värre!

80centimeter havsöring svagt färgad. Ett solgassande minne från 2011.

Får tryck på fisken med mitt klass nio spö. Sakta men säkert pressar jag upp den från djupet. Efter närmare en minuts tystnad från fisken blänker det till nedanför mig. Blir alldelles skakig. Kan knappt tro att det är sant! Det värsta jag någonsin har skådat i öringväg sitter nu i andra änden. En tvättäkta sillätare i format: Monster.

Fisken ser även mig och får spel. Spöet chockar tungt. I hårda smällar tar fisken meter efter meter. Slirbromsen får bekänna färg när knarret blir till pipiga skrik. Spötoppen fladdrar okontrollerat när etapperna från varje rusning är i sitt max. Vinden som fortfarande blåser hårt tar med fluglinans närmsta del och skapar en robust båge som löper ut från spötoppen. Sänker spöet i vinkel för att möta fiskens styrka och kanske ha en chans att trötta monstret.

Stundtals är fisken mellan trettio till femtio meter ifrån mig. Blir tvungen att retirera pressen när veven smäller på fingrarna i etapper.

Styrkan i fisken är bestämd. Det märks att det är en fisk som har fått bekänna färg livet igenom. Från romkorn. Till stirr för att sedan vandra ut från ringlande bäckar som ett smolt. Nu flera år senare sitter den på min krok och vägrar ge sig.

Efter fjärde rusningen som löper ut lina till nästan backing går fisken upp i en saltomoran. Ser bakfenan i flera vispningar och rullningar. Fisken simmar som en ubåt nosande på ytregionen. Pustar högt för mig själv och ångesten bara växer. Min hjärna som tidigare stängt av helt börjar nu agera instinktivt. Backar in mot land med fisken i släptåg. Tyngden är massiv och hela jag är i någon slags chock.

Den här fisken är en sådan man läser om i böcker från nittiotalet. Kanske har man hört en gammal skärgårdsgubbe berätta om nätfångade exemplar i denna storlek. Det här är en drömöring som skulle få Pelle Klippinge att börja nypa sig i armen på nytt.

Planen är att gå iland och fortsätta drillen. Något som skulle visa sig bli ödestigert denna stormiga septemberkväll. Kommer in över tremeterskurvan. När fisken får känning av grunt vatten går den in bland blockstenen i strandzonen. Känner hur huvudet stångar och tafsen i 0,28millimeter knäpper till läskigt gång efter gång.

Sneddar vinkeln och höjer spöet. Får retirera när fisken svarar omgående. Fluglinan skär ner genom vågtopparna. Rullen skriker som en stucken gris när fisken girar över en uddspets inne vid land. Känner hur smällarna dunsar över udden. . . KLICK!

Andas ut. Skärrad. Nästan glad över att det är över. Drar in en slapp fluglina. Får upp en halv tafs. Knappt det. Restrerande delar var hackigt som en söndersågad och genomskinlig planka. . .

Once in i a life time fisk. Ett monster. En drömöring även för den mest kräsne superlativen inom genren. Efter någon minut blir jag överröst av tomhet. Vill bara spy ut känslan som susar kring mig och bara växer som en heliumballong inom mig.

Man blir så förstörd över sånt här. Inte över att tappa fisken. Bara vetskapen om att de finns gör mig orolig, över vad nästa hugg ska föra med sig.

Fiskar mig in i mörkret med en lustig känsla i kroppen. . . Inget mer händer. Traskar hem genom skogen med en chock. En chock över att dessa silvermonster, som man bara läser om från förr, går att kontakta även nu.

John Kärki