Magi på kusten utan krokad fisk

januari 15, 2012 i Havsöring

Hej!

Dagen spenderades i skärgårn med David Alison.
På menyn stod flytring, fluga, grilllunch, och kanske en havsöring eller två.

Vi kom ut till vattnet vid åtta-tiden. Innan ens ringarna har lagts i spottar jag två grövre vak på den halvmörka vindstilla ytan.
Känslan i kroppen var avslappnad. Man känner sig alltid lite lugnare när man fått fisk dom senaste gångerna. Men kändes som allt kunde hända idag och pulsen höjdes ganska omgående med hjälp av vaken.

Lokalen vi var på håller grov havsöring. Vi pratar fiskar som sträcker sig över femkilos gränsen med lite tur. Men det är inte lätt och lura dom. Men väl värt tiden när det väl smäller till hänsynslöst i grejerna.

Vid lunch sammanfattar vi grynings och förmiddagsfisket som att det inte känns hopplöst. Lite vak. Fisken verkade komma in då och då. Men ingen kontakt.
Blev en god grilllunch på det snöiga underlaget. Samtidigt som vi åt våra korv med bröd gick det upp en fisk utanför oss smakade på något som låg på ytan.

Vinterkust i lunchtimmen.

Efter lunchen fortsätter vi nöta. Något enstaka vak synas. Men inte mycket mer.
I takt med att skymningen närmar sig ökar även fiskens aktivitet. Det jag och David får uppleva sista timmen av dagen är ren och skär öringuppvisning. Kanske en av dom vackraste sakerna man kan se i vår skärgård.
Stim av öring stryker ute på frivattnet. Dom vakar. Snygga head&tail vak och virvlar. Det såg smått harmoniskt ut när ytan gungade visuellt av vaken. Samtidigt som vi kommenterade för oss själva ”Wow” ”Såg du?” ”Shiiiiiiit” ”Stor fisk” ”Det här är riktigt grov havsöring”. Så där höll det på. Men vi fick aldrig någon chans att kasta på fiskarna. Mörkret lade sig, aktivitet avtog och kylan i fötterna gjorde sig påmind.
Värt och notera är att tempen i vattnet sjönk 0,3 grader när solen hade gått ner. Från 2,7grader till 2,4grader.

Skymningens val. En gråsugga på h&t vakande öring.

Summa summarum;
Det är inte lätt och lura havsöringen som fisk. Ännu svårare är det att lura öringar som levt x antal år i havet och byggt upp kilon likt en mindre hund. Det blir som en katt och råtta lek därute. Man jagar vaken. När man tror man ska genskjuta dem är dem där jag var nyss. Klassiskt. Sen ska dom hugga också. Och landas. . .  . .

/ John Kärki