Låg vinterväxel

december 30, 2014 i Havsöring

Så kom den. Den riktiga kylan. -6, -10 och för att toppas med -13. Slätlandssjöarna ligger stenhårda och gnistrar under det nätta snötäcket. Öringlokalernas strandzon i skärgårn pryds av en tunn ishinna. I alla fall i det vackra och blänkande gryningsljuset. Under dagarna lättar allt upp och kanske hugger det i lunchtimmen bland isflaken.

Fiskekompisarna messar om att det är fiske på gång. Mitt inre och yttre svarar konsekvent att jag skippar och önskar dom ett fint fiske i kylan.

Nu för tiden väljer jag mina timmar. Nåväl, väljer och väljer. Skärgårns uddar och vikar har slukat mig genom alla års hårda fiske och det skulle vara en ren lögn att säga att det inte är mitt hem. Rent mentalt är min silversjäl alltid där ute bland vikar och skär.

För om åren körde jag jämt. I norra, mellersta och klassiskt mark i södra. Tog varenda chans att få blöta flugan i arkipelagen. Förfrusna fingrar och dagslånga bompass.

En gång trodde jag på riktigt att jag skulle dö. Satt nerkyld i en snöklunga och blåste på fingrarna som inte svararade på mina frågor en tidig morgon i februari. Hjärtat bultade segt och andningen började gå mer och mer långsamt. Min syn var suddig av ett snöblint synfält som attackerade mig likt en förvirrande Cosmonovafilm.

-13 och en frustande västanvind som manglade allt i sin väg var helt enkelt för mycket!

Inte högg det någon öring heller. Var det värt det? Ja, jag tror faktiskt det. Än var inte mina hundtimmar gjorda i skärgårn och all tid i ur och skur jag lade ned då och framöver har betalat sig tillbaka flera gånger om. När man är nybörjare inom detta fiske måste man lägga timmar. Trots att det verkar ”vimla” av öringar i nuet är det viktigt. Fortfarande lika viktigt som då, när till och med rävarna svor högt om hur dåligt fisket var.

På tal om sessionen i snöklungan. Jag överlevde. Åkte hem och sov ett dygn i sträck. . . Vaknade med vacklande steg och planerade nästa fisketur.

När kylan gör sitt intåg brukar jag se över min utrustning efter senhöstens intensiva fiske. Tvättar linor, rullar och spön. Smörjer lite här och där. Sorterar och inventerar allt. Hur mycket tafsmaterial är kvar? Flugboxens status? Små listor görs över framtida inköp. Krokar vässas. Låter musiken ta över rummet medan jag tyst och koncentrerat sköter inventeringen på bänken i klassisk ädelträ.

Idag flödade polsk hip hop ur högtalarna. Inte för att jag förstod ett ord. Men beaten var sköna i alla fall.

Sortering av rullar och andra prylar i kustarsenalen gör själen lugn inför framtida silverduster.

Ärrade rullar som varit med om hårda prövningar behöver en droppe här och där.

Ett par trotjänare vässas.

Självklart kommer jag knata av kustremsorna även under vintern. Men som sagt, jag väljer mina timmar nu för tiden.

Vill man inte fiska kust i vinter öppnar många strömmande vatten vid årskiftet längs ostkusten. Ofta rinner åarna genom mindre kuststäder. Fisket sker mestadels med tunga sjunkklumpar och attraktorflugor i starka färger.

Personligen använder jag gärna en flytklump med tung sjunktafs i änden. Allt för att kunna styra flugan bättre i strömmen. Fisket blir mer kreativt istället för just tungt och monotont.

Flytklump, sjunktafs och flugor med stingerkrok. Detaljerna avgör resultatet.

Tydlig profil, förförsikt och tungt på samma gång.

Huggen kommer ofta segt. I strömmande vatten hittar man mest ”besor” och färgade hanar med elaka käkkrokar som gett sin avkomma till naturen under höstens hårda lek. En och annan vinterblank individ som tar det lugnt och saltar av sig i åarnas nedre del brukar kunna visa upp sig. Dessa fiskar bjudar ofta på krut med rusningar och hopp – håll i er!

Bureälvens trotjänare med en vinterblank hona från en av ostkustens åar i vinterskrud.

11fotarn styr flugan fint skakiga dagar i vinteråarna!

Hugger det inte i åarna kan man alltid ta en fika på någon av kuststädernas caféer med fiskekompisarna.

John Kärki