Havsöringens födosök

januari 4, 2012 i Havsöring

Hej.
Hur havsöringen söker efter sin föda är ett intressant ämne. Några saker vet vi.
* Alla fiskare har olika teorier om hur det går till.
* Ingen vet egentligen.

Det ni nu ska få läsa är hur jag tror våra flugor blir rätt och ibland väldigt fel. Jag kommer inrikta mig på dom kritiska perioderna när det känns hopplöst att lura dom till hugg, trots att dom visar sig med vak mm. Och även komma med någon liten förklaring om varför det blir som det blir.
Texten nedan baseras på alla öringfiskare jag pratat med som har lagt ned stor del av sitt liv på att försöka lära sig öringen som fisk. Från Stockholm, via Gotland, över till Göteborg och hela vägen ner till Skåne. Allt kokat i en öringsoppa.

Min egna uppfattning och teori om hur öringen söker sin föda
Vi tar en öring som ”cruisar” runt och är nöjd med livet i havet.
Den jagar mest med synen. Placerar jag en fluga som rör sig (simmar som en liten fisk) kommer öringen hugga. Rörelsemönstret och formen passar in på öringens ”mall” för vad som är mat.
Å andra sidan kan jag placera en simmande fluga framför öringen och den väljer inte att hugga ändå ”Aha mat. . . Gäsp jag är mätt.” Då kan tex en attraktor färg väcka den istället. ”Vafan! Det är mat!”.



Sätter jag på en pingisboll på tafsänden kommer öringen inte att hugga. Pingisbollen passar inte in i mallen för vad som är mat. Den förstår inte att det är mat.
Så här långt är det inte svårt att med en streamer konkurrera ut pingisbollen som bete. Men vi byter ut pingisbollen mot en tånggråsugga istället.

Låt oss säga att det under veckor har varit stora gråsuggesvärmningar i mindre del av skärgårn. Öringarna är totalt präglade av gråssuggorna som föda. Jag kan placera en förföriskt simmande streamer framför öringen utan reaktion. Öringen fattar troligtvis inte att det är mat. Streamern passar med andra ord inte in i mallen för vad som är mat likt pingisbollen ovan. Egentligen är ju en fiskimitation rätt som öringfluga men här är det totalt fel. Det rätta bör vara en fluga som rör sig och ser ut som en gråsugga i formen. Är den grön, brun eller rosa spelar mindre roll. Ibland kanske en starkare färg är det bästa valet för att urskilja sig ur resten av gråsuggorna. Huvudsaken är att man håller sig till formen.



Vi tar ett till exempel. Vi som flugfiskat öring i höst kommer säkert känna igen oss.
Öringen är totalt präglad på strömming. Den stryker i stimmen och bara frossar. I det här fallet blir det svårt och få öringen och fatta att våra mjuka och förföriska flugor är mat. Vi kastar på vak. Men inget händer. Vi sätter spöet i armhålan och turbostrippar. Inget händer. Frustrationen växer. På sin höjd kanske man har en följare.
Sen kommer det ner en spinnfiskare på stranden och dunkar ut första kastet. Han vevar så det ser ut som veven ska gå av. Betet är stort och glittrigt. Öringen tar på första kastet. Det fladdrande spinnbetet passade in bra i öringens mall för vad som är mat för stunden – Strömmingen.

För och ta en mänsklig metafor.
Jag är präglad på pannkakor. Vanliga, chockladsmak, gröna med karamellfärg mm. Bara det ser ut som en pannkaka äter jag.
Placera en korv med bröd framför mig. Jag kommer inte förstå att det är mat. Korv med bröd passar inte in i min mall för vad som är mat för tillfället med andra ord.

Av någon anledningen när jag börjar skriva om dessa saker känns det som jag aldrig kommer till någon slutsats. Är det möjligtvis för att det inte finns någon slutsats om detta? Timmarna vid vattnet modifierar teorierna hela tiden. . . .
Men för att summera texten: Fiska med en fluga som passar in i öringens mall för föda. Anpassa färger efter väder, årstider och din uppfattning om öringens dagsform.

/ John Kärki
Ps. Detta är som sagt vad jag tror.