Gröna och silvriga strömmingsglufsare

november 23, 2014 i Havsöring

Milda höstdagar i skärgårn. Kluckande vatten och den eviga jakten på silvermaskinerna. Det är dom stora vi vill ha – dom där fiskarna mellan fem till tio kilo. Men dom håller sig borta. Långt borta här i Stockholms skärgård. Hur som, är dagarna njutbara med fiskevännerna i alla fall.

DSC_8036Stormköket bjuder på ny energi. Full fokus är viktigt i blankingljuset som smyger in sen eftermiddag.

Jag inviger Tompa i flashflugornas värld en kylig lördag på avlägsen plats. Det hugger ofta och det hugger hårt. Långa kast in mot vassen. Strip strip PANG! Det är brutalt stundtals. Så brutalt att jag undrar varför jag lagt min senare del av livet åt havsöringen? Jag lämnar dock en brasklapp om att det ändå är ”något” med öringen.

Tompa som aldrig har fiskat gädda med flugspö njuter av dagen. Han bjuder även på sitt klassiska kaffe från Primustermosen. Den där rödsvarta termosen. Kaffet är hett och ruskigt starkt – precis som det ska vara. Kaffet skall alltid vara med på turerna. Tyvärr glömmer jag det allt för ofta i vardagsstressen.

Han glömmer aldrig kaffet. Tompa alltså. Tack för det Stockholms svar på en yngre Gunnar Westrin!

Tompas andra gädda och andra gälgrepp.

Iskalla dagar färgar vassen beige och händerna röda.

En kort sekvens av solsken inbjuder till empiriska studier i vilken fisk som är värst. Mitt tvekande bakom ryggen på öringarna föregående dag med Tompa skulle visa sig få konsekvenser. Pontonbåten driver sakta fram mot en grundflad. Med sydvinden i ryggen är livet behagligt. Repar lina. Hör en båt komma i hög hastighet ute på fjärden. Innan jag vet ordet av det har båten tagit min drift och det smäller likt en Kalashnikov under krig när spinnbetena träffar ytan. Tar några djupa andetag och inväntar lugn på fladen. Repar lina på nytt och kastar långa kast med hög fart. B3 grisen simmar snabbt och hetsigt i vattnet för att söka av efter silvertorpederna. . .

Solsken och klart novemberväder!

Smällen kommer snabbt, hårt och ursinnigt för att sedan öka i fart. Fisken lämnar vattnet skyndsamt i ett våldsamt hopp på lång lina. Den stökar och rusar i korthuggna sekvenser. Det böljar fram och tillbaka under några minuter med galen intensitet som en ständig följeslagare. Jag känner hur jag får äta upp mina ord från dagen innan när jag hyllade gäddan och ifrågasatte öringens styrkor. . . Skopar in fisken i håven efter en blöt närstrid i det kalla skärgårdsvattnet.

Blir väldigt förvånad när jag ser att fisken är en påblänkare. Trots att den inte är i full form bjöd den på en fight likt dom värsta blanköringarna kan göra. När jag kollar noggrannare ser jag det. Fettfenan och den knivskarpa ryggfenan – en äkta vilding. Det förklarar saken tänker jag. Dom vilda bjuder alltid på tyngre tryck och högre fart än deras släktingar utan fettfena.

Det kan låta som nonsens, men så upplever jag det.

B3 grisen visar sig på styva linan.

Mäter henne snabbt i vattnet till dryga 60centimeter. Skippar fotona då jag är ensam och låter vildingen snabbt gå tillbaka. Fortsätter fiska och efter ett tag klipper det på igen. Den här gången är det annorlunda. Segt och tvärtungt. Som att lyfta en hink med bly från botten med tunga skakningar. Anar vad som väntar i andra änden. Pressar på för allt vad spöet klarar men det slutar med att jag får backa ut fisken med pontonbåten. Väl inne vid håvning dyker fisken upp. En grön strömmingsglufsare med fotbollsmage och rygg likt en liten stock! Några sista huvudskakningar avslutar allt innan linan går av mot gäddans ena hörntand.

Trots att det är någon timme kvar av fisketiden gör jag ett strandhugg. Tanken var att ta en fika men inser att jag återigen inte har något med mig. Skakar på huvudet och slår mig ner på en sten funderande över stora öringar och dess förmåga att hålla sig borta. Medan tankarna snurrar går solen snabbt ner och skärgårn andas återigen ut efter en hektiskt helg.

Strandhugg med ”Scouten”.

Ror mig hem i maklig takt medan stugorna lyser av söndagsmys på närliggande öar. Tackar skärgårn och dess invånare under ytan för ytterliggare en fin dag att minnas.

John Kärki