Fyller kontot med öringkarma

augusti 30, 2013 i Havsöring, Utrustning

Öringkarma är något som bara finns där. Jobbar du hårt i kustbandet kommer öringkarman på ditt konto att höjas. Har du en del oflyt fylls även kontot på.
Däremot om det går lite för bra utan jobb stundtals kommer inte nivån höjas. Börjar du sedan slarva ute i kustbandet med koncentrationen, fiska med slöa krokar och slutar vara engagerad kommer karmapoängen på kontot sjunka drastiskt.

Enda sättet att fylla på kontot igen är att jobba hårt eller ha lite oflyt. En blandning av båda sägs enligt andra kustfiskare vara mest effektivt.
I slutändan är det tänkt att karmapoängen ska vara i balans. Trots målet om balans upplever man sina mest minnesvärda stunder när karmapoängen är i obalans. Det vill säga; plus eller minus.

Personligen fyller jag på karmakontot med hårt jobb och en del otur.

Tidig kväll strax innan skymning. Solen brinner som den bara kan göra söderöver. Klippor och skär andas gråmatt stenfärg. Vita måsar i trupp spejar skärgårdsromantiskt över stora ytor.

Guppar runt i ringen och kastar lite lätt med en mindre flatwing variant i grön och vit färg. Vattnet är strax under badvänlig temperatur. Halvvarmt och halvkallt. Någonstans runt 14-15grader.

Lägger in ett kast mot en liten grundtopp som är fylld med tång. En svag sidvind får hela strandzonen att vaja melodiskt i kustens egna tempo. Jag låter flugan få bryta lugnet denna kväll. Flugan ploppar ner. Drar ut den snabbt och hetsigt. På gränsen till för snabbt. Tobisimitationen flyr från den tångvajande grundtoppen.

Vattnet är så klart att jag ser flugan under infiskningens första metrar. Hör en transportbåt brumma ute på det öppna havet. Kollar mot den gigantiskt rödrostiga båten som ser ut att vara byggd på åttiotalet eller tidigare. Den är fylld med byggblåa containrar.

Fortsätter öka farten på flugan. Fokuserar på infiskningen igen. Halvvägs in. Tio meter ifrån mig. Suger det tag bryskt. Lyfter den svarta spötoppen från den kristallklara ytan. Hinner komma halvvägs innan det tar fullkomligt tvärstopp. Spöet slår tillbaka snabbt. Den gula fluglinan stramas upp som en tvättlina mellan två bilar.

Tre tunga smällar fortplantar sig hänsynslöst. Det känns som någon försöker slita grejerna ur händerna på mig. Sån tyngd och sån explosivitet. Det finns bara en fisk som levererar detta – Knallblank havsöring. Blir smått chockad. Nästan rädd. Det går nästan inte att sätta press på fisken. Utan möter bara öringens kraft med mitt spö som nu står upphöjt mot den blåa kvällskyn, i en djup och lång båge som är på bristningsgränsen till att inte klara mer.

Innan jag vet ordet av det går fisken upp i två explosiva och tunga kroppsvälvningar. Vilken havsöring! Hög som en brax. Lång som en större gädda. Med sockervit buk och skimrande blank sida. . . Nu förstår jag vilken fisk som fallit för flugan. Hinner bli glad i en millisekund innan flugan flyger tillbaka till ringen. Fisken lämnar ytregionen med en smäll och simmar vidare. . .

Tomheten sprider sig. Armarna är svaga av en kittlande känsla. Pulsen dunkar snabbt i huvudet. Fingrarna darrar okontrollerat.

Natten jagar ikapp. Avbryter fisket. Med mitt skakiga psyke för storöring planeras revanschen in illa kvickt. Imorgon är det fight igen tänkte jag. Då är kroken ännu vassare, mothugget rappare och pressen hårdare än idag.

Dräpare!

Med storöringen i minnet är jag återigen på väg ut i kustbandet kvällen efter. Rusningstrafiken på E22an är i full gång när jag kör upp på 100km/h sträckan. Det är kvavt ute och en frisk vind har sakta börja mojna mot kväll. Solen gassar bland avgaserna på vägen.

En större färja från Polen eller annat baltland såg nyligen ut att ha kommit in till en av de större hamnarna. Det tvåfiliga körfältet dominerades av större tunga långtradare och vanliga lastbilar. Låg volym från radion urskiljer småprat genom högtalarna när jag susar fram.

Tänker på kvällens fiske. När en skum känsla infinner sig. Det liksom ilar i ryggraden. Vart är mitt spö? Vart är min håv? Hmm. Har jag glömt grejerna hemma?

Nu går allt snabbt. I backspegeln ser jag hur håven fladdrar av biltaket. Kort därefter flyger även spöet av. . . En personbil svänger gentlemannamässigt in i ytterfilen och skonar prylarna med en hårsmån. Kort därefter ser jag en större långtradare komma i tung fart. . . Ridå.

Spöet blev det bara små flisor kvar av. Håven klarade sig med en något stukad ram. Rullen blev skev och platt som en hårt stekt pannkaka. Linan är i gott skick om än något trasslig och platt på sina håll.

Platta linor. Spöflisor. Mosade korkhandtag. Ingen rulle. Är mode i kustbandet år 2013.

Som tur var. Hade jag ett reservspö i bilen. Så jag kunde fullfölja kvällens fiske. Som slutade med ytterliggare ett bompass i kustbandet. Även denna gång med kontakt av större fisk. Nåväl, nya tag någon annan kväll.

En skänk från havet rakt in i min ramsnea öringhåv.

John Kärki