Fuktig ostan och besök från väst

november 17, 2014 i Havsöring

Dom har många fångster, dom har intressanta och oförstörda öringlokaler,
en och annan dold bonusfångst ingår säkert i deras fiske.
Deras skärgård är rymlig och stor, risken för trängsel och störda öringar existerar inte.
Dom kan unna sig långa fikapauser och sovmornar.
Deras grabbar går just nu och summerar en fin öringsäsong och ser fram emot en vintervila fylld av utlandsresor, familjemys och allt vad det kan vara. . .

Och andra sidan har vi alla de grabbar
som fiskar med knappa förutsättningar och som år efter år tragglar på. De ser kanske en spigg eller strömming ibland. Ett sådant fiske tillåter knappt fikapauser eller sovmornar.
Deras grabbar får kanske tillbringa merparten av säsongen med att dra runt mellan spotsen för att till sist kanske tappa en storöring. . .

Tobbe, från västkusten, som kommit på långväga besök till vår skärgård skriker och hojtar högt på sin göteborgsdialekt genom vinden. Det är som ett urtidsvrål med inslag av panikkänslor.

- Det är den största öringen jag någonsin har sett. Det såg ut som en lax! Helvete!

Vilken smakstart  – tredje kastet och en grov koloss tailar nästan i sig flugan för att precis missa och sen fortsätta tåga efter flugan med en hög plog på den intensiva och mörka ytan. . . Fisken ser ut att vara någonstans runt fem till sex kilo. Faktum är att folk kan gå i dagar, veckor och år utan en kontakt i Stockholms skärgård. . .

Fisket på ostkusten och västkusten skiljer sig åt väldigt väsentligt. Västsidan har ett hav som myllrar av liv och deras dedikerade grabbar plockar utan problem runt 250-300 öringar per säsong. Vi här på ostsidan fiskar i ett hav som är i akut behov av hjälp. Bottnarna är i stora drag tomma och rovfisken är väldigt lokalt koncentrerad. En och annan öring kan man fånga under vinterhalvåret om man ligger i så blodsmaken träder fram och mardrömmarna tar vid.

Det är tråkigt att skriva sådana saker. Men det är faktiskt sant.

Det positiva med fisket här är att chansen på stor öring finns. Både Sverigemått mätt men även internationellt. Det tycker jag alla luttrade kustkrigare där ute ska veta. Hårt jobb kan resultera i din kanske livs fisk!

Vi jobbar i alla fall på riktigt hårt i nästan tre dagar. Tidig gryning blir till mörk höstskymning på rutin. Vi har hela tiden med oss den fuktiga ostanvinden som ruggar och ilar nackhåren. Kast efter kast. Lokal efter lokal. Norra, mellersta och klassisk mark i södra får besök av oss. Stormköket är med och kustmaten räcker inte till. Vår energiåtgång är helt vansinnig. Vi fiskar intensivt som att det var vår sista chans i livet.

Mörka ögon är ett tecken på att jakten efter den stora pågått under en lång tid.

Vi får som sagt en smakstart med grov fisk i syne. Jag får även ett bestämt hugg och sätter kroken följt av kalabalik. Fighten blir utdragen på havets stora vattenvidder men efter ett hårt ställningskrig ligger en ”trea” i håven.

Öringfighter är inget för svaga hjärtan.

Näst på tur stod klassisk öringmark på södra sidan. Visst skulle det braka loss ordentligt även där. Grundområdet låg där som en akvarell av en utsmetad leopard. Tobbe ser en fin ”tvåa” gå loss efter fightens inledningsskede. Jag bränner en blanking som turbohugger min likasinnade flatwingfluga. Vi tar en paus när ruschen lagt sig. Båda somnar under en låg tall. För att sedan vakna till ljudet av ett upp-piskat hav som kallade på oss med vitskummiga vågtoppar.

- John! John! John!

Vänder mig mot Tobbe och spöet dansar tungt. Hinner bara greppa håven innan en fin blanking huvudskakar sig av för att fortsätta sitt liv i den djupa fjärden.

- HELVETE. Vad är det som händer egentligen!

Öringfiske är små marginaler. Mörka höstdagar som dessa vill man gärna ha lite flyt. Vi kunde halvt konstatera att det var stolpe ut för oss. Två och en halv dags fiske resulterar i två öringar upp och flera brända.

Mörk novemberskymning i B3-land.

Det sista Tobbe säger innan han åker hem till västkusten är att Stockholms skärgård varit väldigt elak mot honom den här helgen.

Jag svarar att skärgårn elak mot alla. . .
John Kärki