Det viktiga stoppets gryning

november 21, 2012 i Havsöring

Instinktivt reagerade blicken. Allt händer på en millisekund. Virveln är otydlig. Den liksom smälter in i den kristallklart transparenta vattenmassan. Det skulle lika gärna kunnat vara ett tafstrassel. Mitt inre förstod dock vad som var på gång bakom spetsen på den vita fluglinan som gled fram i hög hastighet.

Gör stoppet tydligt och markant. Hugget kommer med besked. Öringen visar känsla för precision och styrka. En styrka som bara går att hämta ur havet.
Lyfter spöet med bra tajming. POOOFFF!!!! Som en silvrig raket flyger öringen upp ur vattnet.

En vacker syn. Vissa stunder i livet är extra vackra. Det här var en sådan stund. Gryningssol, dovt blå himmel och världens vackraste fisk hoppande ovan ytan!

Smällen när fisken träffar vattenytan igen är visuell och tung. Fighten går hårt på lång lina. Fisken är stark. Jag är nervös. Men har bra kontroll på lokomotivet i vattnet.
Pressar in fisken. Någon tio meters rusning bränns av. Annars går den mest en bit ut och vägrar komma in mot mig.
Spöets djupa båge samspelar som frontfigur med resten av den något magra och krokiga höstnatur vi har i skärgårn.

Lägger in sista stöten och pressar på lite extra. Ett bra drag. Det skimrar och glänser i vattnet när fisken kommer närmare. Tar fram ”besehåven”. Styr in en magnifik sextio centimeters (60cm) öring i håven. Grym kondition på fisken.


6
0 centimeter lokomotiv.

En av dem bättre fiskarna rent konditionsmässigt som förs in i min egna statistik.
Strömmingshög i formen. Utan att ha vägt fisken tror jag att vikten kanske skulle landat på runt 2,8 kilo med denna grymma form och kondition. Hård som ett mjölkpaket på buken.

Tanken var bara att veva in linan för att byta ställe. Den vita Wolly buggern hade forcerat fram i vattnet med hög hastighet på grund av invevningen och samtidigt väckt liv på den grunda bottenregionen.
Häftigt. En aningen flax. Men flax ska man ha i öringfiske ibland.

Tillfälliga silverärr på spökorken.

***

Lunchsolen speglade sig vågigt i ytan. Drar ett drag. Känner en stöt. Var det fisk? Visst var det något? Hmm? Jo det måste ha varit fisk!
Hade varit med om det för. Alltså, fisk som bara är där och puffar.

Gav fisken chansen att knipa flugan igen. Återigen satt den vita Wolly buggern på tafsänden med spets på 0,28-millimeter. Lät flugan hänga på lång lina. Drog sakta så fisken skulle ha all chans i världen att hugga igen.

Några meter kvar av infiskningen. Under flugan är det fullt med sten och brun tång som ivrigt iakttar vad som ska hända. Tankarna talade med varandra i mitt huvud. Var det inte fisk ändå? Kanske sjögräs bara? Missbedömning? Men något var skumt med stöten. 

Samtidigt som mina tankar hade konferens om det var fisk eller inte. Så drar jag till med tre turbostrippar. I den sista och trejde strippen tar det tvärstopp. Strip-strikar mothugget.

Lyfter spöet. Fighten böljar igång på kort lina. Öringen snor snabbt till sig meter när löslinan virvlar av linbrickan. . . . . . Håller hård press. Fisken går ner mot djupet. Pressar upp den. En kraftig rusning tar vid. Stoppar den. Fisken rullar och plaskar i ytan på kort lina. Den uttöjda tafsen blänker till i solskenet. Sänker spöet. Fisken trycker neråt. Höjer spöet. Tar fram håven. Styr in den blanka öringen i det knutlösa håvnätet.

Det är en kort fight som kvalar in kategorin hård och stökig. Mycket tack vare trassel på min runningeline. Hade fisken rusat hårdare hade det blivit total kalabalik med tvärstopp i ringarna. . . Fisken är femtiosex centimeter (56cm) lång och gnistrar av silver i lunchsolen. Synar även en ”tag” strax under ryggfenan. Märkt havsöring. Kul med återfångster från märkningsprojekt. Positivt!

”Floy tag”. Även kallat ”T-märke”

När jag rengör taggen för att få fram numret trillar den loss från fisken. Låter blankingen simma tillbaka till sitt rätta element och stoppar ner taggen i fickan på vadarna.

56a som får friheten åter.

Slår mig ner bakom ett stort block. Vilken morgon och förmiddag. Kaffet smakar ljuvligt. Vinden joggar förbi utanför det karga stenblocket. Ser två mörkbruna havsörnar glidandes i skyn. Konstaterar att öringfisket denna höst har varit ovanligt bra. Rapporter från kompisar vittnar om samma sak. Till och med ställen som legat i träda i många år har börjat leverera igen. Skumt. Har väl något med cykler att göra? Lyckade utsättningar? 

Avslutar dagen med två tappade, blanka, små sprall. . . . .
Kylan dånade in med otäcka snöstorms moln som fullkomligt kvävde skymningssolen. Vandringen hemåt över frosttäckta småberg, villatomter, snirkliga stigar och under vägbommar gick ovanligt lätt denna tidiga men mörka kväll.

En dag att minnas. Det tackar jag för.
/ John Kärki