Warning: Declaration of WP_SimplePie_Blog_Item::get_id() should be compatible with SimplePie_Item::get_id($hash = false) in /customers/4/1/e/silverbums.com/httpd.www/silvret/wp-content/plugins/blogger-importer/blogger-importer-blogitem.php on line 24 Warning: Declaration of WP_SimplePie_Blog_Item::get_links($linktypes) should be compatible with SimplePie_Item::get_links($rel = 'alternate') in /customers/4/1/e/silverbums.com/httpd.www/silvret/wp-content/plugins/blogger-importer/blogger-importer-blogitem.php on line 24 Warning: Declaration of Blogger_Import_List_Table::prepare_items($blogs, $JSInit) should be compatible with WP_List_Table::prepare_items() in /customers/4/1/e/silverbums.com/httpd.www/silvret/wp-content/plugins/blogger-importer/blogger-importer-table.php on line 14 Warning: session_start(): Cannot start session when headers already sent in /customers/4/1/e/silverbums.com/httpd.www/silvret/wp-content/plugins/shutter/shutter.php on line 60 Havsöring | Livet på kusten | The Silverbums
karki

Öringens värld

december 11, 2013 i Havsöring

Vintertider igen. Knappt ett kast är lagt under höstens kyliga vindar. Det annars så knepiga men intensiva höstfisket i 08-skärgård fick jag följa via rapportsidor på nätet. Det landas öring både här och där. Stora som små. Något av det mest noterbara är att ”alla” får fisk – fantastiskt kul.

”Nu finns det öring igen!” ”Ut och fiska!” ”Det finns hur mycket öring som helst!” Är några av tongångarna som gärna sveper förbi mer än en gång.

De tidigare mörka åren från någonstans runt 2006-2009 verkar som bortblåsta. Ni som var med där och då vet vad jag pratar om. . . Knäckta spön, frustration och mängder, då menar jag verkligen mängder, med bompass. Speciellt under höstarna.

Under hösten har tiden för tankar och reflektion funnits. I bakvattnet från stormarna har tankarna handlat om havsöringens framtid längs ostkusten. En framtid som ser osäker ut i det stora hela om du frågar mig.

Många helger och dagar har spenderats med min vän Martin längs små, bortglömda och i princip förstörda öringåar. Det är riktigt tråkigt att se. Saker och ting har fått förfalla under år. Öringen kämpar dock på. Enstaka fiskar tar sig upp i dem små sötvattenutloppen. Ofta ses de ensamma utan partner att skapa nya öringar.

Martin som är van med strömmande och i vissa fall levande vatten från Norrland suckade ofta under våra promenader längs åarna. Kommentarerna haglade stundtals i det annars så tysta landskapet med bokskog och förmultnade lövbäddar i diffusa toner.

- Fan för att vara öring och växa upp i den här skiten. Det kan inte vara kul.
- Inte en chans att en öring kan simma upp förbi dessa hinder.
- Men det är ju katastrof.

Martin funderar i solskenet.

Trots många suckar och tråkiga syner visade ändå en liten spillra av den naturliga öringstammen på styrka. Vi kunde se några enstaka lekgropar ibland. Ett par gånger kunde vi hitta lite rom.

En hona som krigat sig upp till ett vandringshinder. Det vandringshindret är snart borta.

Ögonpunktad rom – ett hårt liv väntar.

För att återgå om min tro på öringens framtid. Då tänker jag framförallt från Stockholms län ner till Blekingekusten. Längs ostkusten mynnar det mängder med åar som är havsöringsförande, eller i alla fall var havsöringsförande. Problemet är att det är ytterst få åar som producerar öring regelbundet fortfarande. Ofta handlar det om att förutsättningarna ska vara i princip exemplariska för att leken ska lyckas. Som ni förstår blir det väldigt sårbart då.

Samtidigt kan man kika lite lätt på alla åar som det bedrivs biotopvårdsarbeten i. Vilken succé i stigningar av fisk. Ofta krävs det så lite för att fylla vattendragen med liv.

Biotopvårdad bäck. Köplats på leknackarna.

Risken är stor att vi kommer ha få åar som producerar öring i till havet i framtiden. Även om dessa åar producerar bra är frågan om det kommer räcka? Räcka till alla. . . Öringfisket skulle på sikt bli extremt koncentrerat till vissa områden istället för utspritt längs hela ostkusten.

Jag är övertygad om att öringfisket i Östersjön bara är en liten spillra av vad det kan vara. I teorin skulle det kunna vara världens bästa hav att fiska öring i, med världens grövsta öringar – om allt styrdes åt rätt håll. Lösningen är given och enkel. Maximera förutsättningarna för havsöringen i varenda bäck eller å som mynnar ut i Östersjön.

Nåväl, mina tankar, under en dimmig förmiddag i december 2013.

John Kärki

karki

Att se något hända, innan det händer

november 3, 2013 i Havsöring

Vi springer över grönstubbiga strandängar. Fryser in i ryggmärgen av ruggig fukt. Linbågarna skär målmedvetet genom en skakig sydostan. Sjöfåglarna rör sig som en formad armé i november-rusket. Måsarna spejar på sitt sätt. Sälen jagar öringen. Vi jagar öringen. Sälhuvudet möter oss vart vi än kommer. Stenudde efter stenudde är han där. Han är en vassare fiskare än oss. Vi är på hans hemmaplan, som utspelade gäster.

I bilen mellan platserna visualiserar jag fram kustscener, om hur det brakar tag i grejerna på någon av alla heta platser. Musiken får mig att leva mig in i det kommande nuet. Man kan kalla det mental förberedelse.

Stundtals flyter jag iväg i tankarna såpass att det känns som jag faktiskt är där, både psykiskt och fysiskt, på den där udden fylld med större sten. Novemberdiset är på något sätt vackert och gör mig extra fokuserad. Kasten skjuter igenom vinden med både teknik och vilja. Känner hur flugan driver med olika strömvirvlar som bildas bland alla stenar.

Står där med svart jacka, khaki-beiga vadare, mörk mössa och ljusblått spö. Strippar hem flugan och funderar över vart öringen håller hus idag. Inte är den här hinner jag tänka innan det pangar på som bara en höstöring kan göra. Blankingen fladdrar upp i luften. Får adrenalin. . . Känner en sorts kustångest medan molnen sveper fram i den låga horisonten. Hoppkavalkaden verkar inte vilja ta slut. Räknar på något omedvetet sätt till 7-8 hopp. Öringen glider sedan tacksamt in håven. Silvret lyser som en hoppfull lampa i stundens tidigare mörker.

Fin blanking i ett av dagens sista stopp.

John Kärki

karki

Öringarna i ån

oktober 28, 2013 i Havsöring

Nästan varje dag. I drygt en månad. Är jag där. Vid ån och följer naturens gång. Från hög och klar luft. Via en exploderande bomb av kulörer. För att slutligen sjunka in en blöt och tung trasa av förmultnade löv. . .

Det är något speciellt med att följa livet vid ån. Vi börjar i mitten av september. De första havsöringarna vandrar upp i systemet med hjälp av ljusets sista timme. Fantastiska fiskar i superkondition som smyger upp mot sina lekplatser. Det enda som avslöjar dem är plogar och ibland sprutande vitvatten.

För att sedan spekulera i om havsöringarna vandrat ut igen, när havsnivån sjönk till rekordlåga nivåer samtidigt som åns flöde var lågt. Alla väntade ivrigt på regn. Mycket regn.

Regnet skulle vänta. Men öringarna klev ändå upp igen. Nu med mer förstärkning från havet. Varenda närliggande pool till lekplatser uppvisade öringar som plogade iväg när man lät fötterna platta till löven i orange, vinröd och gul ton.

Dagarna gick och vi är nu inne i början av oktober. Luften var på sin topp med högt syre. Eftermiddagarnas djupa solsken var stundtals magiskt. Färgerna sprakade i skogen. Ormbunkar, lövträd och rönnbär bjöd på show. I denna veva började enstaka fiskar inta sina lekplatser. Vattnet var lågt och klart så smög man inte, drog fiskarna direkt.

 

Hösten fortsatte tåga på och stundtals såg det ut som ett regn av löv som fladdrade i vinden. . . Hanarna slogs elakt kring lekplatserna. Som irriterade jordgetingar surrade de omkring i sin pool för att hålla sin plats med honan. Här hinner jag även bli stucken av en elak jordgeting, på halsen. På något sätt hade jag glömt hur det känns. Men vet nu jag igen.

Något som jag även hade glömt är hur det känns att känna lugnet. Men nu vet jag igen. Susande vattendrag och syrerik luft kan få vem som helst bara existera i nuet.

Foto taget av: Martin Johansson

Fighterna i ån fortskrider under långa perioder. Jag börjar nu känna igen vissa fiskar på dess skador som de ådragit sig. Vissa honor står konsekvent på sina bäddar och väntar på att fighterna ska ta slut. I mitt huvud döper jag vissa av öringarna. ”Grisen” ”Lillen” ”Sneakern” ”Oskulden” är några av namnen. Även här visar öringarna att det inte bara är storlek och muskelmassa som gäller. Flera David mot Goliat scener utspelar sig när grova öringar får retirera mot mindre öringar. Även om regeln är att monsteröringarna styr som de vill.

Trots lågvattnet så kommer leken igång som på en given signal. Gropar grävs och förhoppningsvis kläcks det nya individer till våren. När jag trodde det var som värst med fisk i ån, kom regnet och ån fylldes på i något som kan liknas ketchupeffekt.

Nästan varenda leknacke höll en grov öring. Ibland kunde halva kroppen ses på hundra meters avstånd ovan vattenytan. . . Med regnet kom även grumligheten och tunga lövbäddar. Lika grumligt som vattnet blev. Lika mörka blev kvällarna. Stjärnorna försvann och månens sken kunde ses bakom gråa spökmoln vinande på himmelen.

På något sätt hade jag glömt hur det känns, att vara tungt, men härligt, hösttrött. Men nu vet jag igen.
John Kärki

Ps. Sugen på höstfiske efter blanka individer som inte ska leka? Spana in min senaste artikel som handlar om höstfiske i Stockholms Skärgård. www.shs08.se . Du måste bli medlem (gratis) för att komma åt artikelarkivet som innehåller allt från spinn till flugartiklar.

karki

Silver och pumpor

oktober 17, 2013 i Havsöring

Linan skar fram i luften likt ett rakblad genom vitt papper. Strip. Strip. Strip… Nytt kast. Strip. Strip. Strip… Flugan dansade hem I ett lagunblått Östersjön. Över sten och tång. Solen gassade starkt. Vågbryten förskönades och framställdes som härliga när gnistrande dyningar rullade in förföriskt.

Vi kunde inte hålla oss. Vi lämnade fredningsområdet och Sveriges sprakande trädgård. Ett stenkast norrut var fisket lovligt. I vår tro en ”lättsam” rekrunda för att se lite nytt och ha lite kött på benen inför kommande rundor under senhösten. Så vi fel vi hade. Det blev hårt och blött direkt. Det blev liksom havsöringsfiske i sin sanna skepnad.

Just tidigt höstfiske kan vara lite knepigt. Öringen är i toppform och har ”råd” att vara kräsen. På grundbottnarna huserar spiggen och märlorna i mängder. Någon smörbult gömmer sig i groparna. Har du tur kikar en borstmask fram ur sin sandiga labyrint. Ute på djupkanten simmar strömmingarna. Fortfarande är vattnet varmt nog för öringen att smälta fet föda. Det gör flugfisket klurigt och spinnfisket desto effektivare. Varför?

Betänk dig att öringens ”födomall” under hela sommaren varit strömmingar som varit klumpat i stim. Öringen måste nästan ha fått epilepsi av allt blänk i stimmen. Den har även blivit präglad på just blänk samt snabbflyende fisk. Nu i oktober äter den fortfarande strömming även om den mer och mer rör sig in grunt för att äta tobis, spigg, märlor osv. Vad tror du den väljer just nu? En förförisk fluga eller ett snabbt skeddrag som blänker förbi av bara farten… Blänkande och snabba saker är mat för öringen helt enkelt. Även om kylan kommer ändra öringens matvanor inom kort.

Martin visar upp delar av öringens höstföda på grundvattnet.

Tankarna svävade iväg om öringens vanor. Solen stekte runt mig. Kom på mig själv med att tro och tänka väldigt mycket men egentligen inte veta en sanning om hur öringen faktiskt tänker… En känsla av att jag höll på att gå in i väggen för dagen smög sig på. Jag och Martin Nord hade fiskat från tidig gryning. Eftermiddagen tog ut sin rätt efter troligtvis runt tusen kast – och minst tre gånger så mycket knatande, bland hala storstenar, elaka vågbryt och en uttröttande strand med rullsten och sandfläckar. Knatade mot en grön slänt med röda sjöbodar för lite mat och vila. Där var vinden något lugnare och havet var till och med mjukt. Under min promenad till maten lossnade gammal sand likt fuktig mjöl i klumpar. ”Duns”, ”duns” tyckte jag mig höra när sand slog mot sand. Men efter lite eftertanke kom jag på mig själv med att det inte lät något alls.

Stormköket levererade mat för hungriga öringfiskare. Pastaskruvar och tillhörande sås slevades upp i stora portioner. En kaffe på det toppat med en Arraksboll… Sömn en timme mot en gammal fiskarbod i solskenet. Välbehövligt.

Käk för öringfiskare.

Trots ihärdiga försök resten av kvällen skulle huggen invänta till nästkommande morgon. . . Innan morgonen kom han kustdrycken ta sitt grepp lite lätt och planerna smiddes för att i alla fall nå ett bättre resultat en dagen som varit.

Tankar och teorier i sista ljuset.

Ljuset pressar sig genom en disig gryning när solen gör entré. Ostkusten visar sig från sin blåsigaste sida och det går tyngre sjö än dagen innan. Vågorna smäller till mig hårt gång efter annan. Kasten vispas ut ett efter ett för det. På grundbottnarna rör sig stim med spigg. Någon enstaka märla frisimmar i morgonstunden runt en brun tångruska.

Morgonen gryr i kustlandet.

Efter att ha vadat av en bråkig hundrameters sträcka börjar jag fundera på att boka en akuttid hos kiropraktorn. Känslan kan lätt beskrivas som att man blivit översprungen av en polishäst efter ett hetsigt Stockholmsderby i fotboll.

När jag står och är som mest frånvarande tar det stopp på lång lina. Ett lättare pang skickar mig tillbaka till det magiska nuet! Höjer spöet. Fast fisk. Öringen går upp i ytan och rullar. Smäller med stjärtfenan. Det blänker vackert. Håvar den efter en kort och ettrig fight. Ett litet sprall, med B3 bonker i mungipan. Öringen värmer i nuet. Låter den gå tillbaka till det dånande bruset i vattnet.

Kort därefter landar Martin också ett sprall. Även han ser ut att bli värmd av den lilla fisken. En grövre silverblank öring tryckutjämnar innanför grundområdet. Vi ger den en chans utan resultat. Sträckan bekräftar vår tro, att det är ett öringstråk.

Vi jagar vidare under dagen bland fågelskådare och svampplockare. Solsken blev till ett grått lock från Baltikum. Dystert. Men samtidigt väldigt vackert på dånande kuststräckor med fräsande vitt vatten. Mot kvällningen går vi mot bilen och hemfärd. Sanden faller tyst under fötterna. Fågelflockarna sveper fram i horisontlinjen.

- Det finns ingen som kan kalla det här semester. Öringfiske är fan ingen fiskesemester.

Martin gör ett konstaterande med övertygande röst. . . Jag säger inget. Kroppen värker och jag tänker för mig själv, så är det.

Vi fyller i ett kryss på öringkartan. Några genomskinliga kryss sätts också dit. De bara väntar på att få fyllas i fullständigt. I mörkret på vägen hem susar vi förbi väderkvarnar och orangea pumpor som kollar på oss med död blick. Nya planeringar och förväntningar planerades målande samtidigt som radion levererade klassisk rock till vår förtjusning.

John Kärki

karki

Höstöringar i lekskrud

oktober 5, 2013 i Havsöring

Hösten är en vacker tid. Singlande löv i starka pasteller. Hög och klar luft. Stora som små vattendrag bjuder på en galen föreställning. Hoppande. Kravlande. Bråkande. Rör de sig upp mot lekbäddarna för att säkra ytterliggare en generation av havets silver.

Så fyll termosen. Ta med polaroidglasögonen. Njut av vad ert vattendrag kan leverera i show.


John Kärki

karki

Öringvaka

september 27, 2013 i Havsöring

Luften är hög och klar. En svag doft av höst och skog når mig via lövverkens fallande blad. Vattnet omkring mig plaskar – bom bom bom likt kastbomber. Stenar och grus kastas målmedvetet framför oss. Överflödet av vattenväxter som tagit sitt fäste via övergödning angrips nötande. Mörkgröna och slajmiga flyter de bort med strömmen.

Den tidigare mörka botten börjar sakta ändra skepnad. En ny ton tar vid. En ljus fläck ovan nacken ler sådär höstaktigt mot oss. Lekgruset fylls sakta på. Lager efter lager bygger en stabil grund – För det framtida öringbeståndet, för vår brinnande passion och för redskapsbranchens pengaklirrande kassa.

- Fan vad bra det ser ut! Det här kan ingen klaga på. Det ska bli kul att se öringpar leka här om ett par veckor.

Martin, med blå keps och mörkgröna galonvadare, gestikulerar vilt men samtidigt kontrollerat. Händerna visar hur lekande öring gräver ner sin rom i gruset. Leendet sprids i eftermiddagssolen. Timmarna går och leknacken blir användbar igen. Småöringarna intar tacksamt sina nya ståndplatser i utloppsströmmen, ovetande om att ubåtarna snart är på plats för att skapa fler småöringar.

Spadar, gamla stålkrattor och hackor kastas upp i gräsbanken vid ån. Dova dunsar sprids och några smutsvita får flyr sin väg i den nötta hagen. Jag slevar min hand och fyller den med kyligt vatten från ån. Håret droppar och ansiktet blir fuktigt. Skönt. Efter en eftermiddag vid ån.

Högvatten i havet och sjunkande vattentemperaturer i ån. Man liksom känner det i kroppen. Nu borde det hända. I alla fall att öringen simmar upp i ån från havet för en första rekrunda. Känner sig för lite försiktigt.

Ytan är mörk i förskymningen. Åns nedre del är insprängd i en ravinartad karaktär. Stora block vakar bland kurvorna i ån. Högre upp tar åkermarken över och ån blir mer slät och platt.

Kaffet är rykande. Muffinen är uppdukade som små svampar ovan jord. Blickarna spanar över små nackar och djupa vilopooler. Buffliga ekollon lurar oss ibland när de plumsar ner i hög fart.

Arild spanar ut över den nattsvarta ån.

Men som på beställning! I skymningstimmen. Bryts ytan kraftigt av en fin havsöring. Nästan springande kliver den upp för en liten stennacke. Ytan gungar visuellt. Små löv i gulaktig ton dansar taktfullt på ytan. De ser nästan ut som ett färgglatt vikingaskepp på öppet hav. Eller kanske som en barkbåt i barndomsbäcken.

Natten träder in och flera fiskar fyller på i ån. Rådimman är där. Vi ser den inte, men vi känner hur den vita massan kyler våra ansikten. Fladdermössen skorrar och kryssar intensivt bland träden. Rådjuret dricker kvällsvatten. Vildsvinen prasslar försiktigt, men blir avslöjade av grenar som bryts och ekollon som knäcks i munnen.

Där sitter vi bland lövverken, tysta, tänkande, i skydd av mörkret och ser ytterligare en skygg höstöring göra entré i ån.

När krontäckningen blir svart gör höstöringen entré.

John Kärki

karki

Vibbar av höst

september 17, 2013 i Havsöring

Samtidigt som hösten kikar fram lite lätt. Fredas öringen här nere på Blekingekusten (15/9). Åarna är fiskbara till den 30/9.
Först efter årskiftet är det tillåtet att fiska silver igen. Ska bli spännande att se hur fisket är här nere. Min första känsla är att det kommer bli hårt och svårt. Precis som öringfiske ska vara.

Men bara för att öringen är fredad på kusten släpper vi den inte så lätt. Nu pågår istället ett intensivt arbete med att putsa till leknackarna. Om sisådär två till tre veckor borde de första öringarna ha börjat stiga. Till dess kommer spadar, krattor och andra lämpliga verktyg krasa bland fint lekgrus och porlande vatten.

 

Bäddat i sänghalmen för öringen.

Jag kommer att skriva om gäddfiske och kanske något regnbågsfiske i höst. Kanske blir det några trippar till kustområden som tillåter fiske efter öring. Tiden får utvisa det.

John Kärki

karki

Monstret i stormen

september 8, 2013 i Havsöring

Det här är saker jag gärna inte vill skriva om, alltså förlorade duster med stora öringar. Tyvärr ingår det i kustens regler att förlora ibland. Vad som är en storöring är en defentionsfråga och beror helt enkelt på vem du frågar.

Vissa tycker en trekilos är stor. Andra tycker en fyrakilos. Medan vissa pratar om att en storöring ska vara över fem kilo. Personligen strävar jag inte efter att landa en storöring. Jag strävar efter att landa monstret. Ett monster för mig, är en fisk mellan sju till tio kilo, kanske större än så.

Förstå mig rätt, varenda öring jag kontaktar uppskattar jag högtidligt, men i slutändan är det monstret som betyder något för mig. Frågan är om det är värt det? Kanske borde jag börja fiska sprall och käka bullar istället.

Mina senaste veckor har varit rejält omskakande när det gäller att få möta kralligt silver från havets djup. En hårdare dust med en storöring ägde rum förra veckan. En sorts bitter försmak av vad som komma skulle mot veckans sista dag – Söndagen den 1september. En kväll som går till min kusthistoria likt ett svart blad i en bok. Häng med nu, det här händer inte ofta. Tro mig.

Havet väste i uppror. Vita gäss dansade på vågtopparna som kristalliserad is. En mörklila front dånade in över öppet hav. Regnet smattrade mot min svarta jacka. Bokskogen med enstaka ekar böjde sig längs strandlinjen som en psykadelisk grön vägg. Likt en ilsken katt fräser mörkt vatten kring grundtoppar och utskjutande uddar. Havet och naturen var i uppror. Ett riktigt bra läge för att kontakta storöringen, ja till och med monsteröringen.

Tar en titt ner i vattnet. Drar upp luvan över mitt rufsiga och blöta hår. Sönderslagna sillar fladdrar omkring okontrollerat över djupt vatten. Det liknade på något sätt en stjärnklar himmel när det blänkte till gång efter gång nedan mig. Pålandsvinden forslar in sillarna mot sitt öde – vassa block, klippkanter eller rovfisken.

I tionde kastet för dagen. Skjuter jag ut ett tjugometers kast över den punkten jag senare ska ligga och kasta på. Linan landar ljudlöst i vågtopparna. Låter B3 grisen hänga på dropp över det stora djupet som angränsade till ett i det här fallet större grundområde som var ungefär sex meter djupt och fyllt med blocksten.

Börjar ta in flugan. Efter ett par drag känner jag en tung risp i linan. Samtidigt formar den gula flytlinan på vattnet en svag men respektingivande båge som tar fart emot mig. Strippar snabbare. Får kontakt. Spöet ställer sig i botten. Känner gunget. Anar gädda dem första sekunderna av fighten. Fisken går ut mot djupet och bara gungar.

Den är så trygg i sig själv. Tågar framåt och tillbaka i linje likt en halvmåne. Börjar ana öring. Känner igen vissa tendenser från min öring jag lyckades landa en septemberdag 2011. Den är ovägd men var åttio centimeter lång och fullsmetad med mat. Tyngden i den här fisken som nu stökar djupt känns värre. Bra mycket värre!

80centimeter havsöring svagt färgad. Ett solgassande minne från 2011.

Får tryck på fisken med mitt klass nio spö. Sakta men säkert pressar jag upp den från djupet. Efter närmare en minuts tystnad från fisken blänker det till nedanför mig. Blir alldelles skakig. Kan knappt tro att det är sant! Det värsta jag någonsin har skådat i öringväg sitter nu i andra änden. En tvättäkta sillätare i format: Monster.

Fisken ser även mig och får spel. Spöet chockar tungt. I hårda smällar tar fisken meter efter meter. Slirbromsen får bekänna färg när knarret blir till pipiga skrik. Spötoppen fladdrar okontrollerat när etapperna från varje rusning är i sitt max. Vinden som fortfarande blåser hårt tar med fluglinans närmsta del och skapar en robust båge som löper ut från spötoppen. Sänker spöet i vinkel för att möta fiskens styrka och kanske ha en chans att trötta monstret.

Stundtals är fisken mellan trettio till femtio meter ifrån mig. Blir tvungen att retirera pressen när veven smäller på fingrarna i etapper.

Styrkan i fisken är bestämd. Det märks att det är en fisk som har fått bekänna färg livet igenom. Från romkorn. Till stirr för att sedan vandra ut från ringlande bäckar som ett smolt. Nu flera år senare sitter den på min krok och vägrar ge sig.

Efter fjärde rusningen som löper ut lina till nästan backing går fisken upp i en saltomoran. Ser bakfenan i flera vispningar och rullningar. Fisken simmar som en ubåt nosande på ytregionen. Pustar högt för mig själv och ångesten bara växer. Min hjärna som tidigare stängt av helt börjar nu agera instinktivt. Backar in mot land med fisken i släptåg. Tyngden är massiv och hela jag är i någon slags chock.

Den här fisken är en sådan man läser om i böcker från nittiotalet. Kanske har man hört en gammal skärgårdsgubbe berätta om nätfångade exemplar i denna storlek. Det här är en drömöring som skulle få Pelle Klippinge att börja nypa sig i armen på nytt.

Planen är att gå iland och fortsätta drillen. Något som skulle visa sig bli ödestigert denna stormiga septemberkväll. Kommer in över tremeterskurvan. När fisken får känning av grunt vatten går den in bland blockstenen i strandzonen. Känner hur huvudet stångar och tafsen i 0,28millimeter knäpper till läskigt gång efter gång.

Sneddar vinkeln och höjer spöet. Får retirera när fisken svarar omgående. Fluglinan skär ner genom vågtopparna. Rullen skriker som en stucken gris när fisken girar över en uddspets inne vid land. Känner hur smällarna dunsar över udden. . . KLICK!

Andas ut. Skärrad. Nästan glad över att det är över. Drar in en slapp fluglina. Får upp en halv tafs. Knappt det. Restrerande delar var hackigt som en söndersågad och genomskinlig planka. . .

Once in i a life time fisk. Ett monster. En drömöring även för den mest kräsne superlativen inom genren. Efter någon minut blir jag överröst av tomhet. Vill bara spy ut känslan som susar kring mig och bara växer som en heliumballong inom mig.

Man blir så förstörd över sånt här. Inte över att tappa fisken. Bara vetskapen om att de finns gör mig orolig, över vad nästa hugg ska föra med sig.

Fiskar mig in i mörkret med en lustig känsla i kroppen. . . Inget mer händer. Traskar hem genom skogen med en chock. En chock över att dessa silvermonster, som man bara läser om från förr, går att kontakta även nu.

John Kärki