Warning: Declaration of WP_SimplePie_Blog_Item::get_id() should be compatible with SimplePie_Item::get_id($hash = false) in /customers/4/1/e/silverbums.com/httpd.www/silvret/wp-content/plugins/blogger-importer/blogger-importer-blogitem.php on line 24 Warning: Declaration of WP_SimplePie_Blog_Item::get_links($linktypes) should be compatible with SimplePie_Item::get_links($rel = 'alternate') in /customers/4/1/e/silverbums.com/httpd.www/silvret/wp-content/plugins/blogger-importer/blogger-importer-blogitem.php on line 24 Warning: Declaration of Blogger_Import_List_Table::prepare_items($blogs, $JSInit) should be compatible with WP_List_Table::prepare_items() in /customers/4/1/e/silverbums.com/httpd.www/silvret/wp-content/plugins/blogger-importer/blogger-importer-table.php on line 14 Warning: session_start(): Cannot start session when headers already sent in /customers/4/1/e/silverbums.com/httpd.www/silvret/wp-content/plugins/shutter/shutter.php on line 60 Havsöring | Livet på kusten | The Silverbums
karki

Vinden har vänt – hösten nästa

september 16, 2014 i Flugbindning, Havsöring, Övrigt

Höst igen. Samtidigt som några av sensommarens magiska minnen från norr bearbetas jobbar flugstädet på högvarv. Tidigare års gångbara mönster utvecklas och förfinas in i minsta detalj! Skrivmaskinen går även den på högvarv. . .
Kaffekok vid lägerelden bjuder in till galna fiskeberättelser…

Vacker teckning.

Gångbart i kustbandet.

John Kärki

karki

Spökfyren ute på Laxnäs

juni 7, 2014 i Fiskeberättelser, Havsöring

Tittade förundrat på den metallgråa jeepen som stod parkerad bredvid den stora eken. Vad gör den här idag igen? Inga registreringsskyltar hade den heller. Några enstaka och pastellgröna eklöv prydde motorhuven tillfälligt. Flera nattpass i rad hade jag sett jeepen vid grusparkeringen men ingen fiskare eller naturflanör hade setts till ute på Laxnäs, skumt.

Kastade på mig ryggan. Greppade spöet och började min kilometerlånga vandring ut mot nattens udde. Kvällen låg i sin linda medan fåglarnas sång ljöd runt mig som naturens egna surroundljud, ibland kaosartat och ibland i ljuvlig symfoni. Stigen som mina fötter knatade fram på omgavs av något som liknande en knallgrön trädgård med stora stenmurar på var sida. Sommargrönskan doftade nektar samtidigt som mitt inre nynnade på Bräkne Hoby – Sverige tog brons jag tog guld.

Solen sjönk sakta i väst och havet började lugna ner sig efter dagens gungande bris. Sommarfisket efter havsöring här nere på södern är spännande och nattlig aktivitet är mer regel än undantag. Spöet var laddat med en stor svart trattzonker framtill. Silhuett och ljudligt i ett – perfekt för sommarnätter.

Spanade ut över stenrevet på uddens norra sida efter aktivitet i solnedgången. En burk Bullens och en alkoholfri Carlsberg packades upp ur ryggan. Lutade mig tillbaka mot den stora vita fyren medan ögonen scannade området efter fisk.

Kvällsmat.

När natten kom klev jag försiktigt ut i vattnet. Lös lite lätt med en ficklampa mot den bruna tångskogen närmast land och möter ett myller av räkor i alla möjliga storlekar. Släcker lampan och fortsätter min vadning ut mot revet. Tar sikte mot några uppstickande spetsar i svart silhuett. Plask. Virvel. Säger helvete högt för mig själv medan en fin öring pilar iväg på det grunda vattnet.

Stannar sakta upp. Står helt still och är knäpptyst i någon minut innan jag repar av linan. I tredje kastet känner jag en hård stöt följt av ytterligare två dova men rappa hugg. Kort därefter bryter en fisk ytan utanför mig. Lägger ett kast mot den vitlysande vakringen utan resultat. Knatar av den sista sträckan på udden med säkra kast i nattens mörker.

Bakom mig flashade fyren till då och då. Tidigare nätter hade jag tyckt mig se någon iaktta mig från fyrens lysrum. Dock borde det varit i princip omöjligt då stegen var permanent borttagen. Inatt såg den tom och mindre aktiv ut i alla fall. Vevade upp linan och knatade mot land för en stärkande fikastund i mörkret.

Spökfyren

Kaffet doftade gott och hettade läpparna. I all lugn och ro tyckte jag mig höra en flämtning där ute. Blicken var hela tiden fäst mot vattnets mörka spegel. En säl som andas? Rekade av ytan efter sälsilhuetten. Då ser jag det. Inte en säl. Utan ett cykloprör som sticker upp från ytan. Vad i hela världen. En dykare ute nu? Mitt i natten?

Cyklopet kommer närmare och allt går väldigt fort. Upp ur vattnet kravlar sig en man i tight våtdräkt. Muskulös och lång. Ställer ifrån mig koppen och känner att situationen är något lustig. Mannen går klumpig fram mot mig med simfötterna klappande mot stenarna på stranden.

Fipplar igång pannlampan och lyser upp den mörka dykaren. Han tar av sig cyklopet ett par meter ifrån mig och börjar prata på brytande rysksvenska.

- Jahhha John. Så du är här ikväll igen!
Svarar lite kort att så är fallet medan funderingarna snurrar panikartat i huvudet. Vem är det här? Hur känner han mig?
- Får du någon havsöring då galning? Ute mitt i natten. Har ingen lärt dig bättre? Du borde sova nu! Klockan är två.
Brände en fisk tidigare och har skrämt en. Men vem är du? Fiskar du? Är det din jeep på parkeringen?
- Ledsen att säga det John. Men du är på fel plats ikväll. Här får du ingen havsöring. Här kommer du bara DÖ!

Den ryskbrytande mannen skriker högt och ljudligt som en galenskapare i mörkret - ”Sverige åt ryssarna!” samtidigt sliter han upp en stygg stridskniv med obehagliga räfflor.

Kniven och hans glansiga psykosögon lyser av förvirrad ondska i mörkret. Kastar mig upp panikartat och lägger benen på ryggen. Hör hur hans simfötter smäller mot stenarna i ökad takt bakom mig. Kommer in mot den lummiga stigen och ryssen tar snabbt in mark på mig i den platta terrängen. Nedhängande grenar överraskar mitt ansikte obehagligt och smärtsamt i mörkret. Pannlampans sken fladdrar okontrollerat i skogen när jag dundrar fram för liv och död.

Hör mitt egna skrik eka i huvudet. ”Ryssen kommer! Ryssen kommer! Ryssen kommer!”. 

Vaknar med svettpärlor i pannan. Andas häftigt. Känner hur hjärtat håller på att lägga av. Kvinnan bredvid granskar mig förundrat. Hon får ur sig en fråga om hur jag egentligen mår. Bra svarar jag på rutin med uppspärrade ögonvitor. Utanför fönstret vakar gryningen och fåglarna kvittrar nätt medan ett grålys sipprar in i rummet. Kvinnan säger med söt röst att det är bra att drömma, dock verkade denna dröm vara mindre bra.

Kysser henne i pannan. Mina sista svettpärlor dör sakta ut. Tar ett djupt andetag. Kvinnan lägger sitt huvud på mitt bara bröst suckande. Tittar upp i taket funderande, över fisket, livet och andra oförklarliga saker. . .

John Kärki

karki

Tvärnit och svartsippor

maj 11, 2014 i Havsöring, Övrigt

Gröna löv dansar i vinden. Vitsipporna står stadigt i grupp. Havsörnen seglar fritt med en lila molnfront som bakgrund. Tången vacklar osäkert i havets gung. Böljan blå är i uppror och fräser av mörk intensitet.

Tvärnit. Hinner inte höja spöet innan en tung hoppkavalkad tar vid och linan sprutar av spolen. Hör en spinnfiskare säga att det ser ut som en öring. Linan fortsätter spruta medan ett djupt snitt skär i vågtopparna. Backingen tar sedan vid. Ytan bryts långt ut av fyra kraftiga hopp innan allt blir tomt. . . Vevar upp den sladdriga fluglinan och får upp en uträtad krok. Spinnfiskaren kommer fram till mig och vi diskuterar fighten.

- Jag tror det var en öring.
Säger han med exalterad röst. Jag svarar att det måste ha varit en kustbåge av bättre kaliber. Nåväl. Loss gick den och vi önskar varandra ett fortsatt skitfiske.

Kvällen närmar sig och linan ligger på långt släp ute i vågtopparna när jag knatar in mot land för en välbehövligt vila. Blicken är vänd mot den gröna naturen på land när det tar tvärstopp bakom mig. Vänder mig om chockat och linan fräser som en större industrisåg. Fisken har krokat sig själv och bjuder på ursinniga rusningar och vansinneshopp.

Har stundtals svårt att greppa situationen när spötoppen fladdrar motvilligt och en bredsida tar luft gång efter gång. . . Allt går bra och kan efter mycket stök landa ytterligare en kustbåge. Vilket drag trots sin ringa storlek. Helt otroligt vilka bataljer dessa fiskar bjuder på.

KustbågeKustbågarna bjuder på bra batalj i vågtopparna.

Kvällen blir till natt när jag med lätta fotsteg traskar hemåt. Vildsvinen bökar ljudligt i skogen. Räven smyger tyst i månens sken. Vitsipporna förvandlas till svartsippor i nattens mörker.

Ännu en minnesvärd dag på kusten. Det tackar jag för.
John Kärki

 

karki

Purpur på sandfladen

maj 8, 2014 i Havsöring, Övrigt

Puff. Stripp. Puff. Hmm. . . Var det fisk? Fortsatte strippa medan funderingarna snurrade i huvudet. Linan daskade försiktigt mot den mörka ytan. Kvällen var fotfarande ljus med mörklila och fluffiga moln ovan trädtopparna. En stark sol tittade igenom då och då.  Bakom mig lös träden i pastellgrön ton. Fiskar in den sista biten lina och kollar till B3 grisen när den sveper in över ljus sandbotten. Inget sjögräs på kroken.

Spanar ut över fladens djupkant. Några större block lyser av fukt i periferin. Laddar ett fullt kast. Linan landar mjukt i gränszonen mellan tång och sand. Flugan böljar hem med tempo. . . POFF! PANG! FISK! Trots att jag vet det är fisk hinner jag tänka någon sekund att det kan vara en sten också. EXPLOSION! Tryckvågor i vattnet förvandlar ytfilmen till en sönderbombad krigzon. Linan fräser i sidled med intensitet. Håller emot. Fisken vänder och spolen skriker i högt tempo.

Anar storöring i kaliber runt fyra kilo först. Spolen fortsätter vina elakt i kvällsljuset. Fisken lämnar vattnet och dundrar upp i ett sidledshopp. . . Hoppet avslöjar en kustbåge i normal storlek.

Fighten fortsätter i rullskrikets tecken och trots att jag tar fisken hårt försvinner även en del backing genom ringarna. . . Känner hur linan knäpper bland sten och block i strandzonen. Efter några minuter ligger purpurstålet i håven. Vilken fart och explosivitet i det drygt 10grader varma vattnet. . . Puh.

Steelhead

Natten jagar ikapp och jag beger mig hemåt. Nöjd över att ha överlistat sandfladens purpur.

John Kärki

karki

Hopplöshetens bukt

april 3, 2014 i Havsöring, Övrigt

Våren vacklar fram osäkert. Isiga nätter blandas med kontinentala dagar här i ”Hopplöshetens bukt”. Hundtimmarna har lett till en stundtals mental uppgivenhet och frustration. Vart är fisken? Finns den ens? Är ett par av frågorna som har ekat i mitt huvud varje gång solen tagit sitt kvällsbad i horisonten och det sista kastet fått vevas in för dagen.

Snacket går bland folk att öringarna har simmat över till Polen för att sälen har invaderat kustremsan. Andra talar om fiskdöd i åarna. Någon nämner ett förändrat beteende på hur öringen jagar och hugger. Teorierna flyger fram i luften som ett kaosartat sudoku i vårvindens ljumna pust.

Jag väljer att lägga slittimmarna på kusten ändå. Trampar mina egna stigar som en luttrad krigare. Visst, mina otaliga timmar bom skvallrar om att jag är fel ute. Samtidigt får ingen fisk ändå, somliga har till och med lagt grejerna på hyllan för att det är kört. Tiderna när snittvikten i bukten låg på 4,2kg är över. Nu ska man vara nöjd om man ens får en fisk.

Öringkarman och huvudstadsteorier är det som räddar mig från att stå avklädd framför skrattande sälar och gamla kusträvar även denna gång. För trots alla motgångar och hårda timmar, skulle det smälla minnesvärt även denna vår!

Häng med nu, det här ett hjärtskärande vårfiske efter buktens silvriga tjurnackar. Vi börjar en svärmande vårkväll i anslutning till ett större sillstim med en imitation av det samma på tafsänden.

Ett par vardagsflanörer stannar till i den mörkgröna skogsbarriären som bryter stranden från resten av naturen. Med svarta solbrillor stirrar dom ner mig och min flytring ytterst förundrande. Lägger ett kast intill en större sten. Drar ut flugan hafsigt, stoppar intagningen drastiskt och möter deras förundrade blick. PADOOOIING. . . Höjer spöet instinktiv och trycket böjer spöet i botten.

Öringen lämnar ytan och vardagsflanörerna måste ha nypt sig armen rejält när den grova kolossen landar med ett tungt dån i kvällsljuset. Själv så hajar jag knappt att det händer. Men säger till mig själv – Det händer och det händer nu!

Öringen tar lina och bjuder på batalj signerat det värre slaget. Ser fisken långt ut och anar att det är en fisk som börjat äta upp sig men inte riktigt kommit i ”blänkarform” än. Dock kan dessa fiskar bjuda på skräckinjagande fighter. Trycket på lång lina avslöjar att mitt vägda personbästa ryker om allt går vägen.

Får in fisken mot mig. Det stökas på kort lina. Min besehåv som är tänkt till större fisk hade tyvärr försvunnit tidigare under dagen på det vilda havet. Tailar fisken. Ser att det är en påblänkande hona. Hon skakar till rejält för att komma loss. Lyfter upp henne i famnen. Vilken öring!

Försöker fippla fram vågsäcken. Öringen ålar sig ur mitt grepp och dyker ner i vattnet. En skräckrusning tar vid innan en obehaglig smäll ekar i kustbandets så annars tysta kväll. . . Inte spöet igen bara hinner jag tänka innan jag ser en krusig lina ligga på ytan. Får upp en tafs som är sprängd i skarven. Vilken mardröm när det äntligen brakar till ordentligt efter hundratalet tomma timmar. . .

Knatar hem i mörkret en aning febrig och konfunderad över kvällens fiske som bjöd på annorlunda minnen. Landad storöring men ej dokumenterad, konstig känsla år 2014. Revanschen skulle dock visa sig komma på buktens tjurnackar redan dagen efter.

PANG!Vanlig syn vid tyngre duster med buktens silver.

Ny dag. Nya tag. Även en ny håv låg bak i flytringen. Med färskt minne från gårdagskvällens fiske längs stenkanter efter sillätare planerade jag in en större ”gäddvik” på eftermiddagen för att sedan i skymningen försöka på sillätarna vid gårdagens brottsplats.

Kastar och kastar. Lika dött som vanligt här i bukten tänker jag medan ett långt kast forcerar in på gäddvikens grundplatå. Sätter spöet i armhålan och dubbelhalar flugan turbosnabbt. PANG! Smällen är kort och hård. Gädda kanske? Kändes ändå som öring. Låter flugan hänga. Drar hem i normal och undrande takt över om det är en öring som visar sig på styva linan eller inte? Känner ytterligare en liten dutt på sill-imitationen.

Forcerar in ett nytt kast i viken över den stora tångfladen. Låter flugan sätta sig. Börjar dubbelstrippa igen. Linan daskar mot ytan som en lös piska. Efter halva intagningen har inget hänt. Ökar farten till maximum och ser hur flugan skymtar till oroligt strax under ytan tio meter ut. Tvärstopp. Bom! Ytan reser sig och en kraftig blanking exponerar sig ytligt i eftermiddagssolen! Hjärtattack och generalknas. . .

Från ingenstans har jag släppt ner spöet i handen och linan svischar av linbrickan med obehaglig intensitet. Lite som att vakna upp ur en mental dvala. Det går undan och trycket är riktigt bra. Fisken visar sin starka sida till och det bara att dansa med i den stökiga dansen. Hela tiden tar jag in små marginaler på fisken och tillslut känns det som jag för dansen.

Vid håvning ser jag att jag underskattat denna fisk rejält. Kanske är det kusligare och mer hårresande att drilla storöring i sämre ljus än mitt på soliga dagen?

En grym bredsida och tjurnacke glider ner i håven. Vilken fisk! Mäter in henne på 68-69centimeter och hon håller rävarnas gamla snittvikt på 4,2kilo.

4,2kgHårt slit lönar sig tillslut – Öringkarma

Dagen fortsätter och mindre skärmytslingar med blänkarstimmet bjuder på hjärtsnurr. En fin ”trea” vänder bakom flugan. En liknande hoppar av i fightens intensivaste skede. Det hugger dock bara när flugan dundras hem i full fart. Ser även ett intressant fenomen när en kromblank öring fullkomligt hoppar upp i luften för att sedan lägga bredsidan till i en smasch som troligtvis krossat många sillar eller spiggars liv.

I skymningen dricker jag upp det sista kaffet och rensar en vacker fisk som med nåd och näppe måttar för matbordet. Fisken är så blank att jag inte ser prickarna på den. Använder kniven för att skrapa av den lösa fjällmatan och visst ser jag prickarna då.

Någon typ av mask och spigg på menyn uppenbarligen.

Dagarna i bukten är inte lätta. Kanske det mest hopplösa jag har varit med om i öringväg hittills. Därför värmer ljusglimtar som dessa extra mycket.

Matfisk på 50cm. Blankare blir det inte.

John Kärki

karki

Silverblänk i Äppelviken

mars 9, 2014 i Havsöring

Tång med lyster likt en bärnsten. Gassande solsken och en krusig yta. Stora stenar pryder udden vid Äppelviken som ett pärlband. Där utanför stryker stim med öring i jakt på sin vårföda. Utvadad till midjan kan jag se hur märlorna sugs ut mot djupkanten. Enstaka spiggar parerar mot strömmen i det lilla och varierande undervattenslandet.

MärlaRealism i märla.

Får ut ett långt kast. Kör med dubbelrigg på tafsen. Märla och B3 grisen är de som ska göra jobbet idag. Drar några drag innan jag känner ett tungt sug. Lyfter klingan mot den blå skyn med en stark vårsol leende mot mig. Tyngden möter mig innan jag hinner komma hela vägen upp. En bättre fisk har fallit för frestelsen. Öringen går tungt i sidled innan trycket lättar och den fläker sig upp ytligt. Wow hinner jag tänka när fisken visar en blänkande bredsida för att sedan gå loss sekunden efter. . . Fan.

Bakom mig sitter det rutinerad öringpublik. Ena personen gestikulerar med armarna om hur stor fisken var. Jag nickar tillbaka genom mina kolsvarta solglasögon. Inte var den gigantisk. Men faktum är att den var stor för att vara här i Äppelviken. Allt är relativt här i livet, det gäller även öringfisket.

Dagen fortsätter i fantastisk och njutningsfull anda. Vadandet över matta och mjuka sandbottnar får mig att aldrig vilja åka härifrån. Fåglarna kvittrar och gröna inslag i den annars så tråkiga vårnatur förgyller våra stunder på land denna dag. Måsarna spejar i böljan blå efter ätbara ting. Martin bjuder på lunch. Bullens i bröd och chilikethup är melodin för dagen, även det är på något sätt fantastiskt i stunden.

LunchMartin styr lunch.

Vinden har tilltagit något. Flippar ut ett långt kast på drygt tjugofem meter. Sätter spöet i armhålan och turbostrippar hem över tångskogar och storsten. Ska precis lyfta dubbelriggen när en formation med blankingar dundrar rakt mot mig och flugorna. Blir helt ställd och gör ett stopp för att sedan lyfta tafsen. Då missar en av öringarna flugan i hugget. Skickar snabbt ut endast tafslängden mot öringarns flykthåll. Riggen hinner bara landa innan en liten blanking kliver på.

Krokar av fisken. Hör sedan hur Martin hojtar i solskenet. Linan står i spänt tryck och bågen på den svarta klingan gungar fint. Fisken är stark och har tagit på lång lina. Ytan splashar när fisken slår med stjärtfenan. Håvningen går bra och en stolt fångstman visar upp en mustig fisk på runt 55centimeter. Fisken blänker som en spegel i solen.

Martin visar sig även dra det längsta strået idag med tre fiskar i bagaget vid hemgång. Själv fick jag nöja mig en landad och två tappade på drill. Kanske har det med krokarna att göra tänkte jag. Martin fiskade med en liten räka på sexans krok medan jag fiskade två flugor på fyrans krok. Man kan alltid spekulera, men när öringen är präglad på mindre och mer lättfångad föda som t. ex märlor borde det kunna vara en teori i alla fall.

Odlad matfiskMed silverblänk i Äppelviken.

John Kärki

karki

Triss i karatehugg

december 30, 2013 i Havsöring

Dundrade fram i den mörka timmen med öringexpressen. En dov spökdimma vandrade fram i vägbelysningens orangegula sken. Diggade taktfullt tillsammans med hjälp av morgonens pumpande musik. Sent kvällen innan hade jag satt planen för dagens fiske. En annorlunda plan. Ett tänk utanför min egna öringbox.

Bakgrunden till ändrad taktik var inte för att fisket gått trögt. Snarare så hade utdelning varit succéartad tidigare pass. Däremot hade julhelgen varit. Rapporterna från skärgården vittnade om mycket folk som var ute och svingade på de ”klassiska” vinterhaken. De öringar som simmade i dessa områden var garanterat störda, väldigt störda. En störd öring hugger sämre, om den ens hugger.

Valet av plats blev ett ställe jag inte skulle valt i första hand under vintern. Möjligtvis fiskar jag den här kanten under senvårens jakt på strömmingsätare. Men denna vinter är lite speciell med varma temperaturer ovan ytan och under ytan (+4grader). Öringen skulle nog fortfarande kunna stryka kring stimmen och smälta fet föda. Framförallt trodde jag på att den större öringen skulle göra det.

Denna stenkant är relativt ”tråkig” att fiska. En tremeters-kurva som är runt 2-3 meter lång för att sedan bara stupa och bli tvärdjup. Antingen står en öring där och vilar eller så är det tvärtomt. Tanken var att köra med en vit fluga som väckande signalerar betefisk för öringen.

Flytringen var knappt sjösatt innan första hugget föll. B3 grisen fladdrade lojt i mungipan när det lilla silversprallet exponerar sin blänkande kropp i luften. Trots min tanke om att köra en vit fluga fegade jag ur och valde ett säkert kort. . .

Silversprall simmar tillbaka till sitt rätta element.

Fortsätter drifta av kanten. Låter flugan dansa hem väckande bland storsten och sand. Dimman lättar upp skingrande med hjälp av en vind som börjar accelerera i hastighet. I ögonvrån ser jag en fisk bryta ytan över den stora vattenmassan. Snabbare än en hök zoomar jag in med jägarblicken – en strömming. Säger ”yes” högt för mig själv och knyter näven triumferande!

Strömming i närheten. Hugget från grövre öring är inte långt borta nu. Någonstans längs den här stenkanten kommer den stå och vila. Byter omgående fluga från den förföriska grisen till en knallvit och stor woolly bugger. En klockren blandning av betesfisk och förförisk vinterfluga i mina ögon.

Driftar fokuserat längs kanten. Kasten viner fram med självförtroende. Flugan landar mellan ett par större stenar. Fiskar ut flugan hetsigt. Gör ett stopp. Funderar för mig själv att snart borde fisken hugga. Börjar strippa hem igen. BOM! Hugget är knallhårt och spöet slits nästan ur näven. Fisken fladdrar upp våldsamt. Hoppen tar vid. Elaka rusningar i sidled ger en indikation på att det här inte kommer gå som en dans på rosor. Får kontakt med hjärtat igen och känner mig nästan lite skärrad. Över hugget och dom första snabba sekunderna av fighten. . . Satan vilket klipp!

Efter två håvningsförsök och närmare tio minuter senare ligger hon i håven. 73centimeter lång. Drygt 3,5 kilo tung. En stöddig hona som saknade mage men hade resten. Fotar i strandbrynet och låter henne simma tillbaka. Tar några djupa andetag och andas in den sydostliga vinden som svalkar skönt.

Grov hona synar knutlöst håvnät.

Dagen försvinner lika fort som morgonens dimma. Huggen uteblir. Sitter i flytringen. Dricker te. Äter doftande vörtbröd. Vinden har avtagit. Ytan ligger blank som en svart spegel. Korpen kluckar fram i skyn. Det ryker om mig och tekoppen. Ljuset börjar dunkla för vinternatt. Lägger några sporadiska kast mot ett lysande stenrös inne på den grunda delen av kanten.

Flugan landar nästan på land. Drar hem den. PANGDOOOIIJNG! Höjer spöet i tron om att jag krokat en sten. POFF! Öringen lämnar vattnet och svävar närmare en meter ovan ytan. Hoppen och rusningarna avlöser varandra. Jag tror mig ha koll på fisken under bataljen. Följer fluglinans spets som viner fram som elvisp i ytan. POFF så hoppar öringen två meter åt sidan istället för där linan är. . . Fighten är knallhård in till sista sekund.

Tillslut kan jag håva en fet blanking på prick 55centimeter. Funderar på bonk, men innan jag vet ordet av det synar jag fettfenan på superblänkaren. Trots mitt sug efter färsk havsöring i ugn låter jag den gå tillbaka. Det är viktigt att bevara det lilla och vilda beståndet vi har i Stockholms skärgård.

Superblänkare!

Knatar mot bilen i mörkret. Ett rådjur skrämmer mig i skogen när den rusar iväg i all hast. Summerar ihop ett fantastiskt vinterfiske medan ett duggregn strilar fram över mig. Under två veckor han jag med sex öringpass. På dessa pass landar jag elva fiskar.

Av dessa elva var . . .
Åtta blanka. . .
Åtta fenklippta. . .
Nio över måttet på 50 centimeter. . .
Största på 4,2 kilo. . .

Tackar Stockholms skärgård och öringguden för dessa fantastiska upplevelser.
John Kärki

karki

Vinterkaos i de tusen öarnas land

december 20, 2013 i Havsöring

Nätta droppar av milt duggregn sög sig fast mot rutan. Bilen styrdes målmedvetet fram. Förbi röda SL-bussar, vardagskrigare och orangea gatlyktor. Siktet var inställt på en melankolisk Stockholms skärgård i fuktig vinterklädnad. Öringarna sades finnas kvar. Det skulle till och med finnas fler av dem enligt rykten.

Musiken höll mig fokuserad på det kommande nuet i kustbandet. På något omedvetet sätt spelades gamla minnen upp från lyckade fisketurer som utspelat sig i alla möjliga väder. Vissa av passen där ute var stundtals som en overklig dröm med knallhårda hugg och galna fighter. Laddningen inom mig steg för varje tanke som tog en tillbakablick.

Ute på dagens skådeplats vaknade gryningen sakta. Uddar och skär var statiskt svarta i silhuett. Svanarna gled fram som mörka shackpjäser. En intensiv vind forcerade fram i det dunkla ljuset. Ute på kurvan paddlade Jorma fram med sitt flytetyg i hopp om sträckt lina och hoppande silver.

Sjösatte ringen. Tänkte och planerade tyst i mitt huvud om hur jag skulle lägga upp första driften. Kunde konstatera att det såg giftigt ut idag med upprörda grundområden redan från start – perfekt.

Trots att gryningen andades hugg får jag vänta till ljuset träder fram på riktigt innan det suger tag. Hugget faller nära land. Lyfter spöet och fighten börjar intensivt. Silvret rullar och splashar i ytan. Kort därefter tar fiskens energi slut och jag kan smidigt håva en mattblank 50centimeters. Fisken är vinterslank och jag önskar den lycka till i sitt födosök innan den tacksamt simmar tillbaka i det kristallklara vattnet. Jag följer fisken över ljus sandbotten en bit innan den försvinner som en liten silverpil med ett rökmoln av sand som slutkläm.

Under förmiddagen paddlar jag på. Kastar och kastar. Inget händer. Det är först efter B3 grisen fått dansa i ett kuperat stenrös som det tar tvärt stopp och upp fladdrar en välnärd blanking. Rusningarna avlöser varandra. Rullen skriker stundtals. Efter några minuters stök ligger det en fisk strax över måttet i håven. Känner hur glädjen spirar i kroppen. Vilket hugg – vilka rusningar.

B3 grisenSöndertrasad B3 gris.

Kort därefter ringer det. Noterar ett glatt men vindsprakande ”Tja” på andra änden. Svarar omgående.
- Hur stor?
- 1,5kilo (med intensiv röst)
- Grattis som fan. Härligt Jorma!
- Tack tack. Den satt långt inne kan man säga.

Kände en glädje inombords att öringförbannelsen i Stockholms skärgård släppt för Jorma. Efter många år och många tusen flugkast satt den äntligen.

Vitvattnet fräser runt stenarna i strandkanten. Fortsätter drifta. Flugan fiskar hem effektivt. Varje stopp är lika med en svajande B3 gris. PANG. TVÄRSTOPP! Fisken sliter tag styggt. Fighten rivstartar intensivt med rusningar och tungt tryck. Det fräser om linan när den skär ner i sidled som en diamantsåg i toppform. Anar blankt runt 2,5-3kilo. Pressen är hård från min sida. Likaså från fisken. Backar ut från grundområdet. Ställningskriget tar vid när dem så i sammanhanget obligatoriska första rusningarna lugnat sig.

Får in fisken mot mig. Men ser den inte. Mina spekulationer går från blankt krutpaket till grov och färgad fisk. Byter grepp på spöet och bryter upp den till ytan. Får syn på fisken. Den får syn på mig, i samma veva vältrar sig den grova och färgade kroppen för att snabbt rusa ner mot djupet.

Fighten börjar om. Det är hårt, tungt och skakande där ute på frivattnet. Får in fisken mot mig gång efter annan men lika snabbt som den ens sneglar mot mig vänder den i galet tunga rusningar och knyckar. Det är mäktigt och ångestframkallande att se när fiskens vita mage lyser som en liten surfingbräda på djupet. Minuterna försvinner och bataljen ser ingen lösning. Trots mina ivriga försök att styra in fisken mot håven misslyckas jag gång efter gång.

Ett par välbehövliga stand off i fighten tillåter mig att samla mental kraft och börja tänka klart. Inser att det här inte kommer gå ensam. Strax innan fisken högg hade jag sett Jorma endast ett par stenkast ifrån mig. Tittar mig runt stressat, med förtvivlad och flackande blick. Ser honom inte. Han är helt borta.

Bestämmer mig för att skrika rakt ut i fjärden. ”JOOOORRRMMMA” ”JOOOORRRMA” ”VAR ÄR DU?” ”HJÄÄÄLP MED HÅVNING” ”STORÖRING PÅ SPÖET”. Problemet är bara att Jorma ligger i lä och njuter av livet ovetandes om den hårda bataljen som utspelar sig i vinden.

Jag spekulerar i om det är en fisk runt 5-6kilo. Men som så ofta ser allt större ut i vattnet så går i god för att det i alla fall är en 4kilo tung fisk i andra änden. Något jag verkligen kan styrka är att den ursinnig och ruskigt stark.

Inser att det får bära eller brista. Väljer att paddla in mot land. Känner botten. Går på grund efter att vågorna skjutit in mig hårt mot stranden. Pressar fisken mot mig. Vinklar bak spöet. Tar fram håven. Möter fisken. Siktar in den mot öppningen. Den grova och tätprickiga kroppen lägger sig istället tvärs över öppningen. Försöker skaka in den i nätet. Håven knäcks som en seg träbit med några obehagliga knak. Släpper spöet. Fisken hoppar ner i vattnet.

Hinner under en millisekund tänka att nu är det över. Men instinktivt lyckas jag taila fisken halvt nersjunken i flytringen. . . Blir genomblöt när fisken försöker frigöra sig med några tunga och sista kroppsvälvningar. . .

Puhh. . . Kalabalik bland öar och skär. Vinden svalkar mitt yttre skikt men kommer inte åt mitt inre som för tillfället är något svajigt, överhettat och dimmigt. . .

Grov fisk i lekskrud.

Väger fisken under gungiga omständigheter bland vind och vågor. Vågen pendlar. Siffrorna åker berg och dalbana. Bestämmer slutligen vikten till 4,2kilo. Jorma som kommit lägligt till fotosession klipper ett par bilder på bästa manér. Fisken känns enorm när den ligger i min famn. Låter den simma tillbaka lugnt. Grov som en stock ser jag den försvinna över en större sandvik.

Resten av dagen bjuder på nylagad gulashsoppa från Jormas kök samt mer spöböj. I det svaga eftermiddagsljuset landas det blankt och sälen visar sig med någon märklig dans jag aldrig sett tidigare. . . Råkylan kommer med besked. Fukten klättrar innanför plaggen. Skakar och huttrar under dagens sista kast.

Paddlar mig hemåt och och summerar ihop dagen njutningsfullt. Vilket vinterpass. Att vara på hemmaplan, som tillfällig gäst och få uppleva ett mer eller mindre drömfiske. Fem öringar upp och ett par kontakter. Alla blanka med undantag för den grova fisken.

Tackar Skärgårn och Jorma för en härlig dag i ruskvädret och för nya minnen att lägga till i kustdagboken.
John Kärki