karki

Spökfyren ute på Laxnäs

juni 7, 2014 i Fiskeberättelser, Havsöring

Tittade förundrat på den metallgråa jeepen som stod parkerad bredvid den stora eken. Vad gör den här idag igen? Inga registreringsskyltar hade den heller. Några enstaka och pastellgröna eklöv prydde motorhuven tillfälligt. Flera nattpass i rad hade jag sett jeepen vid grusparkeringen men ingen fiskare eller naturflanör hade setts till ute på Laxnäs, skumt.

Kastade på mig ryggan. Greppade spöet och började min kilometerlånga vandring ut mot nattens udde. Kvällen låg i sin linda medan fåglarnas sång ljöd runt mig som naturens egna surroundljud, ibland kaosartat och ibland i ljuvlig symfoni. Stigen som mina fötter knatade fram på omgavs av något som liknande en knallgrön trädgård med stora stenmurar på var sida. Sommargrönskan doftade nektar samtidigt som mitt inre nynnade på Bräkne Hoby – Sverige tog brons jag tog guld.

Solen sjönk sakta i väst och havet började lugna ner sig efter dagens gungande bris. Sommarfisket efter havsöring här nere på södern är spännande och nattlig aktivitet är mer regel än undantag. Spöet var laddat med en stor svart trattzonker framtill. Silhuett och ljudligt i ett – perfekt för sommarnätter.

Spanade ut över stenrevet på uddens norra sida efter aktivitet i solnedgången. En burk Bullens och en alkoholfri Carlsberg packades upp ur ryggan. Lutade mig tillbaka mot den stora vita fyren medan ögonen scannade området efter fisk.

Kvällsmat.

När natten kom klev jag försiktigt ut i vattnet. Lös lite lätt med en ficklampa mot den bruna tångskogen närmast land och möter ett myller av räkor i alla möjliga storlekar. Släcker lampan och fortsätter min vadning ut mot revet. Tar sikte mot några uppstickande spetsar i svart silhuett. Plask. Virvel. Säger helvete högt för mig själv medan en fin öring pilar iväg på det grunda vattnet.

Stannar sakta upp. Står helt still och är knäpptyst i någon minut innan jag repar av linan. I tredje kastet känner jag en hård stöt följt av ytterligare två dova men rappa hugg. Kort därefter bryter en fisk ytan utanför mig. Lägger ett kast mot den vitlysande vakringen utan resultat. Knatar av den sista sträckan på udden med säkra kast i nattens mörker.

Bakom mig flashade fyren till då och då. Tidigare nätter hade jag tyckt mig se någon iaktta mig från fyrens lysrum. Dock borde det varit i princip omöjligt då stegen var permanent borttagen. Inatt såg den tom och mindre aktiv ut i alla fall. Vevade upp linan och knatade mot land för en stärkande fikastund i mörkret.

Spökfyren

Kaffet doftade gott och hettade läpparna. I all lugn och ro tyckte jag mig höra en flämtning där ute. Blicken var hela tiden fäst mot vattnets mörka spegel. En säl som andas? Rekade av ytan efter sälsilhuetten. Då ser jag det. Inte en säl. Utan ett cykloprör som sticker upp från ytan. Vad i hela världen. En dykare ute nu? Mitt i natten?

Cyklopet kommer närmare och allt går väldigt fort. Upp ur vattnet kravlar sig en man i tight våtdräkt. Muskulös och lång. Ställer ifrån mig koppen och känner att situationen är något lustig. Mannen går klumpig fram mot mig med simfötterna klappande mot stenarna på stranden.

Fipplar igång pannlampan och lyser upp den mörka dykaren. Han tar av sig cyklopet ett par meter ifrån mig och börjar prata på brytande rysksvenska.

- Jahhha John. Så du är här ikväll igen!
Svarar lite kort att så är fallet medan funderingarna snurrar panikartat i huvudet. Vem är det här? Hur känner han mig?
- Får du någon havsöring då galning? Ute mitt i natten. Har ingen lärt dig bättre? Du borde sova nu! Klockan är två.
Brände en fisk tidigare och har skrämt en. Men vem är du? Fiskar du? Är det din jeep på parkeringen?
- Ledsen att säga det John. Men du är på fel plats ikväll. Här får du ingen havsöring. Här kommer du bara DÖ!

Den ryskbrytande mannen skriker högt och ljudligt som en galenskapare i mörkret - ”Sverige åt ryssarna!” samtidigt sliter han upp en stygg stridskniv med obehagliga räfflor.

Kniven och hans glansiga psykosögon lyser av förvirrad ondska i mörkret. Kastar mig upp panikartat och lägger benen på ryggen. Hör hur hans simfötter smäller mot stenarna i ökad takt bakom mig. Kommer in mot den lummiga stigen och ryssen tar snabbt in mark på mig i den platta terrängen. Nedhängande grenar överraskar mitt ansikte obehagligt och smärtsamt i mörkret. Pannlampans sken fladdrar okontrollerat i skogen när jag dundrar fram för liv och död.

Hör mitt egna skrik eka i huvudet. ”Ryssen kommer! Ryssen kommer! Ryssen kommer!”. 

Vaknar med svettpärlor i pannan. Andas häftigt. Känner hur hjärtat håller på att lägga av. Kvinnan bredvid granskar mig förundrat. Hon får ur sig en fråga om hur jag egentligen mår. Bra svarar jag på rutin med uppspärrade ögonvitor. Utanför fönstret vakar gryningen och fåglarna kvittrar nätt medan ett grålys sipprar in i rummet. Kvinnan säger med söt röst att det är bra att drömma, dock verkade denna dröm vara mindre bra.

Kysser henne i pannan. Mina sista svettpärlor dör sakta ut. Tar ett djupt andetag. Kvinnan lägger sitt huvud på mitt bara bröst suckande. Tittar upp i taket funderande, över fisket, livet och andra oförklarliga saker. . .

John Kärki

karki

Svartsländornas tid

juni 23, 2013 i Fiskeberättelser, Fjällfiske

Slurp. Ytan bröts abrupt där dagsländeimitationen gled fram. Ett snabbt och kliniskt take. Lyfte spöet mot gråflytande moln i skyn. Klingan i svart färg bugade tillbaka. Intensiteten ökade när fjällöringen tog lina som en formel-ett bil. Trycket lättar och fisken fladdrar upp en meter ovan ytan. Ser på håll att det är ett litet krutpaket, som valt fel slända att frossa på.

Min väntan. Min spaning. Hade gett utdelning. En mindre mörkgrön gran hade fått agera maskering åt mig. Hade fått syn på fisken. Iakttagit den. Studerat den. Vädret var klibbigt och det kändes som åskan låg i luften medan jag planerade mitt kast.

Vid landningen omgiven av skogsvatten till midjan synar jag den. Sex hekto tung. Fyrtio och en halv centimeter lång. Kolsvart rygg. Hög på höjden. Smutsigt silvrig sida med stora svarta prickar. Gigantiskt bakfena, en riktig bäverpaddel. Utseendet avslöjade en gammal och värdig individ. I urskogen växer öringarna sakta. Teckningen påminde om en silvrig orm.

FjällboaFjällorm?

Sländornas tid är vacker. Björkarna talar i den gröna färgens tecken. Solen värmer. Myggsurret lugnar nerverna. Knotten tar omöjliga vägar in mot hudregionerna. Nätterna är ljusa.
Öringarna surplar på sländor i alla storlekar. Små dagsländor. Stora Vulgator. Simsländor. Vass-sländor. Nattsländor. Årets festmåltid för åns prickiga individer med andra ord.

Slända

 

Stor slända

 

Sländornas tid i all ära. Tänkte min storöring-själ när fötterna knatade fram i natten. Genom myrar. Hukandes i snårig och tät granskog. Något som skulle vara en av årets ljusaste nätter liknande snarare en mörk augustinatt. Även min utrustning var anpassad för en sensommarnatt. En stor, murrig och svart streamer satt på tafsänden som höll dimension noll komma trettiofem millimeter (0,35mm).

Andades in ensamheten i natten. Älven talade högt. Forsen röt som bara vatten från urtiden kan göra. Stenblocken hulkade sig när vattenmassan punchade fram hänsynslöst. I småskravlet viskade lättare vatten om gamla tider. Dagens tidigare kläckning var inte över än. Dock åt bara småöringen av naturens skörd. Sländorna drev fram med stora vingar som agerade styrande segel. Svarta segel, ja hela sländan var svart i nattens silhuett.

Urskogen talar...Skogen, levande vatten och natten talar den vilda naturens språk.

Hugget faller bastant. Precis där det ska. Mitt på nacken. Ett par meter ovan vitvattnet och forsen. Höjer spöet. Fighten knakar i gång tungt och djupt. Utvadad till höften strömmar tung vattenmassa förbi mig. Ljudet svischar mot vadarjackan. Regnet har nu även intagit nattens scen. Himmelen öppnade upp sig som den grät ut över en förlorad moder jord.

Pulsen är hög samtidigt som vattnet är överallt. Droppande från luvan. Smattrande mot jackan. Elakt tryckande mot benen och min höft. Kuslighetsfaktorn var hög när svarta silhuetter blixtrade till i periferin.

Fisken går i sidled och dunkar. Från ingenstans lyfter den och lämnar djupet. POFF. Synar en spetsig käke.

En gädda?

Pressar på. Hopp nummer två kommer omgående. Ser nu tydligt att det är en gädda. På något sätt hade fighten redan avslöjat en gädda. Man ska dock inte underskatta strömgäddorna. Vilket tryck!

Krokar av gäddan varsamt. En fisk någonstans på drygt två kilo. Kolsvart rygg som en sönderbränd stock. Välmatad om magen. Ett huvud som lät tankarna vandra till krokodilernas släkte. En ”Svartslända” driver förbi med sitt stora segel samtidigt som gäddan lugnt simmar tillbaka till sitt hem, där ute, på den djupa nacken.

Andas tungt. Smälter in i natten. Hårda regndroppar träffar ansiktet för att sakta glida i en krokig bana nerför knotthärjad hud. Lyssnar på vattnets alla detaljer. Njuter av det respektingivande nuet.

Sen natt när ljuset börjar komma tillbaka packar jag ihop grejerna. Öringarna vann nattens kusliga dust. Vandrar hemåt genom skogen.
Ljusskygga fåglar sjunger om urskogens makt.

Här ute.
Är du ensam.
Du kan skrika för livet när björnen kommer.
Du kan gråta när öringen går loss.
Du kan le om du lyckas fånga en fisk.

Oavsett vad du gör – Spelar det ingen roll.

Ingen hör dig.
Ingen ser dig.
Ingen hjälper dig.

Naturens villkor med andra ord. En inre kick att vistas i mäktiga miljöer.
Avslutar natten i en fuktig timmerstuga, framför en brinnande brasa. . . Skrivande på min fiskedagbok. . .
John Kärki

karki

Nattsländor och en öringkarta

maj 31, 2013 i Fiskeberättelser, Fjällfiske

Tystnaden var mäktig. Tystnaden var tung. Det gick nästan att greppa den likt en genomskinlig boll skapad av luft. Det fräste om stekpannan. Bacontärningarna var klara. Fettdrypande pytsade jag ner dem i pastakastrullen. Rörde om. Drog på lite ketchup. Rörde om igen med gaffeln. Den hade varit silvrig en gång. Nu var den ärrad och nästan all lyster och glans hade försvunnit med åren. Pastaröran fick en svag färg av rosa och rött.

Satt på knä. Underlaget var mjukt. Halvt myrmark. Halvt skogsmark med gamla barr-rester. Allt runt mig var grönt. Så grönt det brukar vara här i Harrdalen.
Maten smakar alltid bäst i naturen tänkte jag samtidigt som maten käkades.

Spanade ut över tjärnen. Hade placerat mig på en liten kulle. Perfekt läge för att se hela tjärnen på behörigt avstånd från öringarna. Överblicken var exemplarisk. Nästan som att kolla på en karta, en öringkarta.

Solen hade börjat sin vandring mot nattens vila. Sakta men säkert började den närma sig trädtopparna, gran-gröna trädtoppar. Det var en lustig känsla som grep tag i mig. De står där år efter år. Naturens mest stabila individer? Vintrar, vårar, grönskande somrar och färgade höstar. Tjärnens övervakare. Om ett par timmar skulle solen använda baksidan av träden till en lugn sovplats.

Bakom mig stod tältet rest. Tältet som jag köpte av Tompa hade kommit väl till användning. Det verkade stå pall för det mesta. På min vänstra sida knastrade det sista av elden från matlagningen. Njöt av varje sekund här uppe.

Tänkte på när jag för mindre än ett dygn sen begav mig från jobbet. Med raska steg rörde sig mina fötter genom kontorskorridorerna, från byråkrati, kaffeautomater och måsten. När jag kom ut till trapporna ökade takten ännu mer, det smattrade i trapphuset när findojjorna i blänkande svart färg skyndade neråt. Öppnade dörren till personalingången och började rusa mot bilen. Nytt rekord i löpning eller något.

Det var då. Nu är nu. Vilka kontraster.

Att längtan efter brunöring, nattsländor och fjällmiljö kan vara så stor. Försökte ofta förtränga längtan till fjällfisket under vintrarna. Men det gick inte. Alltid var det någon arbetskollega som puffade lite på en och började småprata fiske vid fikarasterna eller liknande. Ännu värre var om någon fjälltönt (passionerad flugfiskare) ringde och började prata sommarplaner.

Vi försökte ofta hålla ner intensiteten och rösten på samtalen. Men det slutade alltid med livliga diskussioner om flugval, platser och när. På båda sidor av linjen hade massiva kläckningar och lugna solbadande ytor i kvällningen målats upp. . . Outhärdliga stunder ibland. Måste vara att man är där så få dagar per år som gör längtan så stor.

***

Vakintensiteten var lugn. Mest vackra head and tail vak. Gula och bruna prickryggar bröt ytan då och då. Allt talade för att det var nattsländepuppor i ytfilmen som blev mat. Öringarnas förrätt. Diskade ur kastrullen. Gick upp för kullen.

Greppade spöet, satte på mig chestbagen. Gick backen ner. Stod en lång stund i myrkanten och kollade läget. Fiskarna rörde sig utom kastavstånd. Men det skulle bli ändring på det. Hade varit med förr, så fort pupporna kläcks kommer stressade nattsländor röra sig frenetiskt in mot land för att sen lyfta och börja flyga. Öringen kommer inte vara sen med att haka på nattsländerallyt. Öringens huvudrätt.


Någon timme sprang iväg. Solen var nu borta. Men runt tjärnen var det ljust, om än lite svagt dunkel. I profil synade mina pupiller en brun streaking caddis, i storlek tolv. Tafsspetsen var av dimensionen 0,18.

En efter en ploppade de upp. Mörka silhuetter av nattsländor som kravlade upp ur puppan. Racet  in mot land hade börjat. Men inte för alla, vissa plockade öringen innan de ens hunnit komma ur puppskalet. Ett par magiska timmar stundade…

Ibland träffar man rätt. Inte alltid. Men just nu. Det är nuet som är huvudsaken. Ytan skars sönder frenetiskt av nattsländor som rörde sig in mot land. Det började smälla på tjärnen. Öringarna måste nästan ha gjort det här till en sport. Det gick undan. Det var vattenkaskader lite överallt.

Det var enkelt. Nästan för enkelt. Lade ut flugan mitt i racet. Drog in linan lite lätt, precis så tafsen sträckte. ”Här är jag, kom och ät mig”.

Smmmmaaack! Volter. Öringen sprang på ytan i sidled med stjärtfenan. Hård drill. Öringen gick tungt. Håvade den. En fin åtta hektos bit. Snabb release.
Landade några till under kvällen. Alla fiskar låg på vikter mellan fem hekto och kilot. Makalösa fighters med sådant språng som är svårt att hitta någon annanstans. Vilka fiskar.
Lyckades även landa en liten röding. Det skulle inte ens finnas röding här enligt lokalbefolkningen.

öring

Sista fisken för kvällen gick i samma rutt. Gång efter gång. Vaken hade avtagit och dimman började svepa in över ytan. Kunde nästan känna lukten av kyla. Tog några djupa andetag och insöp mörkret och tystnaden omedvetet. Enstaka öringar orkade med efterätten. Döda nattsländor och nya små puppor.

På femte rundan gensköt jag den ute på en liten udde. Satt på knä i myrmarken och lade ut ett fyra meters kast. På tafsänden satt nu en mindre nattsländepuppa. Höll andan. Fisken head and tailade nattsländepuppan i ett fint långvarigt surplande. Sommarnatten var fullständig.

Efter en lugnare drill håvade jag fisken. Den var inte stor, absolut ingen troféfisk på bild. Kanske fem hekto. En perfekt matfisk för mig med andra ord. Avlivade den omgående. Blodade av fisken. Rensade vid kanten på tjärnen.

Hela magen var full med nattsländor. Stora som små. En mörk sörja blandat med osmälta insekter. Match the hatch.
Avnjöt fisken halstrad tillsammans med färskpotatis i den ljusa natten. Träden stod som en svart vägg mot himmelen.

Somnade in. . . Som en kung, i min värld.

John Kärki
Bild 1 lånad från http://www.rackelhanen.se
karki

Drömmar i vardagen

februari 1, 2013 i Fiskeberättelser, Havsöring

”Veckan”
”Nya medarbetare”
”Konflikthantering”
”Dresscode”
”Miljöfrågor”
”Chefen har ordet”

Stirrade ner på dagordningen inför mötet med måndagströtta ögon. Möten, möten och åter möten. Puh. Suckade inombords. Men fasaden utåt var normal och tillmötesgående. Vi satt i en rund ring med våra stolar. Kollade runt bland folket. Mer tjejer än killar. Lättsamma uttryck avslöjade ett gott humör. Möteslokalen var luftig och fräsch med stora fönster. Moderna kontorsmöbler möblerade rummet prydligt.

Chefen iklädd kostym tog tag i ordet och startade mötet med stadig stämma. Det babblades på. . . Jag lyssnade. Slängde in några ord då och då. Mötet fortsatte och tristessen om att inte prata om något vettigt slog in. . .

Kollade ner på dagordningen. Läste den om och om igen i brist på annat. . . Efter några vändors läsning började bokstäverna flyta ihop. Det bildades en svart smet av bokstäverna på papperet med vit bakgrund. Smeten omformade sig gång efter gång. Försökte hänga med och tyda den ständigt förändrade formen. Min hjärna gick på högvarv. Kunde ändå inte hänga med. Försökte blunda. Men det gick inte heller. Slet blicken från papperet. Stirrade ner på det vita än en gång sekunden senare med nyfiken och förskräckt blick. Nu var allt tydligt och fast. En ny dagordning hade bildats. Allt blev plötsligt väldigt intressant.

”Havsöring”
”Vårvik”
”Tidig gryning i mitten av april”
”Vak”
”Stor fisk strykandes grunt i jakt på föda”
”Hur ska man kroka vid våldsamma hugg?”

Flöt in i papperets värld igen utan att göra motstånd. . . Samtidigt som surret från mötet vandrade runt mina öron i en svag ton. Möteslokalen formades om. Träd, vass, uddar, tung vattenmassa, ljus himmel och frisk mättad morgon luft.

Paddlade ner mot den grunda delen på viken. Solens strålar började kämpa sig ovanför trädtopparna. Klockan var tjugo över fyra (04:20) denna morgon. En fiskmås flög högt över ytan. Svanarna sov i strandkanten. Ihopkurade som vita bollar. Ena solstrålen lös på en av svanbollarna. Träden hade börjat få lite grönska efter en snabb och explosiv fotosyntes i vår. Allt bara händer på en och samma gång. Vissa vikar kunde temperaturen ena dagen med isflak ligga på runt nollans grad. Dagen efter kunde isen försvunnit helt och den grundaste delen kunde ligga på sju till åtta grader omgående. . . . Insane vilket styrka solen har. 

Vattnet var en aningen färgat. Men ändå rätt klart för att vara den här delen av södra skärgår´n.
Fiskar mig in. Linan dansar dovt i morgonluften. Fukten i luften gör allt för att trycka ner linan mot den vindstilla vattenytan. Kasten blev korta. Men det räckte. Min Spiggy fluga landade med ett fint plopp kast efter kast med utsträckt tafs. I alla fall så sträckt det kan bli med en stor streamer i linänden. Kasten blev kanske inte längre en tio meter. Men det var tio effektiva infiskningsmetrar, det skulle havsöringarna veta. Mina andetag gick i samma tempo som den tungjobbade linan. Fluglinan kändes som ett grönt snöre pressat genom sirap.

ac77ea786c9b11e288bf22000a9f13cb_7

Senaste tiden hade jag stött på en riktigt grov pjäs. Morgon efter morgon. Även kvällar verkade hon vilja komma in och äta. Kvällarna visade hon sig på udden och mornarna plöjjde hon inne på grundområdet i viken. Hon skulle komma snart och jag var beredd. Otroligt vilken tydlig rutin en öring kan ha ibland. Nästan så det känns som man lär känna just den fisken. 

Oftast gick de stora fiskarna vinnande ur striden. De fnös åt flugan. Tittade nonchalant och simmade elegant vidare med sin silvriga sida. Samtidigt som man fick sitta ovan vattenytan och frustrerat se drömfisken försvinna bort. Med ytspänningen som ett halvklart fönster mellan oss. Enda hindret att inte dyka efter.

Hundra meter bort kom hon in. Alltid likadana vak ute på djupet. Eleganta ringar bredde ut sig. Hon zickzackade in. ”Jag är här nu”. 
Solen hade tittat fram lite mer. Dock fästes min blick på skuggsidan. Hon skulle ta den vägen in i viken, som alltid de tre senaste gryningarna. Planen var att genskjuta henne på vägen. Med lite djup under sig skulle hon nog inte var lika kinkig att vilja hugga eller se sig omkring för mycket. 

Hon närmade sig. Lade ut spiggyn på känsla. Hon är här när som helst. Flugan landade med ett vettskrämt plopp. Ploppet avslöjade stor fisk i närheten. Lät flugan sjunka ett par sekunder. Drog några drag. Flugan simmade med rädsla och maktlöshet i vattnet. Någonstans i vattenmassan strök havsöringen runt med lömsk blick. År av anpassning hade fått havsöringen att veta precis hur den skulle få i sig så mycket mat som möjligt för så lite ansträngning som möjligt. 

PANG SMACHHK DONG. Linan höll på att slitas ur händerna på mig. Hjärtat höll på att hoppa ur min kropp. En kraftansamling från urminnes tider klippte flugan utan nåd. Spiggyn blev krossad i hugget. Varenda fiber från den vita bucktailen gick i kras och singlade långsamt  ner mot botten. 

Linan fräste till i hugget. Hela skärgår´n vaknade chockat till ljudet från det ovårdade snittet av den vindstilla vattenytan. Fighten var igång. Den gick tungt och bugade i vattnet. Stökade i ytan. Hoppade. Rusade. Men tyngden var det karaktäristiska i fiskens beteende. En obehaglig tyngd som gav mig osäkerhet om det här verkligen skulle gå vägen.

Det var en seg kamp. Den vägrade komma in. Pressade på. Fisken gav inte med sig. Ruckade spöet i sidled. Linan svajade spänt. Fick fisken ur balans. Nu hade jag övertaget. Fisken började stöka i ytan istället. Pressade vidare. Fick in den mot mig. Håvade den utan problem.

Fick ögonkontakt med öringen. Öringens ögon avslöjade en värdig och stark individ. Krokade av den. Höll den varsamt i håven innan release. Strök den över den grova prickiga ryggen fascinerat. Fick mer eller mindre spärra upp hela handen för att täcka ryggbredden. Längden måste ha varit runt nittio centimeter. En drömfisk i vår Stockholmska skärgård.

John! John! Vad har du att säga om miljöfrågor denna vecka? Vaknade till liv av rösterna. Svarade något bra och vettigt. Alla nickade instämmande. Den unga tjejen mittemot log lite extra. Jag log tillbaka och undrade för mig själv vilken värld hon hade varit på besök i senaste timmen.

Resten av dagen fortlöpte med en svag doft av adrenalin och drömska naturupplevelser……….

/ John Kärki

karki

En tågresa i natten bland switchspön och storöringar

januari 9, 2013 i Fiskeberättelser, Utrustning

Tåget dundrade fram. Vagnen skakade. Plastglasen stod dock stadigt på bordet. Kollade ut genom tågfönstret. Allt var mörkt. Kolsvart. Så kolsvart det är när man åker natt-tåg hem från Norrland i slutet av sommaren. Såg min för stunden slitna spegelbild något förvrängt i fönstret.

Skålade med det genomskinliga glaset mot Rogers glas. I glaset vilade en iskall dryck. Imman klättrade upp mot kanten. ”Skål för öringen som fisk” sade jag med mentalt trött röst. Det klingade inget. Endast en svag duns av plast dog tvärt av i den dovt upplysta restaurangvagnen. Imman som försökte klättra ur glaset sköljdes effektivt ner till flytande form igen.

Mentalt trött var precis vad jag var. Alla känslor och minnen från resan försökte mitt inre summera ihop, men det gick inte, allt var bara suddigt i tankarna. Hade jagat storöring under elva nätter med Jonas Ringman. Ett stenhårt fiske i lömska vattensystem där sömn blev bortprioriterat.

Roger däremot hade varit ute och jagat öring i fjorton dagar. Dels stor brunöring i Sverige. Men även havsöring i en norsk älv. Där han faktiskt lyckades landa nytt personbästa. En blank individ på strax över nio kilo. Magnifikt. Tydliga spår av mental trötthet kunde även ses på honom.

Det var på en öde station i det norra inlandet jag fick syn på honom. I någon slags tweed-outfit med lila knästrumpor gick han runt och käkade chips. Himmelen var ett mulet tak med lite duggregn. På något sätt höll hela sommaren år 2012 en röd tråd vädermässigt, inget undantag denna dag.

Såg spötuberna sitta stabilt utanpå ryggan. Vadarkängor hängde löst och sparkade mot utsidan av tyget. Blev glad – en likasinnad i en öde spökstad, som endast hade en obemannad järnvägsstation kvar. Märken som Simms och Sage var ständigt återkommande bland utstickande prylar i den överfyllda ”fiskeryggan”.

Väl på tåget drog jag in en första runda med lagom starka Sarek. Sedan rullade rundorna på. Vi han nog avhandla allt mellan spölängder till norsk laxfiske-politik. Allt mellan var väl tandemflugor, fisketeknik i strömmande vatten, havsöring på ostsidan, Edgeflyfishing, sommarplaner för år 2013 och spöbyggen.

Måste ha varit intressant att se och höra oss snacka för en utomstående. Två trötta men glada fiskesnubbar som låter flugfiske-termerna hagla värre en lössläppt Ak-47:a under smutsiga förhållanden. Drömmar, teorier och faktiska halvsanningar avlöste varandra.

Två snubbar från Kiruna hade hört vårt entusiastiska prat och kom fram till oss för att blanda sig i fiskesnacket. Trevliga snubbar. Deras kläder var i samma stuk som var inne på Stockholms skolgårdar och i förorterna, under slutet av 90-talet. Pösiga brallor med stora broderade tryck på bakfickan. T.ex. Wu-tang eller de mer stilrena modellerna från Tommy Hilfiger. Typiskt hip-hop gangster street mode. Lägg till en stor munktröja, skatekulturen och en grov norrländska på det så är ni hemma.

Budskapet var enkelt. Grabbarna ville att Kiruna skulle bli mer känt för det fina fisket där. Inte bara gruvan. Det kunde till och med ordna ”svartguidningar” om det var så. Grabbarna var något mindre insatta i termerna och kulturen så vårt snack anpassade sig till deras nivå. En riktigt ödmjuk sida lös igenom från de hårda ”gruvpojkarna” under de tjugo minuter vi pratade.
Kirunas ambassadörer, i alla fall för natten, hoppade av nästa station.

Vi fortsatte snacket om fiske i augustinatten medan tåget skramlade söderut mot huvudstaden. Snacket om spöbyggen bollades mellan mig och Roger mer och mer. För spöbyggen var något jag inte hade en hårsmåns koll på. Roger visste dock mycket. Med många år och många spön byggda fanns kunskapen där.

Under min resa hade jag kört med ett nio fot enhandsspö. Vilket i sig fungerade helt okej. Jonas Ringman hade dock kört med ett elva fot switchspö. Med ett lite längre spö styrde han flugan bättre i strömmen. En klar fördel i bråkiga vattensystem.

Mitt i öringkarmans näste. 

Under våra elva dagar lärde jag mig otroligt mycket. Mer än man skulle kunna önska. Men så är det. Fiskar du med en bra flugfiskare, lär du dig saker som ingen bok eller text kan lära dig.
Roger höll med i mitt resonemang. Men sade att för mitt fiske i strömmande skulle jag ha switchspö för att få ut max. Han rekommenderade mig att bygga ett själv.

God morgon. Kl är 06,50. Nästa – Stockholms centralstation

Vaknade upp i en trång sovvagn bland allt möjligt folk. Regnet strilade ner utanför. Rösten ur högtalarna väckte hela sovkupén. Kunde genom fönstret, med morgontrötta ögon se bilköerna och avgaserna färga gatorna gråa.
I morgonrusningen strosade jag mot jobbet. Ryggan var packad med erfarenhet och minnen.
Mina lunkade steg och tänkande blick var en skarp kontrast mot dem många stressade personerna som hetsade till sina jobb.

Tillbaka i ekorrhjulet. Tillfälliga flykter fungerar, just tillfälligt. Från mystiska nätter med storöring och alla sinnen på helspänn, till en vardag utan allt det där.
”Wajkokajko” i mitt huvud under några veckor. Någon slags avtändning? För mycket av storöringfiske. En svag mellankolli susandes i vardagen, men allt går över.

Höll kontakten med Roger via mail. Han tipsade om olika klingor som fungerade bra. Vad jag skulle tänka på vid själva bygget. ”Den här klingan kan du leka med.” ”Ett bra första spö.” ”Min femma i samma klinga är något krokig men annars fin.

Själva bygget gick sådär rent estetiskt. Men klingan i sig, ett Rainshadow forecast #7 10,8´ kastar riktigt bra. Istället för att sätta ringarna på den ”vilande” sidan. Satte jag dem på den ”hårda” sidan. Satte även ringarna lite efter egen smak. Spöet blev på så sätt rappare i kasten men har fortfarande djup böj för att kunna hantera riktigt grov och stökig fisk.

Tanken är att fiska med spöet i Norrländska strömvatten i jakten på stor insjöring men även smygfiske under nätterna i sydsvenska åar med grov havsöring. Tiden får utvisa hur det går.

/ John Kärki

karki

Fiskeberättelser

september 1, 2011 i Fiskeberättelser

Hej!
Mina gamla storys och några nya kommer upp här igen under vintern 2012/2013.
Berättelserna kommer handla om fisketurer från kust till fjäll.
Min vän Johan N, kommer även han synas i denna kategori emellanåt.

John