Bland helgon, skurkar och vanligt folk

mars 15, 2015 i Havsöring

Sicksackar mellan filerna som en biltjuv på E4an söderut. Blicken är fäst mot en kust där sydvinden vältrar sig in tungt mot tångruskor och kuperade stenrösen. Där någonstans skulle dagens havsöring stå och förhoppningsvis göra ett slugt utfall mot flugan.

Men innan det, skulle dagens största utmaning forceras, köerna på den vitsträckade E4an. Efter år av erfarenhet kan jag varenda genväg och fil som tar mig snabbare ut till kusten. Kan klockslagen då köerna börjar och jag kan klockslagen då dom skingras. Det är helt absurt, men sant.

Det finns många fördelar med att bo i anslutning till en tvåmiljoners stad där helgon, skurkar och vanligt folk lever i samma symbios. Men det finns även många nackdelar.

Jag är övertygad om att nackdelarna kommer få mig att dö i förtid. . .

Huvudstaden har ljusa och mörka sidor.

Kasten sträcker ut i den hårda vinden. Flytringen gungar otaktiskt i den krabbiga sjön som pushar på i ryggen. Snart sjunker solen bakom gröna gran och talltoppar. Fiskar flugan i högt tempo för att vara tidig vår. Men vid högt tempo kontaktar man enbart dom aktiva öringarna som är redo att bjuda på dans.

DSC_8705Stadig fiskimitation.

Gör ett markant stopp utanför stenröset där vitvattnet gurglar intensivt. Drar nästa drag. Men det ekar tomt. Millisekunden efter sträcker linan ut som en spänd tvättlina och kapar vågorna på tvären. Spöet gungar tungt i inledningsskedet. Fisken går och stånkar starkt på djupet. Minuterna tickar på. Solen sjunker sakta. Dagsljus går mot diffust kvällsljus.

Till slut bryter en skimrande och stadig rygg ytan. Fisken orkar med en sista rusning innan den får möta håvnät. En ruskigt stark blanköring med tydliga klomärken på stjärtspolen. Fettfenan saknas. Låter klubban falla. Magsäcken skulle få avslöja hur långt våren hade kommit under ytan.

Silverblank torped på 59centimeter.

- Men ser man på!

Vänder mig om i skogen. Skymtar skärgårdsgubben med snickarbyxor mellan ett par tallar. Ett vitt skägg pryder ansiktet och ögonen är något insjunkna på ett vänligt sätt.

- Så dom finns ändå. Helt otroligt. Vad kul att se måste jag säga.

Ja ibland har man tur svarar jag med ett leende. Den silverblanka fisken på dryga halvmetern hänger i min ena hand. Gubben och hans hund iakttar fisken med stora ögon.

Fisken förevigas med en posébild i strandbrynet. Gubben säger att han alltid ska ha med sig den här bilden och till och med kanske förstora upp den. Han hade aldrig i sitt liv fått en havsöring. Historien från svunna tider talade om gösar på djupbranten och storgäddor i vassviken.

Posébild.

Landsvägen ligger öde när jag lämnar skärgårn. Ser i backspegeln hur gubben och hans svarta hund lunkar fram långt där borta. Styr Öringexpressen mot natten och ännu en morgondag i bilköer och åtta timmar med vardagsdrömmar…

John Kärki