Attackfiske deluxe

januari 28, 2012 i Havsöring

Kobben hörde av sig fredag kväll. På andra sidan luren utlovades hembakt kladdkaka, blanka öringar och ett vackert vinterlandskap. 
Efter en kort period av mindre sug efter att dänga på kusten hade suget byggts upp igen. Så jag var inte sen med att tacka ja. Hade spontant en bra och avslappnad känsla i kroppen inför fisketuren.
Lördag morgon hämtar jag upp Kobben. Humöret var på topp hos båda. Vi hade enstaka minusgrader och hård vind att vänta. Taktiken för dagen var klar. Snabba stopp, hitta fisken, inte fastna på något spot för länge. Attack attack attack!
På vägen till fiskeplatsen snackades det om allt mellan himmel och jord. Men speciellt diskuterades regnbågen i skärgårn. 
För er som inte hängt med i svängarna har det på senaste tiden kommit upp några fina regnbågar. Små rackare med hela fenor, torped proportioner och väldigt blankskimrande.  Jag har personligen tyckt att dom har varit för fina för att vara ”rymlingar”, även om en rymling kan vara grymt fin också. Min magkänsla har sagt att det måste vara naturligt producerade regnbågar. Dvs äkta steelheads. 
Ryktena har gått om hittade regnbågsyngel i ett område av skärgårn. Så tidigare i veckan ringde  jag upp en expert på Stockholms skärgård, Sverker Lovén. Och jag fick bekräftat att det har hittats regnbågsyngel i en havsöringså i Stockholms skärgård. Just den ån ligger i närheten av fångstområdet. Så drar min egna slutsats att det för något/några år sen måste ha varit en lyckad regnbågslek med tanke på dom 4-5hg fiskarna som dykt upp på senaste. Men det mest logiska borde egentligen vara att någon odlingskasse har gått. Men vem vet. Naturen är alltid naturen.
Men värt att notera, regnbågsleken lyckas sällan (det ska inte gå) i skärgårns åar. Varför den inte lyckas tänker jag inte gå in på nu. 
Bild lånad från http://www.outdoor.com
Väl framme på första platsen för dagen möts vi av en mulen och svagt dimmig ridå i horisonten samtidig som vi pulsar genom snön. Ostanvinden bet i fingrarna. Vi hade lite enstaka lä från vinden stundtals när vi vadade av en sträcka med sten,sand och tång. Vattnet var kristall-klart. Varenda sten och vajjande tångruska kunde synas tjugo meter ut. 
En pigg öring jagar ifatt min fluga när jag vevar in för att byta position. Men den ville inte hugga och lämnar mig med prickarna som minne och med en virvel i sista sekund. 
Kobben ser en fin blanking hoppa rakt upp ur vattnet a la torpedstyle. Men inget händer.
Läge för platsbyte.
Kobben, känd från ”The flyfishing massacre”.


Nytt ställe och nya förhoppningar. 
Hör havet mullra likt ett åskväder när jag vandrar genom skogen. Kobben glider framför mig och smälter in med sin naturgröna jacka mot granarna. Följer hans fotspår ner mot vattnet. Vi börjar pressa ut flugorna i vinden. Rätt omgående hör jag en rop genom vinden. Kobben står med böjt spö. Lika fort som jag ser det lossnar fisken och glädjen byts ut mot en mindre glatt rop. Vi kör vidare och jag känner en stum stöt i grejerna och sen är det tomt. Fiskarna är där. Dom petar, puffar och följer. 
Vi byter ställa några gånger till. Vi tar en god fika. Kladdkakan smakar grymt bra och kaffet sitter som en smäck. Bla diskuterad ostanvinden under fikapausen. Jag har under flera år verkligen avskytt ostvinden här i Stockholm. Den är kylig, rå, oberäknelig och tar sig in överallt. Vi kom lite halvt oseriöst fram till att det måste vara kylan från tundran som plockar med sig fukten från havet som sen smäller oss rakt i ansiktet för sakta krypa sig innanför all våra lager kläder. 
En nordanvind får anses vara lammet kontra en ostanvind som för mig är en galen varg med psykiska problem som aldrig ger upp.
Kladdkaka a la Kobben.


Sista stället för dagen har vinden ökat ännu mer och det är ren livsfara att stå utvadad i vattnet. Enligt väderstationerna blåser det 12-13m/s där vi är just nu. Jag ramlar otaliga gånger och badar med linkorgen som flytväst. Men jag stöter även på öring i allt kaos. Det hårdaste huggen för dagen nitar fast en fin blanking på runt 50cm+. Efter lite stök går den upp i ett hopp. Flugan flyger åt ena hållet och fisken åt andra. Blir helt tom i kroppen och undrar vad problemet egentligen är. Men beter mig som ostanvinden, dvs kör på. Har under några kast två följare. En miniblänkare och en lekfärgad fisk. Ingen vill hugga. Sätter fart på grejerna utan resultat.
Går bort mot kobben och ser även han ramla och halka omkring i vattnet. Snackar lite kort och kobben säger hopplöst ”frustrerande, dom vill verkligen inte hugga ordentligt. Förstår inte varför”. Vi knatar till ett sista ställe och kör vidare. Båda har kontakt med fisk igen. Kobben hade till och med kontakt med samma fisk tre gånger. Ythugg med mera.
Vinden ökar mer och det är bara att se sig besegrad av naturen. På vägen mot bilen konstateras att vi har haft ett tiotal kontakter under dagen. Utan att landa en fisk, vilken nästan känns lite sjukt. Men ändå en väldigt lyckad och trevlig dag i Stockholms yttre skär.
Summa summarum: Sitter i skrivande stund med blåmärken lite överallt. Kan fortfarande höra havet mullra, se den vitgråa vinterhorisonten och dem blanka öringarna. Längtar redan ut till nästa fisketur och duster med vårt mäktiga hav.
Tack för en trevlig dag Kobben, nästa gång krokar vi öringarna ordentligt.
/ John Kärki
Ps. Imorgon kommer en rapport om min kompis Ejkens fiske. En magisk gryningstimme med fluga och bombarda.