Att se något hända, innan det händer

november 3, 2013 i Havsöring

Vi springer över grönstubbiga strandängar. Fryser in i ryggmärgen av ruggig fukt. Linbågarna skär målmedvetet genom en skakig sydostan. Sjöfåglarna rör sig som en formad armé i november-rusket. Måsarna spejar på sitt sätt. Sälen jagar öringen. Vi jagar öringen. Sälhuvudet möter oss vart vi än kommer. Stenudde efter stenudde är han där. Han är en vassare fiskare än oss. Vi är på hans hemmaplan, som utspelade gäster.

I bilen mellan platserna visualiserar jag fram kustscener, om hur det brakar tag i grejerna på någon av alla heta platser. Musiken får mig att leva mig in i det kommande nuet. Man kan kalla det mental förberedelse.

Stundtals flyter jag iväg i tankarna såpass att det känns som jag faktiskt är där, både psykiskt och fysiskt, på den där udden fylld med större sten. Novemberdiset är på något sätt vackert och gör mig extra fokuserad. Kasten skjuter igenom vinden med både teknik och vilja. Känner hur flugan driver med olika strömvirvlar som bildas bland alla stenar.

Står där med svart jacka, khaki-beiga vadare, mörk mössa och ljusblått spö. Strippar hem flugan och funderar över vart öringen håller hus idag. Inte är den här hinner jag tänka innan det pangar på som bara en höstöring kan göra. Blankingen fladdrar upp i luften. Får adrenalin. . . Känner en sorts kustångest medan molnen sveper fram i den låga horisonten. Hoppkavalkaden verkar inte vilja ta slut. Räknar på något omedvetet sätt till 7-8 hopp. Öringen glider sedan tacksamt in håven. Silvret lyser som en hoppfull lampa i stundens tidigare mörker.

Fin blanking i ett av dagens sista stopp.

John Kärki