karki

Bland helgon, skurkar och vanligt folk

mars 15, 2015 i Havsöring

Sicksackar mellan filerna som en biltjuv på E4an söderut. Blicken är fäst mot en kust där sydvinden vältrar sig in tungt mot tångruskor och kuperade stenrösen. Där någonstans skulle dagens havsöring stå och förhoppningsvis göra ett slugt utfall mot flugan.

Men innan det, skulle dagens största utmaning forceras, köerna på den vitsträckade E4an. Efter år av erfarenhet kan jag varenda genväg och fil som tar mig snabbare ut till kusten. Kan klockslagen då köerna börjar och jag kan klockslagen då dom skingras. Det är helt absurt, men sant.

Det finns många fördelar med att bo i anslutning till en tvåmiljoners stad där helgon, skurkar och vanligt folk lever i samma symbios. Men det finns även många nackdelar.

Jag är övertygad om att nackdelarna kommer få mig att dö i förtid. . .

Huvudstaden har ljusa och mörka sidor.

Kasten sträcker ut i den hårda vinden. Flytringen gungar otaktiskt i den krabbiga sjön som pushar på i ryggen. Snart sjunker solen bakom gröna gran och talltoppar. Fiskar flugan i högt tempo för att vara tidig vår. Men vid högt tempo kontaktar man enbart dom aktiva öringarna som är redo att bjuda på dans.

DSC_8705Stadig fiskimitation.

Gör ett markant stopp utanför stenröset där vitvattnet gurglar intensivt. Drar nästa drag. Men det ekar tomt. Millisekunden efter sträcker linan ut som en spänd tvättlina och kapar vågorna på tvären. Spöet gungar tungt i inledningsskedet. Fisken går och stånkar starkt på djupet. Minuterna tickar på. Solen sjunker sakta. Dagsljus går mot diffust kvällsljus.

Till slut bryter en skimrande och stadig rygg ytan. Fisken orkar med en sista rusning innan den får möta håvnät. En ruskigt stark blanköring med tydliga klomärken på stjärtspolen. Fettfenan saknas. Låter klubban falla. Magsäcken skulle få avslöja hur långt våren hade kommit under ytan.

Silverblank torped på 59centimeter.

- Men ser man på!

Vänder mig om i skogen. Skymtar skärgårdsgubben med snickarbyxor mellan ett par tallar. Ett vitt skägg pryder ansiktet och ögonen är något insjunkna på ett vänligt sätt.

- Så dom finns ändå. Helt otroligt. Vad kul att se måste jag säga.

Ja ibland har man tur svarar jag med ett leende. Den silverblanka fisken på dryga halvmetern hänger i min ena hand. Gubben och hans hund iakttar fisken med stora ögon.

Fisken förevigas med en posébild i strandbrynet. Gubben säger att han alltid ska ha med sig den här bilden och till och med kanske förstora upp den. Han hade aldrig i sitt liv fått en havsöring. Historien från svunna tider talade om gösar på djupbranten och storgäddor i vassviken.

Posébild.

Landsvägen ligger öde när jag lämnar skärgårn. Ser i backspegeln hur gubben och hans svarta hund lunkar fram långt där borta. Styr Öringexpressen mot natten och ännu en morgondag i bilköer och åtta timmar med vardagsdrömmar…

John Kärki

karki

Monstersälar, dioxinsikar och stridskråkor

mars 9, 2015 i Havsöring

Våren dundrar fram obehagligt snabbt. Kvicksilvret visar röda siffror och alla kan konstatera att det har varit ovanligt varmt hittills. Min korta och mentala vila från riktigt öringfiske skulle härmed brytas. Det gäller att vara med på noterna och komma i synk med säsongen.

Leif som gnuggat ordentligt hela vintern hade även han planer på att inleda vårfisket under söndagen. Sent lördag kväll bestämdes detaljplanen och det kändes verkligen som att vi skulle lyckas morgonen därpå. Har man en bra plan inför fisket brukar man kunna lyckas. Till skillnad från när man åker ut utan en plan.

Flytringen hinner knappt sjösättas innan hugget faller bestämt från en livlig blanköring. Silvret bjuder på ett aggressivt ytstök i den mulna och milda gryningen. Väl vid håvning ser jag hur den vita wolly buggern skimrar i utkanten på fiskens mun. Hinner precis skopa in fisken i håven innan kroken lossnar. Den är strax under femtiofem centimeter lång och välgödd om magen.

Vilken start på dagen! Leif ger mig en näve och ett leende innan vi fortsätter driften längs grundplatån. Den ljumna vinden forcerar stenhårt och det är stundtals svårt att hålla ringen i position. Ytterligare en fisk snor flugan. Den här gången precis framför fötterna på mig och öringen som är under måttet studsar mer på vågtopparna är vad den är under ytan. Det verkar som ett mindre stim patrullerar in och ut på grundklacken och Leif plockar kort därefter även han en fisk under måttet.

Gryningen avtar sakta och innan allt är över hinner jag tappa en rejäl blanköring kring fyra kilosstrecket. Samtidigt visar sig en arg och grov havsöringshane med käkkrok likt en Alaskalax. Leif blir omgående utmanad på duell av den färgade fisken som verkligen visar sig på styva linan. Öringen går segrande ur striden efter ett par våldsamma långrusningar. Vi båda kollar på varandra storögt och finner knappt ord.

Måsen spejar ivrigt på djupkanten och troligtvis låg ett större stim med betesfisk tätt inpå vilken drog in rovfisken tight mot land.

Det har var på något sätt Stockholms créam de la créam som visade sig i öringväg. Grova, våldsamma och listiga på samma gång. Mycket bättre än så här blir det inte år 2015 i B3-land!

Diffust gryningsljus och blankingar i håven.

Dagfisket är trögt och utmattande.Vi mäter vattentemperaturer och finner vitt skilda grader. 1,8 – 2,2 – 3,3 – 5,2 – 5,8 och slutligen 6,0. Vi njuter i vårvinden och med hjälp av solen är horisonten värmedisig. Vi snackar om storöring, strömmingar och livet. En och annan chockladbit slukas till det heta kaffet. Ett par fiskekompisar ringer och även dom är ute för att möta ”vårens första dag”.

Kvällsfisket planeras strategiskt med all empirisk historia, dagsaktuell information och digitala hjälpmedel vi har.

Våren första dag.

Utslitna flugor hör till.

Ben och armar värker när vi möter det nedtonade men varma kvällsljuset. Kepsarna sitter på sned och ögonen börjar bli tunga. Kasten viner fram för det och vi blir belönade med ytterligare ett par blanköringar. Även en stöddig sik slukar flugan distinkt i kvällsljuset.

Dioxinsik!

Så här under våren finns det en magisk period i fisket. Det är när den ”blå timmen” övergår till nattens kolsvarta mörker. Där i mellan är det knappt om tid då de styggaste öringarna smyger fram som vithajar över ljus sandbotten. Det är då chansen finns att få åka på resor man inte trodde var möjligt på svenskt vatten. . .

Vårens ”blå timme” bjuder på både drömmar och mardrömmar.

Fötterna dundrar fram i skogen. Flytringen flänger fram och tillbaka som en dåligt sittande ryggsäck. Taggiga törnrosbuskar skrapar mot vadarbyxan. Vildsvinen har nu kommit ur dagens gömmor. Räven trippar fram i silhuett på fältet. Tiden är knapp innan timman är slagen för nattens mörker.

Sjösätter ringen. Ser knappt handen framför mig. Den svarta wolly buggern ser jag dock tydligt mot den knappt ljusare himmelen. Laddar in ett kast bestämt över grundplatån. . . Strip. Strip. Striiiip. PANG! BAM!

Blixthugg de luxe i sista stund!

Ser hur en torpedformad fisk fladdrar upp i svart silhuett. Öringen bjuder på riktigt bra tryck och det är intensivt, ovisst och brutalt.

Det här är skärgårdens och nattens svarta formula one utan konkurrens. Känner hur adrenalinet sprutar men allt går vägen och en riktigt fin strömmingsglufsare får syna håvnät kort därefter. Puhh. Leif ger mig en näve och ett grattis.

Stygg fisk som högg likt en åskblixt.

Natten är ljummen och kolsvart. Vi knatar hem med slitna kroppar. Känner hur läpparna är torra och ögonen svider. Småsnacket studsar mellan oss lågmält om varför fisket här i B3-land är så speciellt. Det är svårt att sätta fingret på faktiskt.

Det är i alla fall luttrade öringar som simmar bland monstersälar, dioxinsikar och dykande stridskråkor. Öringar som trotsar förstörda bottnar och går fram som maskiner bland strömmingar likt rugbyspelare i sina bästa stunder. Brutalt värre om du frågar mig. . .

John Kärki