karki

Låg vinterväxel

december 30, 2014 i Havsöring

Så kom den. Den riktiga kylan. -6, -10 och för att toppas med -13. Slätlandssjöarna ligger stenhårda och gnistrar under det nätta snötäcket. Öringlokalernas strandzon i skärgårn pryds av en tunn ishinna. I alla fall i det vackra och blänkande gryningsljuset. Under dagarna lättar allt upp och kanske hugger det i lunchtimmen bland isflaken.

Fiskekompisarna messar om att det är fiske på gång. Mitt inre och yttre svarar konsekvent att jag skippar och önskar dom ett fint fiske i kylan.

Nu för tiden väljer jag mina timmar. Nåväl, väljer och väljer. Skärgårns uddar och vikar har slukat mig genom alla års hårda fiske och det skulle vara en ren lögn att säga att det inte är mitt hem. Rent mentalt är min silversjäl alltid där ute bland vikar och skär.

För om åren körde jag jämt. I norra, mellersta och klassiskt mark i södra. Tog varenda chans att få blöta flugan i arkipelagen. Förfrusna fingrar och dagslånga bompass.

En gång trodde jag på riktigt att jag skulle dö. Satt nerkyld i en snöklunga och blåste på fingrarna som inte svararade på mina frågor en tidig morgon i februari. Hjärtat bultade segt och andningen började gå mer och mer långsamt. Min syn var suddig av ett snöblint synfält som attackerade mig likt en förvirrande Cosmonovafilm.

-13 och en frustande västanvind som manglade allt i sin väg var helt enkelt för mycket!

Inte högg det någon öring heller. Var det värt det? Ja, jag tror faktiskt det. Än var inte mina hundtimmar gjorda i skärgårn och all tid i ur och skur jag lade ned då och framöver har betalat sig tillbaka flera gånger om. När man är nybörjare inom detta fiske måste man lägga timmar. Trots att det verkar ”vimla” av öringar i nuet är det viktigt. Fortfarande lika viktigt som då, när till och med rävarna svor högt om hur dåligt fisket var.

På tal om sessionen i snöklungan. Jag överlevde. Åkte hem och sov ett dygn i sträck. . . Vaknade med vacklande steg och planerade nästa fisketur.

När kylan gör sitt intåg brukar jag se över min utrustning efter senhöstens intensiva fiske. Tvättar linor, rullar och spön. Smörjer lite här och där. Sorterar och inventerar allt. Hur mycket tafsmaterial är kvar? Flugboxens status? Små listor görs över framtida inköp. Krokar vässas. Låter musiken ta över rummet medan jag tyst och koncentrerat sköter inventeringen på bänken i klassisk ädelträ.

Idag flödade polsk hip hop ur högtalarna. Inte för att jag förstod ett ord. Men beaten var sköna i alla fall.

Sortering av rullar och andra prylar i kustarsenalen gör själen lugn inför framtida silverduster.

Ärrade rullar som varit med om hårda prövningar behöver en droppe här och där.

Ett par trotjänare vässas.

Självklart kommer jag knata av kustremsorna även under vintern. Men som sagt, jag väljer mina timmar nu för tiden.

Vill man inte fiska kust i vinter öppnar många strömmande vatten vid årskiftet längs ostkusten. Ofta rinner åarna genom mindre kuststäder. Fisket sker mestadels med tunga sjunkklumpar och attraktorflugor i starka färger.

Personligen använder jag gärna en flytklump med tung sjunktafs i änden. Allt för att kunna styra flugan bättre i strömmen. Fisket blir mer kreativt istället för just tungt och monotont.

Flytklump, sjunktafs och flugor med stingerkrok. Detaljerna avgör resultatet.

Tydlig profil, förförsikt och tungt på samma gång.

Huggen kommer ofta segt. I strömmande vatten hittar man mest ”besor” och färgade hanar med elaka käkkrokar som gett sin avkomma till naturen under höstens hårda lek. En och annan vinterblank individ som tar det lugnt och saltar av sig i åarnas nedre del brukar kunna visa upp sig. Dessa fiskar bjudar ofta på krut med rusningar och hopp – håll i er!

Bureälvens trotjänare med en vinterblank hona från en av ostkustens åar i vinterskrud.

11fotarn styr flugan fint skakiga dagar i vinteråarna!

Hugger det inte i åarna kan man alltid ta en fika på någon av kuststädernas caféer med fiskekompisarna.

John Kärki

karki

Iskyla, glassarsol och visuell vakfest

december 23, 2014 i Havsöring

Dovt ljus i juletider utan snö. Det dova ljuset lyser även i rummet där jag summerar mina pass från kusten. Inkommen från en isig sejour för ett par timmar sedan. Fötterna ilar fortfarande. Händer och fingrar jobbar sakta. Det är hårt där ute. Men i denna värld är jag så härdad att jag knappt funderar längre – Men när jag funderar, inser jag hur jäkla hårt vinterfiske på kusten faktiskt är.

Drar på mig en munktröja. Höjer den mörka luvan över huvudet och går in i min värld. Summerar ihop en dunkel höst. Många fångster. Många riktigt bra fångster. Toppfiskarna saknas. Men aldrig ska man vara nöjd. Då hade jag lagt av för länge sedan med det här.

Tänker på sälen som ständigt följt mig sedan november. Stundtals en av mina bättre vänner på kusten. För varje gång han kikade fram högg det. . . Ovanligt må jag säga. Men så var det, denna höst.

Sälnärvaro i innerskärgården.

Har som sagt lagt några vinterpass. Ena dagen med Eric W. Full fokus på grövre individer. Sådana pass brukar sällan sluta med hysterisk glädje. Denna mulna och blåsiga dag lämnar vi skärgårn med ett sprall i statistiken och några hugg. Skönt att vara ute och storöring växer liksom inte på träd. Dagen avslutades med ett go jul och en hård näve inför kommande pass!

Eric W

Nästa pass anslöt BarkabyLeif. ”Barkis” som tidigare hade varit nere på klassisk mark i södra skärgårn och visat vart skåpet skulle stå med triss i silver bjöd på bra kast och stabilt självförtroende när han klippte öringar i ett. Själv fick jag nöja mig med att syna en fet havsörn och tappa ett par öringar. . .

”Barkis” jagar öringar likt en ohyfsad säl på grundplatåerna.

Tredje passet spenderades med Ejken och Nicke från Team Santiago. Morgonen var kylig med en tunn ishinna spänd över vikens grundklack. När första ljuset bryter horisonten startar en vakfest av rang. Små som riktigt stora öringar bryter ytan visuellt. Våra kast viner fram med knapert resultat. Ser hur två öringar kryssar fram och pulsen höjs men flugan ratas nonchalant! Nicke har fisk inom kasthåll men även där ratas de hårvingade krokindividerna.

Is i viken. Frost i det gröna och vakfest i B3 skärgård.

Det är först strax innan lunch. På en mer utsatt sträcka vi hittar fisk. Ejken tar täten och klipper en vilding med grymma fenor och prickar. Kort därefter springer jag in i en fisk som känns bättre. Byter fluga och ger fisken en ny chans. Spöet tyngs och mothugget bränns. Konstaterar att det faktiskt var en bättre fisk och kör vidare frustrerat över bränd fisk.

Solen fortsätter glänsa över fjärden och vi konstaterar att det bara är en muurikka, gott käk och kokkaffe som saknas denna dag.

Ejken med en vilding!

Glassig sol i juletider på kustens krigare.

Fötterna ilar fortfarande. Händer och fingrar jobbar sakta. Det är hårt där ute. Men i denna värld är jag så härdad att jag knappt funderar längre – Men när jag funderar, inser jag hur jäkla hårt vinterfiske på kusten faktiskt är.

Denna vinter blir dock lugnare än tidigare. . . Dock kan ett och annat infall få mig att pröva på havets vintersilver då och då.

God jul!
John Kärki

karki

Vinterflugor för havsöring – Allt om flugfiske

december 19, 2014 i Flugbindning

Hej!

Skrev en artikel i samarbete med Allt om flugfiske som publicerades i nummer 1/2014. Artikeln handlar om några vinterflugor som pryder min ask när temperaturen är låg. Ni som missade den eller vill läsa den igen hittar den på länken nedan. Klicka på download för att få upp den i bra format.

Som vanligt blir inte alltid färger rättvisa på bild men beskrivningarna ger er en riktlinje.

Det ligger även några generella vintertips i denna artikel.

John Kärki

karki

Vinterlunk

december 13, 2014 i Havsöring

Den omtalade stormen höll sig borta från Stockholmskusten denna soliga lördag. Både jag och Ejken kollade förvånat på varandra när vinden lade sig vid lunch.

- Picknick-väder!

Men innan havet blev platt lyckades vi kontakta samt landa fisk på en kort grundplatå angränsande till kraftigt djup. En riktig ärkebesa attackerar flugan stenhårt och bjuder otroligt nog på två hopp i inledningskedet, för att sedan mest följa med raka vägen in i håvnätet. Lång, smal och fenklippt antecknas innan den simmar tillbaka.

Besa = Utlekt havsöringshona.
Fenklippt = Odlad hav
söring.

Noterbart är att skärgårn har ändrat skepnad. Från ett ganska livligt höstfiske till sakta smyga sig in i den långsamma vinterlunken. Nu tar jag fram flytlinan och skippar allt för tunga flugor i tafsänden. Långsamma intagningar kombinerat med långa hängande stopp är inte att underskatta denna tid på året.

Huggperioderna under vintersäsongen blir oftast korta och är inte många under dagen.

Ett gäng vinterflugor jag använder med framgång. Binds även utan guldhuvuden.

Hett kaffe och gott fika förgyller ofta lugna vinterdagar. En bra vän eller två gör också det. Ibland hugger även öringarna som pricken över i:et.
John Kärki

karki

Snabbsimmare och knepigt silver

december 12, 2014 i Havsöring

Morgonrush i norrförorten. Arbetaren med blåställ dricker kaffe i hörnet av den genomskinliga busskuren. Alkisen sover i öppningen till det gamla betonggaraget. Utanför pressbyråns stora och lysande fönster sitter en tiggare och ber om pengar. Propert klädda kvinnor med skolboken under armen korsar passagen i sin väg mot tågperrongen, universitetet och en lycklig framtid.

Som en herrelös hund styrde jag min väg mot kusten istället för livets alla måsten.

GålöMed smygande silhuett i B3-land.

Det tidigare lågvattnet hade stigit med närmare 25centimeter och det såg lovande ut inför dagen. Med stigande vatten brukar fisket ta fart. Ungefär samma princip som i en älv men här intar fisken de grunda delarna istället. Under en längre tids lågvatten upplever jag det som att kusten blir statisk och det som finns där finns där men inget nytt blod bemödar sig att göra entré på kustens grunda områden.

Mycket riktigt hade skärgårn fyllts på med vatten igen. Gnuggade, driftade och vadfiskade av flera områden i den härliga morgonstunden. På något sätt solens stund. Fisket går riktigt trögt trots fina förutsättningar med en lagom vind som böljade på. Ser en havsörn som seglar skyn och det är bara en tidsfråga innan sälen dyker upp med ett nyfiket ”god morgon”. . .

Spårbar i B3.

Det är först när jag bestämmer mig för att turbostrippa med båda händerna som jag väcker en fisk på grundet. Precis framför mig snor den flugan blixtsnabbt. Sätter kroken och all lina på brickan försvinner under ett par sekunder. Fighten fortsätter på min skrikande rulle. Linan pekar åt ett håll och fisken lämnar ytan i ett delfinhopp åt ett annat.

Redan första rusningen anade jag vad som satt på i andra änden och mycket riktigt ligger det en kustbåge i håven ett par minuter senare. En liten en. Med trasiga fenor och bulkig kropp. Men vilken fart den bjöd på. Otroligt faktiskt. Helt otroligt.

Trasiga fenor visar tydligt att det är en ”rymling”.

Resten av förmiddagen bjuder på knepiga öringar som är där men ändå tvekar in i det sista. Ofta kommer halvdana hugg precis intill mig.

På lång lina känner jag ett försiktigt stryk på flugan. Det känns precis som att någon lyfter ett par hårstrån från mitt huvud.

Anade att ett värre hugg skulle komma inom kort. Två strippar senare tar det tvärstopp i ett tungt hugg. Lyfter spöet och möter fisken. Hinner bara tänka att jag ska hålla i mig innan fisken skakar loss i ett aggressivt ytstök. . . Knepiga öringar var ordet. Jäkla superöringar! Den där var dessutom stor.

För att fånga knepiga öringars intresse måste man knåpa och knepa lite själv.

Tompa dyker upp tidig eftermiddag. Jag ser på honom att fokuseringen och laddningen är där. Vi driftar oss fram på koppel mot öringarnas näste på en kort grundplatå som snabbt bryter mot tvärdjupt vatten. En och annan sten pryder botten och ger öringen gömslen att stå vid.

- Fiiiiiissssk! Fisk! Fisk!

Tompas spö står i böj mot eftermiddagssolen och gungar fint. Ser i motljus hur öringen hoppar två gånger på kort lina innan fisken kort därefter splashar och far rakt in i Tompas håv. En hane på dryga femtio centimeter i grann gammal lekskrud.

En krigare till öring.

Driften fortsätter med positiv anda. Ser hur det virvlar bakom flugan både en och två gånger men jag känner aldrig hugget. Sänker spötoppen för att ge fisken en ny chans men det vill sig inte. Ger den några minuter innan jag fortsätter driften.

Jag kastar sällan sönder en fisk. Vill den ta så tar den. Vill den inte så vill den inte. Tröttar man ut den vill den troligtvis inte ta. Bättre att låta fisken vila en stund innan nästa försök.

Tompa som ligger snäppet bakom mig glider rakt mot fisken tio minuter senare. Ska precis hojta i vinden att det kan finnas något där inne vid den lilla stenen. Hinner aldrig hojta. Ytan exploderar i en kavalkad som aldrig tar slut. Eller slut tog den, när kroken släppte. . .

Driften hinner bara gå trettio meter till med revanschlust innan Tompas spö höjs för att kort därefter slakna och snabbt stå i böj igen – fast fisk! Det plaskas och rusas i skymningsljuset.

- Det är en regnbåge! Det är en båge!

Fisken ligger i håven och vi synar en individ med trasiga fenor. Synd att odla och avla sönder en annars så vacker och stark fisk. Men vad ska man göra eller säga mot de stora jättarnas industri?

Skymningshugg i B3-land för Tompa.

Tackar kusten och Tompa för en härlig dag att föra in i fiskedagboken.
John Kärki

karki

Lågvatten och hetsigt fiske

december 7, 2014 i Havsöring

Vattnet i skärgårn har under den senaste tiden varit lågt för att till denna helg kulminera till rekordlåga nivåer. Lågvatten är inte det lättaste att fiska på. Många ståndplatser ligger på torra land och är öringen inne kan den vara väldigt knepig och oberäknelig.

Det positiva med lågvatten är att man lär känna sina lokalers bottenstruktur extra bra och man kan lätt pussla ihop ett plus ett för kommande fisken på högvatten.

Det är en tidig och solig morgon jag är med om ett märkligt fenomen. Sandfladen ligger kristallklar och är nästintill omöjlig att fiska av på grund av det låga vattnet. En säl pressar sig på och känns en aningen för närgången. Under en tiominuters period jagar ett blänkarstim på grundområdet. Det är konstigt för jag tyckte mig se precis allt som fanns där inne. Men tji fick jag när linan skjuts i sidled när jag hänger flugan på ”dropp” över djupkanten.

Spänner upp bågen på spöet och svaret kommer omgående av ett sprall som går till väders både två och tre gånger för att slutligen ligga i håven. Lägger ett nytt kast mot fladens grundaste del och sätter spöet i armhålan och dubbelstrippar i turbofart. En kraftig plog skjuter ut sidledes om flugan. Gör ett markant stopp och ytan exploderar kraftigt när fisken kastar sig över flugan. Missar krokningen och fortsätter strippa i hög fart. Ytan exploderar gång efter annan innan jag slutligen känner tyngden och stripar fast kroken.

Fighten böljar hårt med tunga rusningar i sidled. Linan fräser och jag har inte full kontroll på situationen. Får syn på fisken och ser att det är en bättre blanking kring trekilos-strecket. Fisken får även syn på mig och gör en korthuggen rusningen innan kroken släpper sitt grepp.

Lägger snabbt in ett nytt kast grunt. Turbostrippar och nu ser jag hur två plogar kommer i full fart mot flugan. Gör ett markant stopp igen och ytan exploderar. Men fisken sätter sig inte. Rushar på för allt vad jag äger och nu ser jag hur flera fiskar intensivt kastar sig över flugan. Sätter kroken och i första rusningen kliver fisken av. Fan!

Nytt kast. Samma sak utspelar sig igen men nu får jag med mig en aggressiv öring som precis missar flugan inne vid pontonbåten. Solen går i moln och allt dör av. Vilken blänkarrush! Undra hur många fiskar som var inne?

Sälen guppar fortfarande lugnt utanför mig.

Snabbt infiskade flugor är inte att underskatta vid lågvatten. (HaLster´s variant, B3 grisen och Svart zonker)

Resten av dagen är trög och mulen med inslag av ett piskande regn. Det är först sen eftermiddag när jag ror mig hemåt som solen visar sig likt ett glödande klot på himmelen. Fingrarna är kylslagna och hela kroppen värker efter många tröstlösa kast denna dag.

Välbehövliga strandhugg med scouten i den mulna dagen.

Lägger in ett kast vid ett stenrös. Fiskar ut i turbofart. Efter halva intagningen bestämmer jag mig för att ge upp för dagen. Jag är omotiverad och vill bara hem. Paddlar med fenorna samtidigt som jag fortsätter stripa. PANG! Ytkaos och fisk på. Fighten är brutalt intensiv och jag är nästan i chock. Ser att fisken inte är i troféstorlek men den är skräckinjagande galen. Väl i håven mäter jag in en femtiofemma. Blank och lite vintersmal men den fjällar. Fettfenan sitter där den ska och den simmar snabbt tillbaka.

Nytt kast på samma ställe. Turbostripp. PANG! Hopp, hopp, hopp, hopp, hopp. Fladder fladder. . . Rullen skriker med ett vrål. Skopar i fisken bestämt efter ett par minuters intensiv fight. 63centimeter. Fettfenan på plats och fisken simmar snabbt tillbaka. Skymningen stryper snabbt dagen och nu lyser inte solen längre. Styr hemåt med tre landade och många brända under morgonens fiske.

Dystra vinterdagar är jag glad att skärgårn välkomnar.

Nästa pass hade vattnet stigit ett par centimeter. Med på dagens tåg var Ingenjören och Eric W. Eric W är en dedikerad snubbe som nött hårt och gjort sina hundtimmar i skärgårn. Det hårda jobbet har gjort att han börjat bli pricksäker och numera lyckas landa öring regelbundet.

Vi dricker en varsin kopp kaffe vid bilen när jag gratulerar Eric till ett fint fiske denna höst. Han nickar och säger att det är skönt att han äntligen börjat få fisk regelbundet. Vi diskuterar om hur brutalt det är när öringen tar ibland. Vi ler nöjt och tankarna skenar iväg till stundom magiska fighter vi varit med om.

Ingenjören – En trogen följeslagare i skärgårn.

Gryningen gav ifrån sig fisk och flera kontakter. Eric tappar en som hoppar av och jag säkrar en annan i min håv. Dagfisket är fortsatt trögt i det låga vattnet.

Det är först under eftermiddagen skärgårn vaknar igen. Vinden som nästintill hade lagt sig piskar upp igen. Det är jag och Ingenjören som ligger på koppel och fiskar när han säger

- Nu kommer vinden igen. Det känns hett!

Kort därefter går det nästan gäss och det fräser runt stenarna i strandzonen. Det är till och med jobbigt att hålla upp ringen mot vinden. På min tafs sitter det en stor strömmingsimitation med tratt framtill. Jag fiskar flugan fort över heta områden och det fullkomligt luktar öring i den kraftiga väderförändringen. Känner ett rappt hugg men fisken fastnar inte.

Fortsätter driften. Jag fiskar så fort och aggressivt att en ny skåra bildas i fingrets mjukdel. Ett tungt hugg bryter infiskningen och jag höjer spöet. Rejäla knyckar sätter spöet i botten innan allt släpper. Märkligt, knepiga öringar! Kortar ner flugan och fortsätter fiska hårt.

Fiska hårt så kommer framgångarna tillslut.

Hugget kommer som på beställning. Fisken lämnar vattnet på lång lina i ett äkta blankinghopp! Får snabbt upp linan på spolen och rullen skriker som en formula-1 bil. Ser i det klara vattnet genom vita vågtoppar hur den glänser och visar upp stora svarta prickar. Missar första håvningen och fisken tar med sig halva fluglinan samtidigt som mitt spö står i sidled efter missen från min sida.

Nästa försök går bättre och fisken får möta håvgarn. Den fullkomligt stinker av strömming. . . Ibland får man såna där öringar som luktar just strömming. Det händer även när man får gäddor på senvåren ibland. Fisken mäter in på 54,5centimeter och fettfenan saknas. Ingenjören kommer till undsättning för fotohjälp.

Silverlycka i strandkanten.

Silverspade!

Julbordet hägrar och fisken får pryda det som gravad. Skönt att inte stödja den norska laxindustrin detta år heller. Skymningen jagar ikapp fort och det är bara att inse att dagarna i skärgårn med fiskevännerna är livskvalité i sin renaste form.

GålöMed känslostorm i Stockholms skärgård. Så förstörd men ändå så älskvärd!

Lågvatten är knepigt att fiska på. Men fiskar du kreativt med en odödlig fantasi och full fokus kommer huggen komma. Fem öringar upp på två pass bokförs i mitt statistikblock.

John Kärki