Warning: Declaration of WP_SimplePie_Blog_Item::get_id() should be compatible with SimplePie_Item::get_id($hash = false) in /customers/4/1/e/silverbums.com/httpd.www/silvret/wp-content/plugins/blogger-importer/blogger-importer-blogitem.php on line 24 Warning: Declaration of WP_SimplePie_Blog_Item::get_links($linktypes) should be compatible with SimplePie_Item::get_links($rel = 'alternate') in /customers/4/1/e/silverbums.com/httpd.www/silvret/wp-content/plugins/blogger-importer/blogger-importer-blogitem.php on line 24 Warning: Declaration of Blogger_Import_List_Table::prepare_items($blogs, $JSInit) should be compatible with WP_List_Table::prepare_items() in /customers/4/1/e/silverbums.com/httpd.www/silvret/wp-content/plugins/blogger-importer/blogger-importer-table.php on line 14 Warning: session_start(): Cannot start session when headers already sent in /customers/4/1/e/silverbums.com/httpd.www/silvret/wp-content/plugins/shutter/shutter.php on line 60 november | 2014 | Livet på kusten | The Silverbums
karki

Gröna och silvriga strömmingsglufsare

november 23, 2014 i Havsöring

Milda höstdagar i skärgårn. Kluckande vatten och den eviga jakten på silvermaskinerna. Det är dom stora vi vill ha – dom där fiskarna mellan fem till tio kilo. Men dom håller sig borta. Långt borta här i Stockholms skärgård. Hur som, är dagarna njutbara med fiskevännerna i alla fall.

DSC_8036Stormköket bjuder på ny energi. Full fokus är viktigt i blankingljuset som smyger in sen eftermiddag.

Jag inviger Tompa i flashflugornas värld en kylig lördag på avlägsen plats. Det hugger ofta och det hugger hårt. Långa kast in mot vassen. Strip strip PANG! Det är brutalt stundtals. Så brutalt att jag undrar varför jag lagt min senare del av livet åt havsöringen? Jag lämnar dock en brasklapp om att det ändå är ”något” med öringen.

Tompa som aldrig har fiskat gädda med flugspö njuter av dagen. Han bjuder även på sitt klassiska kaffe från Primustermosen. Den där rödsvarta termosen. Kaffet är hett och ruskigt starkt – precis som det ska vara. Kaffet skall alltid vara med på turerna. Tyvärr glömmer jag det allt för ofta i vardagsstressen.

Han glömmer aldrig kaffet. Tompa alltså. Tack för det Stockholms svar på en yngre Gunnar Westrin!

Tompas andra gädda och andra gälgrepp.

Iskalla dagar färgar vassen beige och händerna röda.

En kort sekvens av solsken inbjuder till empiriska studier i vilken fisk som är värst. Mitt tvekande bakom ryggen på öringarna föregående dag med Tompa skulle visa sig få konsekvenser. Pontonbåten driver sakta fram mot en grundflad. Med sydvinden i ryggen är livet behagligt. Repar lina. Hör en båt komma i hög hastighet ute på fjärden. Innan jag vet ordet av det har båten tagit min drift och det smäller likt en Kalashnikov under krig när spinnbetena träffar ytan. Tar några djupa andetag och inväntar lugn på fladen. Repar lina på nytt och kastar långa kast med hög fart. B3 grisen simmar snabbt och hetsigt i vattnet för att söka av efter silvertorpederna. . .

Solsken och klart novemberväder!

Smällen kommer snabbt, hårt och ursinnigt för att sedan öka i fart. Fisken lämnar vattnet skyndsamt i ett våldsamt hopp på lång lina. Den stökar och rusar i korthuggna sekvenser. Det böljar fram och tillbaka under några minuter med galen intensitet som en ständig följeslagare. Jag känner hur jag får äta upp mina ord från dagen innan när jag hyllade gäddan och ifrågasatte öringens styrkor. . . Skopar in fisken i håven efter en blöt närstrid i det kalla skärgårdsvattnet.

Blir väldigt förvånad när jag ser att fisken är en påblänkare. Trots att den inte är i full form bjöd den på en fight likt dom värsta blanköringarna kan göra. När jag kollar noggrannare ser jag det. Fettfenan och den knivskarpa ryggfenan – en äkta vilding. Det förklarar saken tänker jag. Dom vilda bjuder alltid på tyngre tryck och högre fart än deras släktingar utan fettfena.

Det kan låta som nonsens, men så upplever jag det.

B3 grisen visar sig på styva linan.

Mäter henne snabbt i vattnet till dryga 60centimeter. Skippar fotona då jag är ensam och låter vildingen snabbt gå tillbaka. Fortsätter fiska och efter ett tag klipper det på igen. Den här gången är det annorlunda. Segt och tvärtungt. Som att lyfta en hink med bly från botten med tunga skakningar. Anar vad som väntar i andra änden. Pressar på för allt vad spöet klarar men det slutar med att jag får backa ut fisken med pontonbåten. Väl inne vid håvning dyker fisken upp. En grön strömmingsglufsare med fotbollsmage och rygg likt en liten stock! Några sista huvudskakningar avslutar allt innan linan går av mot gäddans ena hörntand.

Trots att det är någon timme kvar av fisketiden gör jag ett strandhugg. Tanken var att ta en fika men inser att jag återigen inte har något med mig. Skakar på huvudet och slår mig ner på en sten funderande över stora öringar och dess förmåga att hålla sig borta. Medan tankarna snurrar går solen snabbt ner och skärgårn andas återigen ut efter en hektiskt helg.

Strandhugg med ”Scouten”.

Ror mig hem i maklig takt medan stugorna lyser av söndagsmys på närliggande öar. Tackar skärgårn och dess invånare under ytan för ytterliggare en fin dag att minnas.

John Kärki

karki

Fuktig ostan och besök från väst

november 17, 2014 i Havsöring

Dom har många fångster, dom har intressanta och oförstörda öringlokaler,
en och annan dold bonusfångst ingår säkert i deras fiske.
Deras skärgård är rymlig och stor, risken för trängsel och störda öringar existerar inte.
Dom kan unna sig långa fikapauser och sovmornar.
Deras grabbar går just nu och summerar en fin öringsäsong och ser fram emot en vintervila fylld av utlandsresor, familjemys och allt vad det kan vara. . .

Och andra sidan har vi alla de grabbar
som fiskar med knappa förutsättningar och som år efter år tragglar på. De ser kanske en spigg eller strömming ibland. Ett sådant fiske tillåter knappt fikapauser eller sovmornar.
Deras grabbar får kanske tillbringa merparten av säsongen med att dra runt mellan spotsen för att till sist kanske tappa en storöring. . .

Tobbe, från västkusten, som kommit på långväga besök till vår skärgård skriker och hojtar högt på sin göteborgsdialekt genom vinden. Det är som ett urtidsvrål med inslag av panikkänslor.

- Det är den största öringen jag någonsin har sett. Det såg ut som en lax! Helvete!

Vilken smakstart  – tredje kastet och en grov koloss tailar nästan i sig flugan för att precis missa och sen fortsätta tåga efter flugan med en hög plog på den intensiva och mörka ytan. . . Fisken ser ut att vara någonstans runt fem till sex kilo. Faktum är att folk kan gå i dagar, veckor och år utan en kontakt i Stockholms skärgård. . .

Fisket på ostkusten och västkusten skiljer sig åt väldigt väsentligt. Västsidan har ett hav som myllrar av liv och deras dedikerade grabbar plockar utan problem runt 250-300 öringar per säsong. Vi här på ostsidan fiskar i ett hav som är i akut behov av hjälp. Bottnarna är i stora drag tomma och rovfisken är väldigt lokalt koncentrerad. En och annan öring kan man fånga under vinterhalvåret om man ligger i så blodsmaken träder fram och mardrömmarna tar vid.

Det är tråkigt att skriva sådana saker. Men det är faktiskt sant.

Det positiva med fisket här är att chansen på stor öring finns. Både Sverigemått mätt men även internationellt. Det tycker jag alla luttrade kustkrigare där ute ska veta. Hårt jobb kan resultera i din kanske livs fisk!

Vi jobbar i alla fall på riktigt hårt i nästan tre dagar. Tidig gryning blir till mörk höstskymning på rutin. Vi har hela tiden med oss den fuktiga ostanvinden som ruggar och ilar nackhåren. Kast efter kast. Lokal efter lokal. Norra, mellersta och klassisk mark i södra får besök av oss. Stormköket är med och kustmaten räcker inte till. Vår energiåtgång är helt vansinnig. Vi fiskar intensivt som att det var vår sista chans i livet.

Mörka ögon är ett tecken på att jakten efter den stora pågått under en lång tid.

Vi får som sagt en smakstart med grov fisk i syne. Jag får även ett bestämt hugg och sätter kroken följt av kalabalik. Fighten blir utdragen på havets stora vattenvidder men efter ett hårt ställningskrig ligger en ”trea” i håven.

Öringfighter är inget för svaga hjärtan.

Näst på tur stod klassisk öringmark på södra sidan. Visst skulle det braka loss ordentligt även där. Grundområdet låg där som en akvarell av en utsmetad leopard. Tobbe ser en fin ”tvåa” gå loss efter fightens inledningsskede. Jag bränner en blanking som turbohugger min likasinnade flatwingfluga. Vi tar en paus när ruschen lagt sig. Båda somnar under en låg tall. För att sedan vakna till ljudet av ett upp-piskat hav som kallade på oss med vitskummiga vågtoppar.

- John! John! John!

Vänder mig mot Tobbe och spöet dansar tungt. Hinner bara greppa håven innan en fin blanking huvudskakar sig av för att fortsätta sitt liv i den djupa fjärden.

- HELVETE. Vad är det som händer egentligen!

Öringfiske är små marginaler. Mörka höstdagar som dessa vill man gärna ha lite flyt. Vi kunde halvt konstatera att det var stolpe ut för oss. Två och en halv dags fiske resulterar i två öringar upp och flera brända.

Mörk novemberskymning i B3-land.

Det sista Tobbe säger innan han åker hem till västkusten är att Stockholms skärgård varit väldigt elak mot honom den här helgen.

Jag svarar att skärgårn elak mot alla. . .
John Kärki