karki

Mild höstfront

oktober 27, 2014 i Havsöring

Hösten tågar på i det milda vädrets tecken. Hårda sydliga vindar svingar sig fram som tunga släggor på skärgårns uddspetsar. Blåstången parerar med nöd och näppe i undervattensströmmarna. Öringarna hugger karatehårt och bjuder på akrobatiska fighter. Spiggen kämpar febrilt i den grunda strandzonen. Tobisen gräver ner sig under matt sand och visar inget tecken på liv. En och annan strömming ligger uppspolad på land och skvallrar om att hårdare tider är på ingång.

Just strömmingen är en viktig nyckelfaktor i Stockholmsfisket. Följ strömmingen och du hittar öringen. Enklast gör du det med en båt och ekolod. Har du däremot inte dessa prylar fungerar andra metoder också.

En metod jag ofta använder är att promenera i strandzonen i jakt på döda betesfiskar. Detta har jag gjort under många år och har på så sätt hittat olika områden där jag finner spår av att större stim med betesfisk rört sig utanför. Ett annat sätt är att iaktta strömmingsfiskare som ”pimplar” utanför grundområdena. Som vanligt inom svåra fisken gäller det att memorera och knyta an ledtrådar för att lyckas.

Jag kommer så väl ihåg en fisketur för ett några år sedan. Fiskar en plats som varit ”död” ett par år. Driftar av ett grundområde i anslutning till en markant djupkant. Utanför mig sitter en båt och rycker strömming febrilt. Forcerar in ett kast grunt och lyckas väcka en vilande strömmingsätare som bjuder på ett karatehugg och en efterföljande fight som ärrade mitt silversinne rejält. Väl i håven mäts den till sextio centimeter och skimrar som bara riktigt blanka öringar kan göra.

StrömmingImitation av den naturliga födan.

Nåväl. Strömmingar hit och dit. Man kan bryta ner detta till en hur nördig nivå som helst. Ibland skulle jag bara vilja gå loss i den här bloggen med olika öringteorier om hur och var du ska fiska för att lyckas. Jag lovar er att ni skulle bli snurriga och kanske lite klokare samtidigt. Det som skrivits hittills i bloggen är egentligen bara en avdunstande ånga av alla mina teorier.

TruttaKaratehugg och nytt rekord i antalet hopp bjöd detta lilla sprall på ano 2014.

Eftermiddagens uppdrag avklarat med ”Ingenjören” - silver i håven.

John Kärki

karki

Yxhugg på udden

oktober 5, 2014 i Havsöring

Tequila sunrise i horisonten. Kolsvarta öar och skär i silhuett. En svag bris från sydost. Mjölkgrumligt vatten runt den lilla udden i ytterskärgården. Tompa, min fiskekompis som en gång i tiden lärde mig nymffiskets konster efter strömmarnas violetta segel, är idag med som vapendragare. Trots att vi fiskat mycket tillsammans i norra Sverige har vi knappt kört ett pass efter havsöring på hemmaplan konstigt nog.

Vi båda var medvetna om dagens utmaning. En svår sådan. Det ska man veta, det är alltid svårt att överlista dom tidiga höstblankingarna. Silvertorpederna är fullmatade sedan sommarens eskapader och när entrén på grundområdena sker väntar ett smörgåsbord av rang. Våra flugor blir lätt utkonkurrerade i dessa sammanhang.

Vi var dock beredda på ett eventuellt bompass. I värsta fall skulle dagens höjdpunkt vara en kopp kokkaffe tillsammans med svalkande höstvindar och lite småprat. . . Tompa hade även lovat att han inte skulle raka av sig skägget för än han hade landat en 4kilos öring. Hans sambo klagade tydligen högljutt om att skägget inte fick växa mer och att det skulle bort. Men principer är principer och skägget ryker först när storöringen ligger i håven. Enligt Tompa var det bara en taktik för att han skulle kunna få fiska mer i höst. . .

GlödTequila sunrise i Stockholms skärgård.

Första driften kring den brokiga och syresatta stenudden fick en flatwing simma helt enligt tankar och teorier. Öringarna ville dock inte ge något konkret gensvar. Dock kunde jag svära på att i grumlet simmade det en och annan tobis alternativt spiggjägare med stenkoll på läget. Kollade ner i den transparenta flugasken. Flugbytets stund hägrade. Jag kände att infiskningen av den stora flugan inte blev tillräckligt aggressiv. Så här tidigt på hösten vill jag gärna fiska flugan hetsigt. Ibland snudd på extremt hetsigt för att inte ge öringen en extra chans att tänka till. . .

Valet blir en lättdressad B3 gris med tratt framtill. Jag gör ögleknuten extra stor för att få en mer slingrande gång liknande en tobis sim-mönster. Jag vet inte varför jag ofta väljer ett Wolly bugger-mönster i änden på tafsen? Kanske för att det troligtvis är världens bästa fluga för öring i alla dess former?

B3 gris + silver = SantB3 grisen speglar sig i glansen.

Det känns nästan som någon hugger en yxa i pannan på mig från nära håll. Det går som en elstöt genom kroppen. Linan fräser till. Ytan exploderar på grundområdet. Dom få meter löslina som ligger i brickan försvinner innan jag ens hinner fatta att det är fisk på. Spöet får bekänna färg när dansen är allt annat en rytmisk och bekväm. Blankingen håller sitt revir och visar vem det är som bestämmer i inledningsskedet. Jag dansar med och hoppas bara att allt ska gå vägen.

Rullskrik och ställningskrig avslutar fighten innan jag krampaktigt kan skopa in en knallblank 62centimeters i håven samtidigt som vattnet sprutar kring mig. Puhh. Skönt. Ser att det är hona som är rejält medtagen. Fettfenan saknas och klubban faller. Höstens första landad. En fin en dessutom.

Blanking 62cm62centimeter blanking utan fettfena får följa med hem. 

Tompa dyker upp och gratulerar glatt. Vi ger varandra ett handslag. Han berättar en hade bränt en fisk i samma veva som jag landade min. Upprymd över fisken fortsätter vi fiska vidare. Tompa tar nästa udde och jag passar på att fota honom i motljus medan han kastar. Hela tiden sitter vi och småpratar lite lätt om öringteorier. . .

TompaSol blir till moln under ett kort ögonblick.

Efter ett tag är det  är bara jag som pratar medan det är helt tyst från fiskevännen på udden. Lyfter blicken från kameran och ser en riktigt fin blanking exponera sin kropp tungt morgonsolen. Tompas kuståtta chockar obehagligt. Jag börjar i stunden fundera på om det är så här det alltid ser ut när man drillar fisk?

Solen tittar fram och kustkalabaliken tar vid!

Vid håvning knixar sig blankingen loss och Tompa pustar ur sig ett ”neeehehhj!”. Fan. Kände med honom. Det där var en fin blanking. Jag kände även med Tompas sambo som säkert skrek frustrerat i samma sekund från hemmets lugna vrå.

TompaTompa funderar över varför kroken släppte. . .

Dagen fortsätter. Kaffet kokas. Maten lagas. Havsörnen seglar i skyn. Trutarna spejjar oberäkneligt. Vi bara sitter där. Njuter av det lugna livet på kusten. Nåväl, lugnt så länge inte blankingarna hugger.

HöstfiskeOktobervindar i håret och blankingar på grundplatåerna skvallrar om att det höst.

I värsta fall

- Det spelar ingen roll vilken typ av öringfiske du bedriver. Om det hugger. Då är det bara att hänga med och hoppas det går vägen.

Tompa konstaterar och sammanfattar att öringen är grym som fisk. Jag håller med. Natten jagar ikapp och sista kaffekoppen dricks upp. Vi knatar hem i månens sken med två landade öringar och tre brända.

Tackar kusten och Tompa för en härlig dag att minnas.
John Kärki