Warning: Declaration of WP_SimplePie_Blog_Item::get_id() should be compatible with SimplePie_Item::get_id($hash = false) in /customers/4/1/e/silverbums.com/httpd.www/silvret/wp-content/plugins/blogger-importer/blogger-importer-blogitem.php on line 24 Warning: Declaration of WP_SimplePie_Blog_Item::get_links($linktypes) should be compatible with SimplePie_Item::get_links($rel = 'alternate') in /customers/4/1/e/silverbums.com/httpd.www/silvret/wp-content/plugins/blogger-importer/blogger-importer-blogitem.php on line 24 Warning: Declaration of Blogger_Import_List_Table::prepare_items($blogs, $JSInit) should be compatible with WP_List_Table::prepare_items() in /customers/4/1/e/silverbums.com/httpd.www/silvret/wp-content/plugins/blogger-importer/blogger-importer-table.php on line 14 Warning: session_start(): Cannot start session when headers already sent in /customers/4/1/e/silverbums.com/httpd.www/silvret/wp-content/plugins/shutter/shutter.php on line 60 oktober | 2013 | Livet på kusten | The Silverbums
karki

Öringarna i ån

oktober 28, 2013 i Havsöring

Nästan varje dag. I drygt en månad. Är jag där. Vid ån och följer naturens gång. Från hög och klar luft. Via en exploderande bomb av kulörer. För att slutligen sjunka in en blöt och tung trasa av förmultnade löv. . .

Det är något speciellt med att följa livet vid ån. Vi börjar i mitten av september. De första havsöringarna vandrar upp i systemet med hjälp av ljusets sista timme. Fantastiska fiskar i superkondition som smyger upp mot sina lekplatser. Det enda som avslöjar dem är plogar och ibland sprutande vitvatten.

För att sedan spekulera i om havsöringarna vandrat ut igen, när havsnivån sjönk till rekordlåga nivåer samtidigt som åns flöde var lågt. Alla väntade ivrigt på regn. Mycket regn.

Regnet skulle vänta. Men öringarna klev ändå upp igen. Nu med mer förstärkning från havet. Varenda närliggande pool till lekplatser uppvisade öringar som plogade iväg när man lät fötterna platta till löven i orange, vinröd och gul ton.

Dagarna gick och vi är nu inne i början av oktober. Luften var på sin topp med högt syre. Eftermiddagarnas djupa solsken var stundtals magiskt. Färgerna sprakade i skogen. Ormbunkar, lövträd och rönnbär bjöd på show. I denna veva började enstaka fiskar inta sina lekplatser. Vattnet var lågt och klart så smög man inte, drog fiskarna direkt.

 

Hösten fortsatte tåga på och stundtals såg det ut som ett regn av löv som fladdrade i vinden. . . Hanarna slogs elakt kring lekplatserna. Som irriterade jordgetingar surrade de omkring i sin pool för att hålla sin plats med honan. Här hinner jag även bli stucken av en elak jordgeting, på halsen. På något sätt hade jag glömt hur det känns. Men vet nu jag igen.

Något som jag även hade glömt är hur det känns att känna lugnet. Men nu vet jag igen. Susande vattendrag och syrerik luft kan få vem som helst bara existera i nuet.

Foto taget av: Martin Johansson

Fighterna i ån fortskrider under långa perioder. Jag börjar nu känna igen vissa fiskar på dess skador som de ådragit sig. Vissa honor står konsekvent på sina bäddar och väntar på att fighterna ska ta slut. I mitt huvud döper jag vissa av öringarna. ”Grisen” ”Lillen” ”Sneakern” ”Oskulden” är några av namnen. Även här visar öringarna att det inte bara är storlek och muskelmassa som gäller. Flera David mot Goliat scener utspelar sig när grova öringar får retirera mot mindre öringar. Även om regeln är att monsteröringarna styr som de vill.

Trots lågvattnet så kommer leken igång som på en given signal. Gropar grävs och förhoppningsvis kläcks det nya individer till våren. När jag trodde det var som värst med fisk i ån, kom regnet och ån fylldes på i något som kan liknas ketchupeffekt.

Nästan varenda leknacke höll en grov öring. Ibland kunde halva kroppen ses på hundra meters avstånd ovan vattenytan. . . Med regnet kom även grumligheten och tunga lövbäddar. Lika grumligt som vattnet blev. Lika mörka blev kvällarna. Stjärnorna försvann och månens sken kunde ses bakom gråa spökmoln vinande på himmelen.

På något sätt hade jag glömt hur det känns, att vara tungt, men härligt, hösttrött. Men nu vet jag igen.
John Kärki

Ps. Sugen på höstfiske efter blanka individer som inte ska leka? Spana in min senaste artikel som handlar om höstfiske i Stockholms Skärgård. www.shs08.se . Du måste bli medlem (gratis) för att komma åt artikelarkivet som innehåller allt från spinn till flugartiklar.

karki

Silver och pumpor

oktober 17, 2013 i Havsöring

Linan skar fram i luften likt ett rakblad genom vitt papper. Strip. Strip. Strip… Nytt kast. Strip. Strip. Strip… Flugan dansade hem I ett lagunblått Östersjön. Över sten och tång. Solen gassade starkt. Vågbryten förskönades och framställdes som härliga när gnistrande dyningar rullade in förföriskt.

Vi kunde inte hålla oss. Vi lämnade fredningsområdet och Sveriges sprakande trädgård. Ett stenkast norrut var fisket lovligt. I vår tro en ”lättsam” rekrunda för att se lite nytt och ha lite kött på benen inför kommande rundor under senhösten. Så vi fel vi hade. Det blev hårt och blött direkt. Det blev liksom havsöringsfiske i sin sanna skepnad.

Just tidigt höstfiske kan vara lite knepigt. Öringen är i toppform och har ”råd” att vara kräsen. På grundbottnarna huserar spiggen och märlorna i mängder. Någon smörbult gömmer sig i groparna. Har du tur kikar en borstmask fram ur sin sandiga labyrint. Ute på djupkanten simmar strömmingarna. Fortfarande är vattnet varmt nog för öringen att smälta fet föda. Det gör flugfisket klurigt och spinnfisket desto effektivare. Varför?

Betänk dig att öringens ”födomall” under hela sommaren varit strömmingar som varit klumpat i stim. Öringen måste nästan ha fått epilepsi av allt blänk i stimmen. Den har även blivit präglad på just blänk samt snabbflyende fisk. Nu i oktober äter den fortfarande strömming även om den mer och mer rör sig in grunt för att äta tobis, spigg, märlor osv. Vad tror du den väljer just nu? En förförisk fluga eller ett snabbt skeddrag som blänker förbi av bara farten… Blänkande och snabba saker är mat för öringen helt enkelt. Även om kylan kommer ändra öringens matvanor inom kort.

Martin visar upp delar av öringens höstföda på grundvattnet.

Tankarna svävade iväg om öringens vanor. Solen stekte runt mig. Kom på mig själv med att tro och tänka väldigt mycket men egentligen inte veta en sanning om hur öringen faktiskt tänker… En känsla av att jag höll på att gå in i väggen för dagen smög sig på. Jag och Martin Nord hade fiskat från tidig gryning. Eftermiddagen tog ut sin rätt efter troligtvis runt tusen kast – och minst tre gånger så mycket knatande, bland hala storstenar, elaka vågbryt och en uttröttande strand med rullsten och sandfläckar. Knatade mot en grön slänt med röda sjöbodar för lite mat och vila. Där var vinden något lugnare och havet var till och med mjukt. Under min promenad till maten lossnade gammal sand likt fuktig mjöl i klumpar. ”Duns”, ”duns” tyckte jag mig höra när sand slog mot sand. Men efter lite eftertanke kom jag på mig själv med att det inte lät något alls.

Stormköket levererade mat för hungriga öringfiskare. Pastaskruvar och tillhörande sås slevades upp i stora portioner. En kaffe på det toppat med en Arraksboll… Sömn en timme mot en gammal fiskarbod i solskenet. Välbehövligt.

Käk för öringfiskare.

Trots ihärdiga försök resten av kvällen skulle huggen invänta till nästkommande morgon. . . Innan morgonen kom han kustdrycken ta sitt grepp lite lätt och planerna smiddes för att i alla fall nå ett bättre resultat en dagen som varit.

Tankar och teorier i sista ljuset.

Ljuset pressar sig genom en disig gryning när solen gör entré. Ostkusten visar sig från sin blåsigaste sida och det går tyngre sjö än dagen innan. Vågorna smäller till mig hårt gång efter annan. Kasten vispas ut ett efter ett för det. På grundbottnarna rör sig stim med spigg. Någon enstaka märla frisimmar i morgonstunden runt en brun tångruska.

Morgonen gryr i kustlandet.

Efter att ha vadat av en bråkig hundrameters sträcka börjar jag fundera på att boka en akuttid hos kiropraktorn. Känslan kan lätt beskrivas som att man blivit översprungen av en polishäst efter ett hetsigt Stockholmsderby i fotboll.

När jag står och är som mest frånvarande tar det stopp på lång lina. Ett lättare pang skickar mig tillbaka till det magiska nuet! Höjer spöet. Fast fisk. Öringen går upp i ytan och rullar. Smäller med stjärtfenan. Det blänker vackert. Håvar den efter en kort och ettrig fight. Ett litet sprall, med B3 bonker i mungipan. Öringen värmer i nuet. Låter den gå tillbaka till det dånande bruset i vattnet.

Kort därefter landar Martin också ett sprall. Även han ser ut att bli värmd av den lilla fisken. En grövre silverblank öring tryckutjämnar innanför grundområdet. Vi ger den en chans utan resultat. Sträckan bekräftar vår tro, att det är ett öringstråk.

Vi jagar vidare under dagen bland fågelskådare och svampplockare. Solsken blev till ett grått lock från Baltikum. Dystert. Men samtidigt väldigt vackert på dånande kuststräckor med fräsande vitt vatten. Mot kvällningen går vi mot bilen och hemfärd. Sanden faller tyst under fötterna. Fågelflockarna sveper fram i horisontlinjen.

- Det finns ingen som kan kalla det här semester. Öringfiske är fan ingen fiskesemester.

Martin gör ett konstaterande med övertygande röst. . . Jag säger inget. Kroppen värker och jag tänker för mig själv, så är det.

Vi fyller i ett kryss på öringkartan. Några genomskinliga kryss sätts också dit. De bara väntar på att få fyllas i fullständigt. I mörkret på vägen hem susar vi förbi väderkvarnar och orangea pumpor som kollar på oss med död blick. Nya planeringar och förväntningar planerades målande samtidigt som radion levererade klassisk rock till vår förtjusning.

John Kärki

karki

Höstöringar i lekskrud

oktober 5, 2013 i Havsöring

Hösten är en vacker tid. Singlande löv i starka pasteller. Hög och klar luft. Stora som små vattendrag bjuder på en galen föreställning. Hoppande. Kravlande. Bråkande. Rör de sig upp mot lekbäddarna för att säkra ytterliggare en generation av havets silver.

Så fyll termosen. Ta med polaroidglasögonen. Njut av vad ert vattendrag kan leverera i show.


John Kärki

karki

Döskalle-ön

oktober 4, 2013 i Gädda

Frisk vind. Sol. Moln. Vågtopparna tippade över en efter en. Vitt skum kokade på ytan. Hösten gjorde sig påmind både via den friska doften och den alltmer karga omgivningen. Hösten förknippas ofta med starka pasteller. Inte här, längs södra ostkustens öar och skär som i princip saknar lövträd. Här är det ett kargt landskap som sjunger i snålblåsten. Vissa hatar den, alltså snålblåsten. Jag älskar den.

Möjligtvis är det de vajande tångskogarna i bernstensfärg som står för lystern och färgen i de yttre skären. Grubblade lite lätt på hur olika landskap skiftar i karaktär medan fötterna rörde sig ut mot gäddrevet. En pålandsvind gurglade in förvarnande mot linkorgen. Flugan i grönt och guld blänkte i solskenet. Njöt av livet. Kom på mig själv med att bara vara här och nu. På Gäddrevet.

Känner en ringlande och strykande känsla mot benet som ökar i fart. POFF. En fin gädda kliver upp i ytan av rädsla. Snacka om väckarklocka för dagen. Snacka om närkontakt med havets gröna varg.

Placerar ut första kastet. Inget händer. Lägger ut andra kastet lite längre. Strip, strip, strip. . . BOM! Sandfläcken som liknade en gäddstig mellan tångskogarna blixtrade till av attacken. Strip-strikar mothugget bestämt. Motstridiga knyckar möter mig halvvägs in i klingan.

Gäddan bjuder på batalj. Spöet gungar i förmiddagssolen. Slirbromsen tickar kort men intensivt. Vitvattnet sprutar som en psykotisk fontän. Gälgreppar kort därefter en fin gädda på drygt tre kilo. Kanske mer. Smällfet som jag vet inte vad. Troligtvis hade den kalasat på små tånglakar tidigare i gryningen.

- Eyyh! Game on!

Hojtar i vinden till grabbarna som fortfarande avnjuter sitt rykande kustkaffe på en närliggande klippa. Håller upp gäddan i silhuett. Får ett gäng med tummen upp och leenden som gensvar av de mörkklädda gäddjägarna. Låter vargen simma tillbaka försiktigt.

Det går inte att säga för många gånger! Vilket riv och driv det är i gäddfisket på kusten. Ruskigt grymt. Explosivt. Hårt. Härdande. Det här måste vara ett av världens coolaste flugfisken. Om havsöringsfiske är mystikens svårförstådda symfoni så är gäddflugfiske rock and roll på en svagt upplyst pub. Som dessutom avslutas med fullskaligt slagsmål utanför. Med biljardköer… Adrenalinhöjande om något, att flugfiska gädda…

Alla grabbar som är med på ön fiskar inte fluga. Däremot jerkas det. Några kör också med oförtyngda jiggar som visar sig vara nästan lika effektivt som fluga. Det viktigaste är att fiska betet högt i vattnet. Svaret från gäddorna kommer ofta omgående genom tungt överraskande hugg.

Det är något jag får erfara ytterligare en gång denna härliga höstdag. Fiskar hem flugan högt i vattnet. Sneddar över en fräsande tånggrynna. Attacken kommer snabbt och explosivt. Gäddan tar lina direkt. Känner på fiskens intensitet att den är en aning bättre. Höjden är bra. Kroppen är lite längre än vanligt. Fighten blir stenhård i den karga omgivningen. Gäddan går som en aggressiv ubåt och skövlar nya stigar i tångskogen. Där står jag på klippan och parerar. Tillslut håller det inte och jag hoppar ner i en midjedjup skreva för att få lite stabilitet i drillen.

Efter en brottningsmatch av det blötare slaget kan jag gälgreppa en fin gädda. Snabbt foto av Arild sedan går den gröna maskinen tillbaka till sitt rätta element bland tånglakar och småtorskar.

Vi lämnar ön vid middagstid. Några med blodiga fingrar. Andra utan en skråma. Kvar på ön ligger gamla skelett och dödskallar som gått en oskriven historia tillmötes.

John Kärki