Warning: Declaration of WP_SimplePie_Blog_Item::get_id() should be compatible with SimplePie_Item::get_id($hash = false) in /customers/4/1/e/silverbums.com/httpd.www/silvret/wp-content/plugins/blogger-importer/blogger-importer-blogitem.php on line 24 Warning: Declaration of WP_SimplePie_Blog_Item::get_links($linktypes) should be compatible with SimplePie_Item::get_links($rel = 'alternate') in /customers/4/1/e/silverbums.com/httpd.www/silvret/wp-content/plugins/blogger-importer/blogger-importer-blogitem.php on line 24 Warning: Declaration of Blogger_Import_List_Table::prepare_items($blogs, $JSInit) should be compatible with WP_List_Table::prepare_items() in /customers/4/1/e/silverbums.com/httpd.www/silvret/wp-content/plugins/blogger-importer/blogger-importer-table.php on line 14 Warning: session_start(): Cannot start session when headers already sent in /customers/4/1/e/silverbums.com/httpd.www/silvret/wp-content/plugins/shutter/shutter.php on line 60 augusti | 2013 | Livet på kusten | The Silverbums
karki

Fyller kontot med öringkarma

augusti 30, 2013 i Havsöring, Utrustning

Öringkarma är något som bara finns där. Jobbar du hårt i kustbandet kommer öringkarman på ditt konto att höjas. Har du en del oflyt fylls även kontot på.
Däremot om det går lite för bra utan jobb stundtals kommer inte nivån höjas. Börjar du sedan slarva ute i kustbandet med koncentrationen, fiska med slöa krokar och slutar vara engagerad kommer karmapoängen på kontot sjunka drastiskt.

Enda sättet att fylla på kontot igen är att jobba hårt eller ha lite oflyt. En blandning av båda sägs enligt andra kustfiskare vara mest effektivt.
I slutändan är det tänkt att karmapoängen ska vara i balans. Trots målet om balans upplever man sina mest minnesvärda stunder när karmapoängen är i obalans. Det vill säga; plus eller minus.

Personligen fyller jag på karmakontot med hårt jobb och en del otur.

Tidig kväll strax innan skymning. Solen brinner som den bara kan göra söderöver. Klippor och skär andas gråmatt stenfärg. Vita måsar i trupp spejar skärgårdsromantiskt över stora ytor.

Guppar runt i ringen och kastar lite lätt med en mindre flatwing variant i grön och vit färg. Vattnet är strax under badvänlig temperatur. Halvvarmt och halvkallt. Någonstans runt 14-15grader.

Lägger in ett kast mot en liten grundtopp som är fylld med tång. En svag sidvind får hela strandzonen att vaja melodiskt i kustens egna tempo. Jag låter flugan få bryta lugnet denna kväll. Flugan ploppar ner. Drar ut den snabbt och hetsigt. På gränsen till för snabbt. Tobisimitationen flyr från den tångvajande grundtoppen.

Vattnet är så klart att jag ser flugan under infiskningens första metrar. Hör en transportbåt brumma ute på det öppna havet. Kollar mot den gigantiskt rödrostiga båten som ser ut att vara byggd på åttiotalet eller tidigare. Den är fylld med byggblåa containrar.

Fortsätter öka farten på flugan. Fokuserar på infiskningen igen. Halvvägs in. Tio meter ifrån mig. Suger det tag bryskt. Lyfter den svarta spötoppen från den kristallklara ytan. Hinner komma halvvägs innan det tar fullkomligt tvärstopp. Spöet slår tillbaka snabbt. Den gula fluglinan stramas upp som en tvättlina mellan två bilar.

Tre tunga smällar fortplantar sig hänsynslöst. Det känns som någon försöker slita grejerna ur händerna på mig. Sån tyngd och sån explosivitet. Det finns bara en fisk som levererar detta – Knallblank havsöring. Blir smått chockad. Nästan rädd. Det går nästan inte att sätta press på fisken. Utan möter bara öringens kraft med mitt spö som nu står upphöjt mot den blåa kvällskyn, i en djup och lång båge som är på bristningsgränsen till att inte klara mer.

Innan jag vet ordet av det går fisken upp i två explosiva och tunga kroppsvälvningar. Vilken havsöring! Hög som en brax. Lång som en större gädda. Med sockervit buk och skimrande blank sida. . . Nu förstår jag vilken fisk som fallit för flugan. Hinner bli glad i en millisekund innan flugan flyger tillbaka till ringen. Fisken lämnar ytregionen med en smäll och simmar vidare. . .

Tomheten sprider sig. Armarna är svaga av en kittlande känsla. Pulsen dunkar snabbt i huvudet. Fingrarna darrar okontrollerat.

Natten jagar ikapp. Avbryter fisket. Med mitt skakiga psyke för storöring planeras revanschen in illa kvickt. Imorgon är det fight igen tänkte jag. Då är kroken ännu vassare, mothugget rappare och pressen hårdare än idag.

Dräpare!

Med storöringen i minnet är jag återigen på väg ut i kustbandet kvällen efter. Rusningstrafiken på E22an är i full gång när jag kör upp på 100km/h sträckan. Det är kvavt ute och en frisk vind har sakta börja mojna mot kväll. Solen gassar bland avgaserna på vägen.

En större färja från Polen eller annat baltland såg nyligen ut att ha kommit in till en av de större hamnarna. Det tvåfiliga körfältet dominerades av större tunga långtradare och vanliga lastbilar. Låg volym från radion urskiljer småprat genom högtalarna när jag susar fram.

Tänker på kvällens fiske. När en skum känsla infinner sig. Det liksom ilar i ryggraden. Vart är mitt spö? Vart är min håv? Hmm. Har jag glömt grejerna hemma?

Nu går allt snabbt. I backspegeln ser jag hur håven fladdrar av biltaket. Kort därefter flyger även spöet av. . . En personbil svänger gentlemannamässigt in i ytterfilen och skonar prylarna med en hårsmån. Kort därefter ser jag en större långtradare komma i tung fart. . . Ridå.

Spöet blev det bara små flisor kvar av. Håven klarade sig med en något stukad ram. Rullen blev skev och platt som en hårt stekt pannkaka. Linan är i gott skick om än något trasslig och platt på sina håll.

Platta linor. Spöflisor. Mosade korkhandtag. Ingen rulle. Är mode i kustbandet år 2013.

Som tur var. Hade jag ett reservspö i bilen. Så jag kunde fullfölja kvällens fiske. Som slutade med ytterliggare ett bompass i kustbandet. Även denna gång med kontakt av större fisk. Nåväl, nya tag någon annan kväll.

En skänk från havet rakt in i min ramsnea öringhåv.

John Kärki

karki

Nya tider på kusten

augusti 25, 2013 i Havsöring

Ny kust innebär nya möjligheter. Jag har lämnat Stockholmskusten tillfälligt. Kommer att fiska Blekinges kust ett år framöver. Ett år är inte mycket att spela på om man ska lära sig en ny kustremsa. Men som med allt är det bara att gnugga och nöta till blodsmaken träder fram. Spännande att se vad som kan hända.

Det lilla jag har fått känna på av min nya kust är minst sagt hårt. Ingen nåd. En värmedisig horsiont som gör ögonen trötta. Sagolikt vackra solnedgångar i väst.

Blekingens kust är väldigt speciell. Antingen är det klippor med djupt vatten utanför. Eller så är det stora långgrunda områden fyllda med storsten som gör det extremt svårt att vada. Det som är ännu svårare, är att lista ut vart på dessa drömska områden fisken håller till. För mycket bra blir ofta dåligt i slutändan.

För att inte tala om nya tillskott i faunan med mat för öringen. Här hittar jag mängder med stora räkor som är nattaktiva. Tobisstimmen är gigantiska. Sillen rör sig i grupp och stryker ut efter uddarna. Skakar man en tångruska ser det ut som en myrstack av märlor. Maneterna ser nästan ut att bli störda av myllret under ytan.


Maneter som ryggar för myllret under ytan.

Dagarna blir till natt. Tankarna om vart fisken går snurrar ständigt.

I den gyllene timmen händer det. Samtidigt som solen sjunker i väst som en guldskatt faller hugget. Äntligen! Över en en större flad med grönt och slajmigt ålgräs tar det stopp. Jag hade sett vaket innan. Träffat ringen med min Wolly bugger. Fighten går märkligt tungt. Ser fisken på lång lina hur den skjuter kristallklart vatten med paddeln. Det här inte en öring hinner jag tänka innan slirbromsen tickar iväg tungt och bestämt.

I gyllene timmen kan allt hända.

Fighten segar bestämt. Fisken är tung och arg. Men samtidigt väldigt lugn i sina rörelser. Vid landningen ser jag fisken. En Id. En stor dessutom. Lyfter fisken försiktigt. Lägger upp den på flytringen. Som en stor pizza med smutsfärgade fjäll fläker den ut sig över flytringen. Säkert över 50centimeter lång och garanterat en vikt över 2kg.

Grotesk Id.

Nöjd över att äntligen ha landat en fisk fortsätter jag fiska av fladen med ålgräs. Gyllene timmen är fortfarande i sin ”all time high”. Ser en grövre fisk jaga över fladen. Det stänker och ljudet låter som ett barn i drunknandets stadie. Närmar mig fisken. Matar lina. Fokuserar.

POFF! Fem meter ifrån mig. En meter upp i luften. Fladdrar den största Steelheaden jag någonsin skådat. Allt är tyst ute förutom syrsorna och fladdret från fiskens bakfena. Tonen av purpur och stål glimmar mot den sista solen. Fisken landar med ett dån. . . Håller andan omedvetet i den totalt psykotiska situationen som härskar i nuet.

Genskjuter fisken. Drar två drag. Känner hur fisken tar flugan. Liksom nafsar i baken på Wolly buggern. Det segar i. Känner dock att fisken inte har hela flugan i munnen. Sänker spöet. Allt blir lätt. Låter flugan hänga. Inget händer. Kastar vidare med förhoppning om hugget. Fan. . . Vilken fisk.

Den brutalaste kustbågen jag någonsin skådat. Uppskattningsvis en vikt på sju till åtta kilo. Men för att inte överdriva säger jag aldrig ett gram under fem kilo.

Natten jagar ikapp. Mindre fiskar frossar i räkbuffén på sandstränderna. Jag sitter tyst länge och sippar på en kopp kaffe. Kan inte släppa kustbågen. Satan i gatan. Vilket as. En kustdröm av purpur och hårt stål.

En säl dyker upp landnära och märker inte min närvaro. Den tågar på grunt. Det virvlar som någon kastat i ett badkar stundtals. Ekarna står svarta i det platta landskapet och även de ser förundrade ut över vad som hände ett par timmar tidigare.

John Kärki