karki

Tomhet i bukten

april 27, 2013 i Havsöring

Tidig morgon. Blev till förmiddag. Utan fisk. Solen värmde. Jackan fyllde utrymmet bakom mig i flytringen. Kastade. Njöt av livet. Bytte flugor. Kikade på naturen. Följde fågellivets hetsiga dans så här på vårkanten. Framförallt satt jag och tänkte på den fortsatta delen av säsongen. Den svåra delen. Med chans på riktigt grov öring. Välmatade torpeder i blankskimrande skrud. . . .

Tänkte så mycket på andra andningen av säsongen att jag nästan paddlade rakt in i en likasinnad. En dedikerad själ i sammanhanget. Han liksom jag hade inte fått något. Ett trevligt snack tog vid när vi guppade runt i det transparent klara vattnet med lite mättat grummel i. Efter snacket begav vi oss åt ett varsitt håll med hopp om silver i den nyanlända vinden som smög in bland ljummet stelt vatten.

20130427-143924.jpg

Ringer Kobben tror jag. Men råkar komma åt play-knappen på Spotify. Ur mitt head-set strömmade elektronisk house från Pryda.

Musik och fiske hör inte ihop tycker jag. Men bestämde mig för att göra ett undantag. Psyket och fokuseringen var på dekis i den allt mer stekande solen. Kunde bli en skön grej att testa om inte annat.

Tog en klunk kallt vatten. Satte i andra hörluren i örat. Höjde till max. . . Stängde allt annat utom mig. Inget fågelkvitter. Ingen vind som viskade. Inga motorljud från båtar. Inget skvalpande från det blåa havet.

Musiken tog mig till en ny värld. En ny fokusering. Molnen på himmelen rörde sig fort. Fåglarna flög tyst. Kasten skar vasst och mjukt samtidigt. Svarta zonkern fick chansen igen. Den dansade fram livfullt i vattnet. Allt runt mig ändrade på något sätt karaktär. Så tyst men ändå så levande.

Fokuseringen var tillbaka. Likaså nötandet. Plöjde av bukten grundligt.

20130427-143904.jpg

Paddlar hemåt. Lägger ett strökast in mot land. Drar ett drag. Kontakt! Kändes som linan lyftes försiktigt. Fortsätter strippa. Kontakt igen. Strippar igen. Kontakt. Igen? Är det verkligen fisk frågar jag mig själv? Blir osäker. Musiken strömmar på som inget hänt.

Fortsätter intagningen. Med tio meter kvar suger det tag. Hugget exploderar och går från sugande till intensivt med fart. Sätter mothugget med spöet i sidled. Hårt mot hårt. Känner hur trycket pressas uppåt.

Ytstöket är grovt. Fisken är grov. Blankskimret är överväldigande. Kastar ur hörlurarna. Hör vinden och fåglarna igen. Ser även ett totalt kaos i bukten. Linan svischar av. Håller press samtidigt som jag låter den gå.

Trycket från fisken är hämtat från helvetet. Får in fisken på spöet. Ser att det är blankt. I alla fall åt det blankare hållet. Spekulerar vikt och längd när trycket plötsligt lättar och fisken fläker sig upp ur vattnet. Mina tvivel och spekulationer om hur stor den är besvaras.

Vilken fisk. Rusningarna tar vid intensivt. I sidled. In mot land. Mot mig. Fisken är överallt. Under ytan. Över ytan. Mitt spö flänger åt alla möjliga håll. Känner på mig att det här inte kommer hålla. Knyckarna är tunga och hårda. Korthuggna på något sätt. Känner allt rakt in i handen.

Plötsligt lättar allt abrupt. Säger högt till mig själv – Nehhhhhhhhhj! En tomhet sprider sig som en svalkande dusch. . . Upprepar ordet nej för mig själv några gånger. Trettio till fyrtio sekunders ös. Inte en lugn sekund. Fisken var nog närmare sjuttio centimeter lång. I alla fall runt tre och ett halvt kilo uppåt.

Fiskar mig hemåt med tomhet i kroppen. Mot den stundande festen som kommer få mig att fylla den tillfälliga tomheten med något annat.

John Kärki

karki

På nytt besök i silveröringens rike

april 21, 2013 i Havsöring

Klicka på play för kort berättelse om dagens fisketur som ägde rum under morgontimmarna. (Ljudspelaren verkar endast fungera vid datorer).

 

Tyvärr strulade inspelningen via telefon. Den episkt rafflande fighten som pågick i närmare tio minuter som skulle klippas in i podcast-klippet får beskrivas med några simpla meningar istället.

Kusttyngd och fart i dess mest skräckinjagande form. Tunga rusningar. Elakt stångande i mellanvattnet. Ytstök på transparent yta. Venus-klingan stod i konstant och tung press samtidigt som storöringen rusade ut på backingen. Flera rusningar som hackade fram elakt. Mitt inre hade en ren och skär ångest över att fisken troligtvis skulle gå loss.

Men. . .

Återigen bärgas en grov öring. På en svart fluga. Wolly bugger variant med spretigt fronthackel och tratt. Vågen stannade på 4.0-4.1 kilo cirka. Påblänk.

DräpareSimmande dräpare!

Är som sagt ensam så fotot blir taget från höften med en fuktskadad touch screen. . . . . Samtidigt som den mäktiga öringhonan frigjorde sig ur mitt tailgrepp.

Hona med fet paddelGrov öring och grov paddel.

Landar även kort därefter en kraftig öring på cirka två och ett halvt kilo.

Tackar skärgårn för dessa underbara stunder som man ibland får uppleva. Minnen för livet.
/ John Kärki

karki

Regnbågschock på nordvänd platå

april 19, 2013 i Havsöring

Första smällen var brutal. Andra var ännu värre. Spöet chockar. Parerar ytstöket. Känner hur pulsen stiger. Löslinan flyger iväg. Frenesin är extrem. Intenisivitet i sin ädlaste form.

Anar att det är en båge i bättre format. Fem minuter innan hade jag landat en på strax under femtiofem centimeter. Ett stim med fisk inne kanske funderar jag samtidigt som spöet tar tunga smällar på lång lina. Får ingen uppfattning om fisken. Den kan vara stor eller bara väldigt stark och pigg.

Orre står inne vid land. En nyfiken nybörjare med bombarda och B3 bonker i änden. Hör hans röst på håll; Kom in mot land så håvar vi.

Paddlar på mot Orre. Fisken går tungt. Självsäkert tungt. En rutinerad individ. Sneddar och sänker vinkeln på spöet. Pressar fisken hårdare. Solen har precis dykt bakom granarna och kvällen är fortfarande ljus.

Ser hur fisken går upp i ytan. En tydlig silhuett av regnbåge. ”Det är en båge” skriker jag till Orre. Kommer närmare land. Kastar håven mot Orre.

Ejken som sitter i sin flytring längre ut iakttar vad som pågår samtidigt som han kastar av platån. Han har varit med förr – en fisk kommer sällan ensam.

Vi går igenom hur fisken ska landas. Planerar och bollar sins emellan. Orre är med på noterna och står beredd med den oproportionerligt stora håven. Håvningsögonblicket är inne. Men allt fallerar – fisken drar.

Närmare trettio meter kustlina försvinner under ett par sekunder. Jag bromsar med handen. Veven smäller och rullen skriker. Linan skär ner i ytfilmen. Orre kollar på mig med smått fuktiga ögon och får fram ett vettskrämt oohhhhhhhhwww. ”Vilken jävla rusning”. 

Sinnessjuk rush av regnbågen som är i toppkondition. Orre håvar säkert någon minut efter till bådas lättnad.

Vi beundrar fisken. Vilka prickar. Vilka fenor. Vilken färg. Som hämtad ur sagornas tid. Trollsk skärgårdsbåge utan en skråma. Lekskrud. Mjölke och lite käkkrok. Vi väger in den på två komma fem kilo och lite till (+2,5kg).

Svart zonker med lila glisterkropp, pimpad med tratt var melodin denna kväll.

Som vanligt blir det bonk på bågarna. Men innerst inne tror jag den här var vild från någon av arkipelagens bäckar.

RegnbågeVilka fenor.

PrickarKondition.

+2,5kg

Skänker den mindre bågen till Orre. På något sätt lättar det mitt samvete. Som en gåva. ”Förlåt för att jag och Ejken råkar ha öppnat dörren till kustfisket” och bara visat ena sidan. Den glorifierade sidan. Rullskrik, akrobatik och stämning. Inte tomma timmar. Söndernötta vadare. Tusentals kast.

Jag säger inget. Ejken säger inget. Vi tänker bara tyst för oss själva och stirrar ut i den mörka kvällen. Bland stjärnor och svarta trädkronor.

Nybörjaren säger; Jag vill också testa med flugspö nu. . .

/ John Kärki

karki

Storöringens attack i sken av natten

april 14, 2013 i Havsöring

Nattens skuggor började inta scenen på sitt sätt. Sippade på kaffet. Värmande och nattsvart. På något sätt en viktigt ingrediens bland hårt ödmjuk mentalitet, omsorgsfullt bundna flugor och halvsanna teorier.
Kustkaffe är en drog, oftast utan synbara konsekvenser. Brutala hugg av blankingar och storöringar är också en drog, oftast med synbara konsekvenser för fiskarens själ.

Branden bakom trädtopparna var het och uttryckte passion. Det glödde om den halva solen som motigt och sakta trycktes ner under den kyligt intensiva och gröna granskogen. Skärgården började andas tungt och lugnt igen. Svanarna intog sina sovplatser. Havsörnen var för länge sedan i sitt bo. Enstaka måsar försökte sno åt sig ett kvällsmål.

Nu var tiden inne. Sista timmen – blå timmen – som idag var eldklotet och svartsotens timme.

Kollade på Kobben som också sippade på sin kopp. En lättsam grå-transparent ånga svepte lugnt från koppen i matt metallfärg från termoshuvudet. Kobben verkade lugn. Ett avslappnat obrytt men fokuserat ansiktsuttryck prydde ansiktet ovanför den gröna vadarjackan med stora fickor på bröstet.

Sade högt till min fiskevän; ”Du och jag bommar inte en heldag på kusten”. Kobben svarade omgående. ”Nej det gör vi fan inte” och tog kort därefter en sipp till på sitt kaffe.

Vi hade jagat från tidig morgon. Heta, ”säkra ställen” gnuggades avslappnat och strukturerat av. Kast som svävade i den fuktiga ostvinden. Många intressanta teorier bollades i stridens hetta.

Flugor byttes. Anspråkslöst blev livfullt. Livfullt blev realistiskt simmande med tratt och så höll vi på under den värmande dagen. Solandet i sydläge någon timme under eftermiddagen bjöd på vårens föreställning tillsammans med gäss och andra fåglar som dansade livfullt. Underlaget för föreställningen var mjukt beige-färgat gräs och vita tunga snöfläckar som vägrade försvinna.

Anspråkslöst med huggpunktAnspråklöst effektivt är inte att underskatta.

FågelavtryckVårens dans har börjat.

Förklaringen till att många lokaler var tomma var troligtvis sälens gryningsräd som kalasade på grundgående öringar. Flera öringhuvuden hittades kapade vid ryggraden. Mjukbottnade områden fick agera kyrkogård åt prickfiskarna. Sälen var helt enkelt en bättre fiskare än oss, denna dag.

Trout

***

Kliver ut och börjar placera lugna kvällskast på den mjukt gråmörka ytan. Fiskar av platån. Två till tre meter djupt i femton meter för att plötsligt bli tvärdjupt. Kastar och kastar. Flera gånger har jag nött ut kasten och tillslut fått fisk som klivit på i gränsen mellan djupt och grunt stenigt vatten. Giriga hugg som fallit i kvällningens sista andetag. Inte denna kväll. Det går ovanligt segt.

Flugbyte igen. Hmm. B3 bonker kanske? Nja, för skrikig? Skymning. En trogen skymningskrigare vilar anspråkslöst i asken bland annat livligt som girigt ber om att få chansen. . .

Svart zonker i storlek sex bad inte om det. Den fiskas extremt sällan. Trots att den levererat mina största Stockholmsöringar och bästa kustminnen flera år i rad.

Min tanke gick i en loop, ska jag eller inte? Ibland förstår man inte på sig själv. Ofta litar man minst på den som egentligen är bäst. I hockeylaget, på arbetsplatsen eller i flugasken. Är någon för tyst och anspråkslös får den sällan chansen trots att den levererar bättre än alla andra.

Svart zonkerAnspråkslös silhuett – effektivt i närstrid med erfarna jägare.

Hugget är bastant. Allt blir stumt. Fattar inte att det är fisk först. Min hjärna agerar instinktivt innan mig. På kort lina skärande i mörk ytfilm strip-strikas mothugget. Fighten går tungt. Stenhård press. Venus-klingan i konstant följsam båge. Ytan lyses upp av den ljusa natthimmelen. Allt är som på en teaterscen. Fisken och jag i en box – kobben anslutande med flås springande på stenstranden samtidigt som natten jagar snabbt och ivrigt. Som att den vill klippa den lilla och korta huggperiod vi faktiskt springer in i denna dag. . .

Kobben hoppar in i den adrenalinfyllda boxen och håvar säkert. Silverskenet är dramatiskt och tydligt mot svart knutlöst håvnät . . . En doft av salt och skärgård sprider sig i det dunkla ljuset. Säckar fisken omgående. Kobben tar några kast med mitt spö över svart yta medan jag och fisken andas ut efter överraskningshugget på ett oväntat område.

När det är dags för vägning och kobben vevar in smäller det till ordentligt. Svarta zonkern får en hård tjuvsmäll över blank och blåsvart yta. Tung och aggressiv böj. Loss. . .
- ”Helvete”!
Den såg fin ut säger jag.
- ”Jaaa den var riktigt bra. Kanske som din typ”. . .

Vi väger min fisk. 3,9 kilo tung. . . Påblänkare i fin skrud. Fisken simmar tryggt tillbaka till sitt rätta element. Ut bland strömmingarna och frossa var min sista tanke innan fisken tryckte iväg mot kamouflaget i mörkt djup bland små silverblänk i stim.

3,9kg

Öring

The world is full of kings and queens.
But it is only one svart zonker.
Not a tail bait.
Just a fly.
Size six and black as the night.

John Kärki

karki

Solnedgång och kaotiskt öringrally

april 8, 2013 i Havsöring

Cause sometimes you just feel tired. Feel weak, and when you feel weak, you feel like you just wanna give up.

But you gonna search within you. You gotta find that inner strenght and just pull that shit out of you.
And get the motivation to not give up.

Not be a quiter, no matter how bad you wanna just fall flat on your face and collapse. . .

En vacker solnedgång intar den för kvällen vårprydda skärgårdsscenen bland öringar, fågelkvitter och härdade flugfiskare. Solen använder de mörkgröna granarna som en svepande trappa i sin jakt på att sätta punkt för dagen. Jag och Johan hade jobbat hårt från tidig gryning. Ett tröstlös ringklocka under den isiga gryningstimmen är vår enda kontakt hittils. Ding dong – mothugg – borta.

Vila i skärgårdsland.Vila i soligt skärgårdsland för en gryningskrigare.

I fjortonde fisketimmen händer det. Det lossnar big time. Känner en tydlig och rapp stöt. Skriker till Johan genom vinden.
-  ”Jag hade en, garanti på det.”
Tiondelssekunden efter suger det tag abrupt. En riktigt stridbar öring har klippt i sig den vita trattflugan med argsinta ögon, i vinröd färg.

Öringen går omgående upp ett gigantiskt luftsprång. Den lågt badande kvällsolen i guld ramar in hoppet. Silver blev guld, guld blev silver för ett kort ögonblick bland kylig granskog och uppvärmda stenklippor. Det glöder i mig varje gång jag får se dessa fiskar. Skärgårns öringar kommer alltid ha en speciellt plats i mitt hjärta. Med eller utan fettfena.

En aggressiv rusning tar vid av skärgårns formula one. Slirbromsen skriker oavbrutet. Spöet står i djupt tryck. Fightar fisken hårt. Den svarar med det samma och lite till. Mitt inre är med, medan mitt yttre skakar okontrollerat. Ett till hopp på lång lina tar vid. Nästa rusning kommer med besked. Fighten börjar om på nytt. Linan skär djupt ner i den mörka ytfilmen. Öringen går från sida till sida som ett tåg. Ett silvertåg för tillfället, ur spår, trodde jag.

Ska precis håva fisken. Bara tafsen sticker ut från sista spööglan. Fisken säger emot och bränner på en av de brutalare rusningar jag stött på hittills i skärgårn. Närmare trettiometer lina försvinner under ett par sekunder. Någon meter kvar till backingen och jag börjar förstå att fisken inte har mycket kvar att ge. Pumpar hem den med ytstök och stångande. Johan håvar fisken åt mig säkert.
Vilken fight. Trots att den ”bara” är femtiofem centimeter lång. Fantastiskt kondition. En strömmingstorped. Det finns öringar och så finns det öringar.

Femtiofem

Det här var startskottet för en sinnessjuk kvällstimme. Karatehugg. Böjda spön. Silvriga hopp. Rusningar och stök som orsakade tvinnade tafsar. Skadade flugor. Nervpirriga håvningar. Handskakningar och glatt oförstående snack
-
”Vad är det som händer?
- Det här händer inte.”
- ”Grattis mannen”
- ”Grym fisk” .

Varje öringrally ska man njuta av. Det händer inte ofta. Vi njöt av skärgårn och torpederna som plötsligt bara var där. Vi njöt av nuet. Vilken timme. Öringtimmen i sitt esse.

55+

Världens vackraste fisk.

Silverskimmer.

Matfisk Sliten kustkrigare efter femton timmars fiske med en fenklippt femtiofemma som blev vårens matfisk. Fisken hade strömming i magen.

I mörkret när skärgårn återigen ligger öde och pustar ut summerar vi ihop sex öringar. 69, 55, 55, 50, 45 centimeter och ett mindre sprall. Flertalet tappade. Flera hugg och stötar. Magiskt fiske för att vara i Stockholms skärgård.

Tackar skärgårn för en hård dag som äntligen gav utdelning i fisk och minnen för framtiden.
John Kärki