karki

Sprallattack i fuktigt vinterland

december 25, 2012 i Havsöring

Puff. Pet. Nyp. Något är där. Hela kanten hade jag haft tydliga kontakter med fisk. Den långa zonkerflugan visade sig vara grym för stunden. Grym på att få fiskens intresse, mindre grym på att kroka.

Kast som gnuggas i medvind.

I kastet efter ökar jag farten något. Tvärnit följt av lättsam frenesi. Blankt skimmer långt ut. Det plaskas hårt med fenan. Det snurras. Det är kullerbyttor i ytan. Styr snabbt in fisken. Ett vackert litet sprall.
Ett sprall är en fisk som är under måttet men samtidigt inte ett smolt. Havsöringarnas svar på tonåring skulle jag kalla det.

Sprall de luxe.

Innan fisken landandes hade dagen varit lång. Mängder med storspigg stod upptryckt på skärgårns grundområden denna blåsiga dag. Måsarna dök regelbundet. Havsörnen gled majestätiskt bland molnfronter blandat med klar himmel.

Flugvalet när det är överflöd av de naturliga bytesdjuren är alltid extra svårt. Ska man köra naturligt eller ska man sticka ut med något färggrant? Körde klassiskt moderna mönster som B3 grisen, B3 bonker, baitfish med tratt med mera. Men det verkade inte locka öringen till hugg. Hittade dock en förvirrad tånglake i ytfilmen. Märkbart chockad, antagligen efter att en öring ”smällt” till den med sin stjärtfena.

Spanade i flugasken och hittade en väldigt lik imitation. Efter flugbytet hade jag flera kontakter samt landade fisken ovan. Så denna gång var det naturligt som gällde.

Tånglake.

Annars var dagen väldigt fuktig och kylig. Fukten fullkomligt kröp innanför kläderna. Lägg till en elak ostanvind på det och livet på kusten är mindre behagligt.

Johan vandrar ner mot vattnet. 

Isen äter mer och mer av det öppna vattnet som finns.

/ John Kärki  

karki

Vinden har vänt

december 16, 2012 i Havsöring

I alla fall tillfälligt. Bom idag. Fyra man som nötte hårt och effektivt. Det ville sig helt enkelt inte. Ibland är det så. Under vintern är huggperioderna korta. Gäller att tajma rätt. Hittade dock en tuggad storspigg i vågbryten. Öringen var där. Men kanske innan vi kom dit?

Annars rapporteras det om landad fisk bland silverbröder i skärgårn nu under helgen. kul!

Förberedelse. Båge på matbordet.

Vill även passa på att påminna er som inte gått med i Stockholms havsörigssällskap än. Kika in på sidan och bli medlem gratis. www.shs08.se

Nya tag nästa pass.
/ John 

karki

Dramatik i en öde vinterskärgård

december 12, 2012 i Havsöring

Look.
If you had one cast,
or one opportunity.
To seize everything,
you ever wanted in one moment.
Would you capture it? Or just let it slip?

Blodsmak. Flimmer för ögonen. En känsla av att svimma. Puuhhh. Satte mig tvärt. Underlaget i strandkanten var fryst. Torkade svetten i pannan med mössan. Toppluvan var lika vit som den omgivande snön. Kände hur hela kroppen kokade inombords. Öppnade jackan. Smaken av blod ebbade ut. Drack en klunk vatten.

Vandringen under vägbommar, över berg och genom tät skog tog extra lång tid idag. Tempot i vandringen var högt. För högt genom ett djupt och tungt snölager.
Spanade vilande ut över vinterytan, medans mitt fysiska jag försökte komma tillbaka till normal andning.

Vattnet var kolmörkt. Så där mörkt det bara kan bli när täta moln under vintern ligger lågt över fjärden. Vinden vilade i skogen. Svartvita skator flög lekfullt ovan ytan. Vissa höll på att krocka med varandra i sin framfusighet. Svanarna iakttog mig på långt håll när ringen puttades ut. Huvudena vreds frågande från ytans harmlösa väktare.

Log för mig själv. Länge sedan skärgårn var så här öde. Flera platser stängdes av en ishinna som hindrade flugan att simma i vattnet. Men turen var på min sida, att hitta öppet vatten.
Kasten svischades ut. Flytklumpen och den viktlösa tafsen lät ”B3 grisen” hänga innanför tremeters linjen. Den svagt rosa flugan med en nätt touch av orange levde som aldrig förr.

Vinterflugor. En hint av någon starkare färg kan vara gångbart. 

I fjärde kastet suger det tag nära land. Lyfter instinktivt spöet. POOONNNGG DOOONNNG. Bakfenan vispar till med grym intensitet.
Yes, yes, yes tänker jag för mig själv. Håller hård press. En fin fisk. Säkert någonstans runt 55-60centimeter är min gissning för stunden. Öringen är stark som en oxe på lång lina.

Minuterna tickar på. Rusningarna avlöser varandra. Spöets mittdel jobbar tungt, hela tiden. Fisken går djupt. Fighten fortsätter ovist på lång lina trots konstant press. Märker helt plötsligt att jag är ungefär hundra meter från land. I stridens hetta har fisken lurat ut mig på frivattnet.

En kylig skärgård hjälper flugfiskaren att vara kylig under fighten av grövre fisk.

Börjar ana att det är bättre kaliber på fisken. Tankarna snurrar osäkert i huvudet. ”Känns blankt……. Känns grovt i bra form. Tror inte på färgad fisk?”

Får en aningens kontroll på fisken. Kan styra den närmare ringen och min håv. Men tar stopp cirka sju meter utanför mig. Fisken är omöjlig att bryta upp. Minuterna fortsätter ticka. Tiden börjar kännas som en evighet av nervositet och osäkerhet hur det här ska sluta. Än har mina ögon inte sett fisken.

Paddlar in mot det grunda. Något måste göras. Fighten står bara och väger. Den som vågar mest vinner nu. Hoppas fisken ska komma ur balans när den får syn på bottenregionen och bli lika osäker som mitt inre var ute på frivattnet.
Kastar mig ur flytringen vårdslöst och spänner upp bågen på spöet till sin extrema gräns.
Ser hur den blanka och stora skuggan glider majestätiskt över grundområdet. Nu fattade jag att det var fisk av fin kaliber. Så vacker. Men samtidigt otroligt respektingivande med sin grova bakfena.

Chansningen lyckas. Fisken vacklar och stunden att håva den är inne. Mörka vattendroppar flyger upp och jag blir översköljd av skärgårns iskalla hjärta. Säckar fisken. Låter den vila. 72centimeter i torpedform. Väger in fisken på 3,7 kilo. Fenklippt och blank.

Vid realesen kämpar jag med att få igång den praktfulla honan. Misslyckas gång på gång. Fisken simmade som mest iväg en halvmeter för att slutligen ställa sig på huvudet som en tandkrämstub. Händerna bränns av kylan i vattnet.

Bonkar fisken med stort tvivel. En sådan här praktfisk ska tillbaka. Inget snack. Min egen regel med en matfisk per höst och vår. Mellan 50-60centimeter bröts härmed. Nåväl, ett undantagsfall. Fisken får pryda julbordet som rökt och gravad.

Praktöring efter bonken.

Fiskar vidare. Nu vakar det stup i kvarten. Aggressiva vak i klappjakt-karaktär skrämmer slag på både mig och en köldstel skärgård. Ett försiktigare vak synas i ögonvrån. Snabbt kast ut. Isen i spöringarna skrapar elakt mot coatingen på linan. Kastet blir för kort. Men låter flugan exponeras länge. I mitten av intagningen tar det tvärstopp.

Fighten går återigen hårt. Men något mer frenetiskt. Kan efter ett par minuter landa en stöddig havsöringshane. Strax under 60centimeter, svagt färgad och vild med en gigantisk fettfena. B3 grisen levererade återigen, i stoppet. Vilken dag!

Isen runt benen lägger sig. Flugan springer på en ishinna istället för att simma i vattnet. Händerna svider. Det kokheta kaffet är slut.
Tackar skärgårn för idag och pulsar hemåt.

/ John

karki

Steelhead-varning på vinterplatån

december 1, 2012 i Havsöring

Ibland har man tur. Ibland blir det rätt. Hur man än gör. Rockklassiker levererade storslaget idag. Dire Straits, U2 och Metallica avlöste varandra. Parerade bilen på det moddiga underlaget. Fick sladd lite då och då. Men det gjorde bara att rockmusiken i bilen fick en extra dimension. B3-kaffet smakade bra. Hade en varm känsla i kroppen. Samtidigt oroade jag mig för kylan som skrattade hela vägen från Ryssland.

Väderprognosen avslöjade att en vecka med karga och orubbliga minusgrader skulle fästa sitt grepp om Stockholms skärgård. Kyla är ju bekant förknippat med is. Is är ju bekant förknippat med off-season. Off-season är ju bekant förknippat med saknad av silver.

Kanske var det sista fisken jag klippte detta år? Frågade mig själv det när jag parkerade bilen utanför lägenheten. Stängde av bilen. Rockmusiken dog tvärt. Kollade på den rosa fasaden skapad under femtiotalets modernitet. Såg massa folk i backspegeln. Förorten några mil från Stockholm började bli märkbart påverkad av julstressen. Min bil däremot var mest påverkad av imman från fuktiga fiskegrejer.

Såg tillbaka på fighten som innehöll ett gung av rang. Hugget kom lika överraskande som alltid. Inte där det skulle. Utan nästan uppe på land vid den lilla stengrynnan. Wolly buggern svepte fram som en vit skepnad ovanför sten och tång.

Regnbågen kunde efter några minuter lotsas in i håven. Ett märkbart aggressivt anfall av skarv hade nyligen ägt rum på fisken. Fenan var dock av det finare slaget jag har skådat på en regnbåge i skärgårn. Formen på hela fisken var identisk med en steelhead-hona. Silverblänket var det tydliga. Det rosa skimret var bara en svag bakgrundskrydda.

Klinisk perfektion skapad av naturen. 

Sextioett centimeter lång. Vikt på strax under tre kilo. Grym fisk. Ställer mig återigen frågande till om inte regnbågarna i skärgårn har lyckats med en lek för några år sedan. Flertalet ”perfekta” regnbågar som knappt är synbart rosa har kommit upp senaste året. De flesta ligger mellan fyrtio till femtio centimeter.
Hur lång tid ska fisken gå i skärgårn innan fenan blir så perfekt som den ovan? Många år. Hur många kilo väger i sådana fall inte en sån regnbåge?
Bonkade även fisken. Fyllde en hel liten musliskål med rom. Stora romkorn. . . . . Utöver det innehöll hon en tånggråsugga. 

Tankarna om vilda regnbågar i skärgårn fortsätter för egen del. Men just nu är förhoppningen att det blir mer fiske under december. Utan femton minusgrader och is på större delen av skärgårn.

/ John

karki

Blanka flingor i snöstormen

december 1, 2012 i Havsöring

En dimmigt förvirrad ridå. Orsakad av snö. En längtan efter hugget. Fingrarna sved. Nätta och snåla flingor kraschar mot luvan med frenesi. Dubbla luvor idag till och med. En svart från munktröjan och en Khakigrön från vadarjackan. Trots det ekade det från intensiteten av snöstormen.
Nordostvinden gjorde allt för att elda på och hetsa nederbörden till maximum. Vågorna gurglade in mot grundområdet. Mitt vanliga jag, ville ge upp, men mitt andra jag visste att silver var det enda som värmde för stunden. Dagar som dessa är inte trevliga. Men ibland levererar de fisk.

Skymningen tågade på. Snön fortsatte tåga på. Minusgraderna tog allt till en ny nivå. En högre nivå av smärta. Med krampaktiga fingrar drogs linan in. Den svävade fram i vattnet. Långa stopp lät vattenströmmarna bestämma flugans öde.

En tvärt stopp på linan. Drar ett drag för att kontrollera vad som hände. Tjoooooooooooonnnnnnng! Ett segdraget hugg som tvärt ökade i fart – blankfisk.

Ja! Ja! Ja! tänker jag för mig själv. Har svårt att uppfatta fiskens storlek under fightens första sekunder. Ser bara en fet paddel och att det är blankt, knallblankt.

Linan är lång. Tjugofem meter kanske. Trots det visar fisken sin rätta kaliber när spöets båge ställs i botten. Tvärstumt. Fisken går djupt.
Samtidigt som jag pressar fisken för att ta lite kommando kommer nästa överraskning. En grotesk rusning. En sån där rusning man bara ser på film. Trots min press skriker rullen under flera sekunder när fisken drar rakt ut i fjärden. . . . . Under rusningens slut vickar fisken till. Allt blir lätt. Kontakten tappas. . . Vill inte veta vad som hände. Men loss gick fisken.

Gråten var nära. Uppgivenheten var där med besked. Ville bryta spöet.
Vafan hände? Vevar upp. Wolly buggern i svart stack ut i snöstormen. Den var helt oskadd. Dåligt krokad fisk antagligen.

Får revansch tio minuter senare på lillebrorschan. En liten blanking på runt måttet kan enkelt krokas av i linbrickan. Även den föll i ett stopp, för den svarta Wolly buggern.
Vackra fiskar som skimrar av silver i vinterlandskapet. När fisken går tillbaka återfår jag värmen för några sekunder.

Nej tack till linrester i naturen. Hängs enkelt i jackan.

Drömmen om den stora lever vidare.
/ John