karki

Bland tomtar och troll på den Norrländska kusten

november 25, 2012 i Havsöring

Världens mest luttrade öringar? Bompass efter bompass. Ett krig mot sitt egna psyke. Så kan det vara i Stockholms skärgård. Även om denna höst har varit ”ovanligt” bra, i alla fall om man ser till senaste årens historia. Nästan alla rapporterar in om synlig fisk eller landad fisk. Kul.

Nu till helgen lämnade dock jag och min vän Jonas Ringman Stockholms Skärgård. För att söka nytt och ha en trevlig helg. Planen var enkel – utforska södra norrlands kustremsa. Fanns öringen där? Var den stor? Sjökorten skvallrade onekligen om ”brutala ställen”.

Jonas R njuter i vintersolen, även sedd som omslagspojke i flugfiskemedia. 

Vi börjar fiska tidigt lördag morgon. Allt ligger stilla. Konstellationerna runt oss liknar mer en sagoberättelse från John Bauers tid nere i Småland.
Stora klippblock pryder strandzonerna. Höga granar i mörkgrön färg ligger som slöjjor över de gigantiska stenkreationerna. Det är kargt och kyligt i luften. Även omgivningen andas krampaktig kyla. Mitt sinne hade inte blivit förvånad om ett troll med, smutsgrön mossig vinterskrud tittade fram bakom något av de osymmetriska blocken.
Vissa öar saknar löv. Små vindpustar skapar ett rassel bland träd som sjunger på sista versen inför vintern.

Ett vak. Två vak. Tre vak. Fyra vak. Det vakar överallt i det 2,6-grader varma vattnet. Fluglinorna viner fram med fokusering och entusiasm. Prick på vak. Inget händer. Prick på nästa vak. Inget händer.

”Ja där satt den!” skriker Jonas från sin position snett bakom mig. En liten blanking på 40 centimeter kan varsamt krokas av efter en fladdrig fight.
Jonas landar någon till innan jag äntligen får utdelning på mitt prickkastande i den dunkla morgonstunden. Det fladdrar och spöböjjen är frenetisk. Ytterliggare ett sprall får gå  tillbaka i den mörka och mystiska vattenmassan.


Blankt sprall från Norrlandskusten.

Den Norrländska kusten är uppbyggd av fabriker, hamnar och stora älvutlopp. Utöver den mänskliga faktorn finns det orörda och vackra ställen. Kusten är dessutom lång.
Uppenbarligen finns det en hel del öring också. Vi landar sju öringar på två dagar. Mestadels sprall men ett par kring femtio centimeter.

De stora då? Jodå. Dem kontaktade vi också. Jag tappar en fin fisk på cirka tre kilo. Kolsvart på ryggen och silverblank på sidan. Snacka om attityd till utseende. Attityd hade även kustvandraren i fighten. Efter att ha smygit fram ljudlöst och obemärkt i det kolsvarta vattnet snodde fisken till sig flugan på ”dropp”.

Han bara lyfta spöet innan det blev ett fullständigt kaos. Efter fjärde hoppet, där linan pekade åt ett håll och fisken flög upp två meter därifrån tror jag att fisken går loss. Men den är kvar. Tills en sista elegant rullning avslutar det fascinerande skådespelet. Retligt. Men det kommer nya chanser. Man ska i alla fall vara glad att det går att kontakta dessa stabila individer.

Tidigt besök i vintergryningens land.

En skarp kontrast denna mulna och karga eftermiddag.

Tackar Jonas för en trevlig helg.
/ John 

karki

Det viktiga stoppets gryning

november 21, 2012 i Havsöring

Instinktivt reagerade blicken. Allt händer på en millisekund. Virveln är otydlig. Den liksom smälter in i den kristallklart transparenta vattenmassan. Det skulle lika gärna kunnat vara ett tafstrassel. Mitt inre förstod dock vad som var på gång bakom spetsen på den vita fluglinan som gled fram i hög hastighet.

Gör stoppet tydligt och markant. Hugget kommer med besked. Öringen visar känsla för precision och styrka. En styrka som bara går att hämta ur havet.
Lyfter spöet med bra tajming. POOOFFF!!!! Som en silvrig raket flyger öringen upp ur vattnet.

En vacker syn. Vissa stunder i livet är extra vackra. Det här var en sådan stund. Gryningssol, dovt blå himmel och världens vackraste fisk hoppande ovan ytan!

Smällen när fisken träffar vattenytan igen är visuell och tung. Fighten går hårt på lång lina. Fisken är stark. Jag är nervös. Men har bra kontroll på lokomotivet i vattnet.
Pressar in fisken. Någon tio meters rusning bränns av. Annars går den mest en bit ut och vägrar komma in mot mig.
Spöets djupa båge samspelar som frontfigur med resten av den något magra och krokiga höstnatur vi har i skärgårn.

Lägger in sista stöten och pressar på lite extra. Ett bra drag. Det skimrar och glänser i vattnet när fisken kommer närmare. Tar fram ”besehåven”. Styr in en magnifik sextio centimeters (60cm) öring i håven. Grym kondition på fisken.


6
0 centimeter lokomotiv.

En av dem bättre fiskarna rent konditionsmässigt som förs in i min egna statistik.
Strömmingshög i formen. Utan att ha vägt fisken tror jag att vikten kanske skulle landat på runt 2,8 kilo med denna grymma form och kondition. Hård som ett mjölkpaket på buken.

Tanken var bara att veva in linan för att byta ställe. Den vita Wolly buggern hade forcerat fram i vattnet med hög hastighet på grund av invevningen och samtidigt väckt liv på den grunda bottenregionen.
Häftigt. En aningen flax. Men flax ska man ha i öringfiske ibland.

Tillfälliga silverärr på spökorken.

***

Lunchsolen speglade sig vågigt i ytan. Drar ett drag. Känner en stöt. Var det fisk? Visst var det något? Hmm? Jo det måste ha varit fisk!
Hade varit med om det för. Alltså, fisk som bara är där och puffar.

Gav fisken chansen att knipa flugan igen. Återigen satt den vita Wolly buggern på tafsänden med spets på 0,28-millimeter. Lät flugan hänga på lång lina. Drog sakta så fisken skulle ha all chans i världen att hugga igen.

Några meter kvar av infiskningen. Under flugan är det fullt med sten och brun tång som ivrigt iakttar vad som ska hända. Tankarna talade med varandra i mitt huvud. Var det inte fisk ändå? Kanske sjögräs bara? Missbedömning? Men något var skumt med stöten. 

Samtidigt som mina tankar hade konferens om det var fisk eller inte. Så drar jag till med tre turbostrippar. I den sista och trejde strippen tar det tvärstopp. Strip-strikar mothugget.

Lyfter spöet. Fighten böljar igång på kort lina. Öringen snor snabbt till sig meter när löslinan virvlar av linbrickan. . . . . . Håller hård press. Fisken går ner mot djupet. Pressar upp den. En kraftig rusning tar vid. Stoppar den. Fisken rullar och plaskar i ytan på kort lina. Den uttöjda tafsen blänker till i solskenet. Sänker spöet. Fisken trycker neråt. Höjer spöet. Tar fram håven. Styr in den blanka öringen i det knutlösa håvnätet.

Det är en kort fight som kvalar in kategorin hård och stökig. Mycket tack vare trassel på min runningeline. Hade fisken rusat hårdare hade det blivit total kalabalik med tvärstopp i ringarna. . . Fisken är femtiosex centimeter (56cm) lång och gnistrar av silver i lunchsolen. Synar även en ”tag” strax under ryggfenan. Märkt havsöring. Kul med återfångster från märkningsprojekt. Positivt!

”Floy tag”. Även kallat ”T-märke”

När jag rengör taggen för att få fram numret trillar den loss från fisken. Låter blankingen simma tillbaka till sitt rätta element och stoppar ner taggen i fickan på vadarna.

56a som får friheten åter.

Slår mig ner bakom ett stort block. Vilken morgon och förmiddag. Kaffet smakar ljuvligt. Vinden joggar förbi utanför det karga stenblocket. Ser två mörkbruna havsörnar glidandes i skyn. Konstaterar att öringfisket denna höst har varit ovanligt bra. Rapporter från kompisar vittnar om samma sak. Till och med ställen som legat i träda i många år har börjat leverera igen. Skumt. Har väl något med cykler att göra? Lyckade utsättningar? 

Avslutar dagen med två tappade, blanka, små sprall. . . . .
Kylan dånade in med otäcka snöstorms moln som fullkomligt kvävde skymningssolen. Vandringen hemåt över frosttäckta småberg, villatomter, snirkliga stigar och under vägbommar gick ovanligt lätt denna tidiga men mörka kväll.

En dag att minnas. Det tackar jag för.
/ John Kärki

karki

Silvertåget

november 11, 2012 i Havsöring

Silvertåget fortsätter i stark anda. Med Ejken i förarsätet. Tidig gryning visar han vart skåpet ska stå.
En fin fisk på 54centimeter. Grov. Tror den vägde närmare två kilo.
Bataljen mellan ”Nybörjaren” och öringen var signerad av det hårdare slaget. Tunga rusningar. Höga hopp. Men allt gick bra och fisken kunde smidigt drillas in i ”Besehåven”.

Både jag och Ejken kunde därefter andas normalt igen. . . .
Otroligt vilken styrka det är i havsöringen som fisk.


Ejkens fina fisk.

Resten av dagen bjuder på ett gäng nyp. Lyckas även tappa en finare blanking på runt 55-60centimeter efter att den hoppat två gånger på lång lina. . . . . . Ridå.

Flugorna som gick hem var B3 grisen och vit Wolly bugger. Fiskarna stod parkerade grunt, väldigt grunt. Tafsarna var av modell längre med 0,28 spets.

Tackar skärgårn för en härlig helg i vinden.
/ John

karki

På besök i krokodilernas land

november 5, 2012 i Gädda

Mitt i öringsäsongen. Helt oväntat. Kommer suget att få en dust med skärgårns krokodiler. Klass 7an byttes ut till 8/9an. Wolly buggers byttes ut till stora flashflugor. Öringkänslan byttes ut till gäddkänsla.

Gäddflugfiske – Ett riktigt hårt fiske. Långsamma kast med stora tussar till flugor. Stenhårda hugg och tunga böjjar på spöet.
Adrenalin. Närhet, närhet till det skräckinjagande. För gäddan kliver på hänsynslöst stundtals. Födohugg för att mörda.
Till skillnad från öringfisket får man faktiskt här ett gäng fiskar då och då. Storleken brukar inte heller vara något att klaga på. Kul.

Kobben levererar en krokodil på 6,1kg 93 centimeter.  

Tackar gäddorna och de kyliga dimmslöjorna för en trevlig dag.
/ John
karki

Havsöringsfiske med stormen Sandy

november 4, 2012 i Havsöring

Samtidigt som delar av New York var lamslaget. På grund av stormen Sandy. Riggade jag och Manni grejerna för en dust med havet och havsöringen här hemma i Stockholms skärgård. Allt kändes rätt inför trippen.
Min öringbarometer pyrde likt en osläckbar glöd. Något var på gång. Något stort skulle man kanske kunna kontakta. Om inte annat var jag nästan säker på att öringen ”skulle vara där”.

Med hjälp av båt var planen att fiska av ett koppel, heta ställen. Både gamla och nya havsöringsstråk skulle noggrant driftas av.

Vinden friskade i från sydost och våra kast dansade med vinden. Det var inte lätt att kasta. Men med lite tajming fick man till det ibland.

Förmiddagen bjuder på en otrolig intensitet. De första två timmarna landar vi två öringar och bränner sex till. . . . . . .
B3 grisen och en rosa/vit kaninzonker var det som föll öringarna i smaken.
Fiskarna hittades kring friliggande öar som det drog kraftig sidström runt.

En vacker öring redo att landas.

Vilding.

Dagen fortlöper och vinden tilltar ännu mer. Vågorna leker med vår båt. Det smäller hårt i vinden. Stundtals känner man sig liten därute.
Manni landar även en gädda och en abborre.
Skymningen springer ifatt oss och det är dags att ge sig för dagen. In till stugan för kustdryck och mat.

Coastal hardcore.

Dag två bjuder på ett trögt fiske med lite vind och en relativt klar himmel. Manni klipper dock till med en torsk. Med stolthet i rösten säger han ”Det här är vad man skulle kunna kalla en Stockholm grand slam. Gädda, abborre, havsöring och torsk”

Manni poserar med en sällsynt art för Stockholms skärgård. 

Summa summarum; Grym intensitet första förmiddagen. Det här fisket är grymt nyckfullt men när man kommer rätt smäller det big time. Kul.

Tackar Manni för ett par trevliga och roliga dagar. På återseende.
/ John