karki

Sista dansen

april 10, 2015 i Havsöring

Åren har gått. . . Skildringarna från kustband och fjäll har avspeglat mitt stundtals intensiva fiskarliv. Ni läsare har varit med hela tiden och ni har hela tiden blivit fler. Många fler. På något sätt har ni fått mig att spränga gränser inom fisket. Galna tankar och teorier har blivit till sann verklighet.

Fisket har varit hårt. Riktigt jäkla hårt. Jag vågar inte ens skriva hur många par vadarbyxor som gått sönder dom senaste åren. Det sliter att knata fram i mörk gryning, för att fiska hårt hela dagen och sen halta hem i månskenet.

När jag inte fiskat har turerna varit i gula taxibilar in och ut genom stans tullar. Snabba stopp i förorterna. Svarta nätter med simmiga ögon. Tidig gryning blir till solig dag. Enkelt och gammalmodigt beskrivet ”sång, vin och kvinnor” .

Det är tur att kust och fjäll alltid lockat så starkt. Jag har upplevt nästan snudd på religösa välsignelser där ute med mina vänner. Vilka fisken. Svårt att sätta ord på. Oavsett om det är ett besök i Harrdalen med Tompa eller öringbonanza med Ejken i södra skärgårn. Finns många namn att nämna och inga kommer bli glömda.

Allt har en början och allt har ett slut. Så även den här bloggen. Första inlägget skrevs 2011/09/01 och sista skrivs idag 2015/04/10. Tänkte egentligen publicera ett inlägg om ”Månskensöringen” men valde att sätta punkt istället.

I samma veva sade jag även upp mig från jobbet utan att ha ett nytt. Spännande tider väntar. Vi får se åt vilket håll vindarna blåser. Om inte annat kommer det finnas mer tid till att fiska i alla fall.

Dokumentationen kring fisketurerna kommer givetvis fortsätta, men i vilken regi eller publiceringssätt är idag ytterst oklart. Jag tar gärna emot förslag eller är öppen för bra samarbeten.

Vill framförallt passa på att tacka alla läsare, alla trevliga människor jag har haft mailkontakt med och även samtliga varumärken som har stöttat mig med utrustning, ni vet vilka ni är.

Man vet aldrig vad nästa dag för med sig.

Texterna kommer finnas kvar. Så kommande öringfiskare kan läsa om vad livet på kusten verkligen handlar om. Om resan från att knappt få en öring till att regelbundet landa fisk och dessutom år efter år ta grov öring.

No trout – No cry…
John Kärki

karki

Bland helgon, skurkar och vanligt folk

mars 15, 2015 i Havsöring

Sicksackar mellan filerna som en biltjuv på E4an söderut. Blicken är fäst mot en kust där sydvinden vältrar sig in tungt mot tångruskor och kuperade stenrösen. Där någonstans skulle dagens havsöring stå och förhoppningsvis göra ett slugt utfall mot flugan.

Men innan det, skulle dagens största utmaning forceras, köerna på den vitsträckade E4an. Efter år av erfarenhet kan jag varenda genväg och fil som tar mig snabbare ut till kusten. Kan klockslagen då köerna börjar och jag kan klockslagen då dom skingras. Det är helt absurt, men sant.

Det finns många fördelar med att bo i anslutning till en tvåmiljoners stad där helgon, skurkar och vanligt folk lever i samma symbios. Men det finns även många nackdelar.

Jag är övertygad om att nackdelarna kommer få mig att dö i förtid. . .

Huvudstaden har ljusa och mörka sidor.

Kasten sträcker ut i den hårda vinden. Flytringen gungar otaktiskt i den krabbiga sjön som pushar på i ryggen. Snart sjunker solen bakom gröna gran och talltoppar. Fiskar flugan i högt tempo för att vara tidig vår. Men vid högt tempo kontaktar man enbart dom aktiva öringarna som är redo att bjuda på dans.

DSC_8705Stadig fiskimitation.

Gör ett markant stopp utanför stenröset där vitvattnet gurglar intensivt. Drar nästa drag. Men det ekar tomt. Millisekunden efter sträcker linan ut som en spänd tvättlina och kapar vågorna på tvären. Spöet gungar tungt i inledningsskedet. Fisken går och stånkar starkt på djupet. Minuterna tickar på. Solen sjunker sakta. Dagsljus går mot diffust kvällsljus.

Till slut bryter en skimrande och stadig rygg ytan. Fisken orkar med en sista rusning innan den får möta håvnät. En ruskigt stark blanköring med tydliga klomärken på stjärtspolen. Fettfenan saknas. Låter klubban falla. Magsäcken skulle få avslöja hur långt våren hade kommit under ytan.

Silverblank torped på 59centimeter.

- Men ser man på!

Vänder mig om i skogen. Skymtar skärgårdsgubben med snickarbyxor mellan ett par tallar. Ett vitt skägg pryder ansiktet och ögonen är något insjunkna på ett vänligt sätt.

- Så dom finns ändå. Helt otroligt. Vad kul att se måste jag säga.

Ja ibland har man tur svarar jag med ett leende. Den silverblanka fisken på dryga halvmetern hänger i min ena hand. Gubben och hans hund iakttar fisken med stora ögon.

Fisken förevigas med en posébild i strandbrynet. Gubben säger att han alltid ska ha med sig den här bilden och till och med kanske förstora upp den. Han hade aldrig i sitt liv fått en havsöring. Historien från svunna tider talade om gösar på djupbranten och storgäddor i vassviken.

Posébild.

Landsvägen ligger öde när jag lämnar skärgårn. Ser i backspegeln hur gubben och hans svarta hund lunkar fram långt där borta. Styr Öringexpressen mot natten och ännu en morgondag i bilköer och åtta timmar med vardagsdrömmar…

John Kärki

karki

Monstersälar, dioxinsikar och stridskråkor

mars 9, 2015 i Havsöring

Våren dundrar fram obehagligt snabbt. Kvicksilvret visar röda siffror och alla kan konstatera att det har varit ovanligt varmt hittills. Min korta och mentala vila från riktigt öringfiske skulle härmed brytas. Det gäller att vara med på noterna och komma i synk med säsongen.

Leif som gnuggat ordentligt hela vintern hade även han planer på att inleda vårfisket under söndagen. Sent lördag kväll bestämdes detaljplanen och det kändes verkligen som att vi skulle lyckas morgonen därpå. Har man en bra plan inför fisket brukar man kunna lyckas. Till skillnad från när man åker ut utan en plan.

Flytringen hinner knappt sjösättas innan hugget faller bestämt från en livlig blanköring. Silvret bjuder på ett aggressivt ytstök i den mulna och milda gryningen. Väl vid håvning ser jag hur den vita wolly buggern skimrar i utkanten på fiskens mun. Hinner precis skopa in fisken i håven innan kroken lossnar. Den är strax under femtiofem centimeter lång och välgödd om magen.

Vilken start på dagen! Leif ger mig en näve och ett leende innan vi fortsätter driften längs grundplatån. Den ljumna vinden forcerar stenhårt och det är stundtals svårt att hålla ringen i position. Ytterligare en fisk snor flugan. Den här gången precis framför fötterna på mig och öringen som är under måttet studsar mer på vågtopparna är vad den är under ytan. Det verkar som ett mindre stim patrullerar in och ut på grundklacken och Leif plockar kort därefter även han en fisk under måttet.

Gryningen avtar sakta och innan allt är över hinner jag tappa en rejäl blanköring kring fyra kilosstrecket. Samtidigt visar sig en arg och grov havsöringshane med käkkrok likt en Alaskalax. Leif blir omgående utmanad på duell av den färgade fisken som verkligen visar sig på styva linan. Öringen går segrande ur striden efter ett par våldsamma långrusningar. Vi båda kollar på varandra storögt och finner knappt ord.

Måsen spejar ivrigt på djupkanten och troligtvis låg ett större stim med betesfisk tätt inpå vilken drog in rovfisken tight mot land.

Det har var på något sätt Stockholms créam de la créam som visade sig i öringväg. Grova, våldsamma och listiga på samma gång. Mycket bättre än så här blir det inte år 2015 i B3-land!

Diffust gryningsljus och blankingar i håven.

Dagfisket är trögt och utmattande.Vi mäter vattentemperaturer och finner vitt skilda grader. 1,8 – 2,2 – 3,3 – 5,2 – 5,8 och slutligen 6,0. Vi njuter i vårvinden och med hjälp av solen är horisonten värmedisig. Vi snackar om storöring, strömmingar och livet. En och annan chockladbit slukas till det heta kaffet. Ett par fiskekompisar ringer och även dom är ute för att möta ”vårens första dag”.

Kvällsfisket planeras strategiskt med all empirisk historia, dagsaktuell information och digitala hjälpmedel vi har.

Våren första dag.

Utslitna flugor hör till.

Ben och armar värker när vi möter det nedtonade men varma kvällsljuset. Kepsarna sitter på sned och ögonen börjar bli tunga. Kasten viner fram för det och vi blir belönade med ytterligare ett par blanköringar. Även en stöddig sik slukar flugan distinkt i kvällsljuset.

Dioxinsik!

Så här under våren finns det en magisk period i fisket. Det är när den ”blå timmen” övergår till nattens kolsvarta mörker. Där i mellan är det knappt om tid då de styggaste öringarna smyger fram som vithajar över ljus sandbotten. Det är då chansen finns att få åka på resor man inte trodde var möjligt på svenskt vatten. . .

Vårens ”blå timme” bjuder på både drömmar och mardrömmar.

Fötterna dundrar fram i skogen. Flytringen flänger fram och tillbaka som en dåligt sittande ryggsäck. Taggiga törnrosbuskar skrapar mot vadarbyxan. Vildsvinen har nu kommit ur dagens gömmor. Räven trippar fram i silhuett på fältet. Tiden är knapp innan timman är slagen för nattens mörker.

Sjösätter ringen. Ser knappt handen framför mig. Den svarta wolly buggern ser jag dock tydligt mot den knappt ljusare himmelen. Laddar in ett kast bestämt över grundplatån. . . Strip. Strip. Striiiip. PANG! BAM!

Blixthugg de luxe i sista stund!

Ser hur en torpedformad fisk fladdrar upp i svart silhuett. Öringen bjuder på riktigt bra tryck och det är intensivt, ovisst och brutalt.

Det här är skärgårdens och nattens svarta formula one utan konkurrens. Känner hur adrenalinet sprutar men allt går vägen och en riktigt fin strömmingsglufsare får syna håvnät kort därefter. Puhh. Leif ger mig en näve och ett grattis.

Stygg fisk som högg likt en åskblixt.

Natten är ljummen och kolsvart. Vi knatar hem med slitna kroppar. Känner hur läpparna är torra och ögonen svider. Småsnacket studsar mellan oss lågmält om varför fisket här i B3-land är så speciellt. Det är svårt att sätta fingret på faktiskt.

Det är i alla fall luttrade öringar som simmar bland monstersälar, dioxinsikar och dykande stridskråkor. Öringar som trotsar förstörda bottnar och går fram som maskiner bland strömmingar likt rugbyspelare i sina bästa stunder. Brutalt värre om du frågar mig. . .

John Kärki

karki

Midjedjupt vintervatten

februari 17, 2015 i Havsöring

7 februari 2015.

Öringexpressen dundrar fram i vinterlandskapet. Allt är verkligen vitt och ser inbjudande mjukt ut. Solen lyser klart och det är ett tvättäkta vinterväder för stans lördagsflanörer. Men där borta, i horisonten tonar mörka moln upp med hög hastighet.

Perfekt. För i bakluckan ligger allt som behövs för ett effektivt vinterfiske, dvs. vadare, linkorg och ett spö laddat med flytlina.

Några snabba pling till ”Öringligan” ger mig snabbt en distinkt position att uppsöka. Det är Putte som är ute och vittjar ett par vinterhak med mjuk sandbotten och midjedjupa grundklackar.

Flugan hinner knappt blötas innan en snöstorm modell värre massakrerar det tidigare fina och soliga vintervädret.

Snöstorm i skärgårn – öringläge!

I samband med snöstormen faller min lina mjukt över midjedjupt vintervatten. Här och där kan jag skymta ljusa fläckar av sandbotten. Låter B3 grisen hänga förföriskt under stoppen. Känner ett nafs. Strippar hem med hopp om att fisken ska sätta sig. Nästa kast faller någon meter till höger om första. Snöflingorna baddar ytan till en matta av slush ice. Flugan dyker i presentationen och i första stoppet känner jag hur något snor flugan snabbt.

Mothugg. Fast fisk. Blankingen pressar sig upp mot ytan innan den retligt släpper. Vrider blicken mot en snöprydd Putte och säger ”fan’”. Nåväl dom är här i alla fall gubben!

Snöblinda synfält och öringhugg.

- Jahh! Fiskkk!

Tunga plask i silver och ett spö böjt i korken avslöjar att Putte utmanat vikens storöring! Skyndsamt tar jag mig fram för håvhjälp. Solen skiner nu igen och himmelen är klarblå. Vattnet har blivit sådär svårt ginklart.

Fighten ser ut att vara på gränsen när öringen kör loss på grundvattnet. Putte parerar hela tiden och vandrar som en speedad jojjo in och ut från strandkanten. Man vill sällan ha en grov öring i andra änden som nästan går på grund. Stöket har en tendens att bli mångt värre!

Fisken går loss i samband med att Puttes vev smäller smärtsamt på nerkylda vinterfingrar. ”Fan” hör jag hur han brister ut. En ”trea”. Ja det var det lätt kontrar jag medgivande.

Linorna fortsätter vina i den vackra vinterdagen. Öringarna är där men det är mest nonchalanta nafs. Putte räddar hedern för dagen med att landa två fiskar. En sargad femtiofemma samt en fin blänkare strax under måttet.

Säljagad vildöring!

Kvällen och natten avslutas i stadens citykärna med sång, kvinnor och dans.
John Kärki

karki

Isande sydvästan

januari 25, 2015 i Havsöring

Vindens anstormning var minst sagt brutal. Temperaturen låg runt nollan och en isig sydvästan piskade sönder allt i sin väg. Gryniga isflak, gammal tång och vi – jag och Ejken fick bekänna färg i havets kaos tidig eftermiddag.

- Ahhhjj. Faaaannn! Sendrag ahjjjj.

Ejken skriker från sin position snett bakom mig om att han har kraftiga sendrag i båda benen. Ta några djupa andetag retirerar jag snabbt och fortsätter paddla för kung och fosterland. Våg efter våg stänker in över flytringen.

Ejken verka repa sig efter rådet om djupa andetag och fortsätter sin paddling mot grundområdet. Ofta är det så under vintern att sendragen kommer som ett brev på posten om vätskenivån är låg. Jag har som rutin att ta minst ett par glas vatten innan jag åker ut för en dag på kusten. Ibland börjar jag fylla på vätska redan kvällen innan. Just för att undvika problem i flytringen och bara kunna fokusera på fiskandet.

Forcerar in ett backhand-kast mot grundplatån. På tafsänden simmar en imitation av en klumpig tånglake. Linan dansar på vågtopparna under de första stripen innan det tar stopp tungt och segt. Strippar fast kroken och fisken lägger bredsidan till i det klara vattnet. Ser på håll att tånglaken är slukad i fiskens käft.

Öringen stretar emot starkt och spöet står i en statisk båge under första ronden innan jag kan börja ta mark i fighten. Fisken tröttnar efter några djupdykningar runt ringen och Ejken skopar in den i håven säkert! Vi mäter in en hona på 60centimeter som visar tydliga spår av en tidigare flört med sötvatten.

Marmorerad öringhona!

Vi driftar vidare. Nu med vindens hjälp. Ejken klipper på en blanking strax över måttet som akrobatiskt hoppar av i vitskummande vågtoppar. För att att i kastet efter hugga igen utan att fastna ordentligt. . . Driften fortsätter och ett par öringar hugger knepigt utan att fastna.

Skärgårn blir snabbt svart och natten jagar ikapp. Trots att vi bara hunnit fiska ett par timmar är vi helt nerkylda och utan känsel i händerna. Timmarna får summeras som klassiskt vinterfiske. Knepigt men inte omöjligt.

Välbehövlig vila i skymningsstund innan dagens sista kast.

John Kärki

karki

Förvirring i vintertider

januari 22, 2015 i Havsöring

Vinterkusten ligger öppen. Hårda vindar gurglar upp grundområdena bland tång och sten. Fisken är oberäknelig och rör sig försiktigt som mörka skuggor över ljus botten. Ett par gånger om dagen faller huggen. Ibland stenhårt och ibland mer segdragna ”tångruske-hugg”.

Vintern är lakarnas tid och visst syns en och annan till. Långsmala och sävliga simmare i mellanvattnet – lättfångade byten för havsöringen.

Silvertorpederna får syna håvnät. Än så länge har vi haft tur med att vindarna forcerat från syd och inte från kyliga norr.

Vintersilver

Nystarten på året betyder för mig mycket planering inför kommande år. Det som berör mig mest är givetvis fiskeplanerna. I början av januari var mina tankar lugna och i ordning. Ju längre in på månaden vi kom desto mer började planeringen trassla.

En hård yta med eko inombords.

Det är så många platser man vill vara på samtidigt. . .  De norrländska skogsälvarna och blanklaxarna lockar. Likaså kaffekoket vid den mystiska fjälltjärnen där nattsländorna dansar ivrigt på ytan. . . Eller varför inte Norges djupa och kristallklara fjordar? Samtidigt lockar ju de sörplande harrarna i den bortglömda dalgången.

Men innan ovan nämnda semestermål väntar ju den riktiga prövningen. Havets silver i grov kostym. Det är ingen semester. Det är bara stenhårt både mentalt och fysiskt. Kanske kan tidigare års personliga nörderi och framtoning av tyngre medelvikt ge ytterligare frukt denna säsong. Tiden får utvisa det.

Problemet när man har för många planer är att sinnesförvirringen blir allt för påtaglig. Ofta slutar det med att man istället byter fiske mot hemgång i soluppgången efter stadskaos med allt vad det innebär.

Bästa botemedlet mot lyxproblem är att låta spöet svingas i en vintrig skärgård eller skriva om föregående års äventyr som än inte har publicerats här. Ja, så får det bli.

Ejken njuter i januarisolens klara lys.

John Kärki

karki

Låg vinterväxel

december 30, 2014 i Havsöring

Så kom den. Den riktiga kylan. -6, -10 och för att toppas med -13. Slätlandssjöarna ligger stenhårda och gnistrar under det nätta snötäcket. Öringlokalernas strandzon i skärgårn pryds av en tunn ishinna. I alla fall i det vackra och blänkande gryningsljuset. Under dagarna lättar allt upp och kanske hugger det i lunchtimmen bland isflaken.

Fiskekompisarna messar om att det är fiske på gång. Mitt inre och yttre svarar konsekvent att jag skippar och önskar dom ett fint fiske i kylan.

Nu för tiden väljer jag mina timmar. Nåväl, väljer och väljer. Skärgårns uddar och vikar har slukat mig genom alla års hårda fiske och det skulle vara en ren lögn att säga att det inte är mitt hem. Rent mentalt är min silversjäl alltid där ute bland vikar och skär.

För om åren körde jag jämt. I norra, mellersta och klassiskt mark i södra. Tog varenda chans att få blöta flugan i arkipelagen. Förfrusna fingrar och dagslånga bompass.

En gång trodde jag på riktigt att jag skulle dö. Satt nerkyld i en snöklunga och blåste på fingrarna som inte svararade på mina frågor en tidig morgon i februari. Hjärtat bultade segt och andningen började gå mer och mer långsamt. Min syn var suddig av ett snöblint synfält som attackerade mig likt en förvirrande Cosmonovafilm.

-13 och en frustande västanvind som manglade allt i sin väg var helt enkelt för mycket!

Inte högg det någon öring heller. Var det värt det? Ja, jag tror faktiskt det. Än var inte mina hundtimmar gjorda i skärgårn och all tid i ur och skur jag lade ned då och framöver har betalat sig tillbaka flera gånger om. När man är nybörjare inom detta fiske måste man lägga timmar. Trots att det verkar ”vimla” av öringar i nuet är det viktigt. Fortfarande lika viktigt som då, när till och med rävarna svor högt om hur dåligt fisket var.

På tal om sessionen i snöklungan. Jag överlevde. Åkte hem och sov ett dygn i sträck. . . Vaknade med vacklande steg och planerade nästa fisketur.

När kylan gör sitt intåg brukar jag se över min utrustning efter senhöstens intensiva fiske. Tvättar linor, rullar och spön. Smörjer lite här och där. Sorterar och inventerar allt. Hur mycket tafsmaterial är kvar? Flugboxens status? Små listor görs över framtida inköp. Krokar vässas. Låter musiken ta över rummet medan jag tyst och koncentrerat sköter inventeringen på bänken i klassisk ädelträ.

Idag flödade polsk hip hop ur högtalarna. Inte för att jag förstod ett ord. Men beaten var sköna i alla fall.

Sortering av rullar och andra prylar i kustarsenalen gör själen lugn inför framtida silverduster.

Ärrade rullar som varit med om hårda prövningar behöver en droppe här och där.

Ett par trotjänare vässas.

Självklart kommer jag knata av kustremsorna även under vintern. Men som sagt, jag väljer mina timmar nu för tiden.

Vill man inte fiska kust i vinter öppnar många strömmande vatten vid årskiftet längs ostkusten. Ofta rinner åarna genom mindre kuststäder. Fisket sker mestadels med tunga sjunkklumpar och attraktorflugor i starka färger.

Personligen använder jag gärna en flytklump med tung sjunktafs i änden. Allt för att kunna styra flugan bättre i strömmen. Fisket blir mer kreativt istället för just tungt och monotont.

Flytklump, sjunktafs och flugor med stingerkrok. Detaljerna avgör resultatet.

Tydlig profil, förförsikt och tungt på samma gång.

Huggen kommer ofta segt. I strömmande vatten hittar man mest ”besor” och färgade hanar med elaka käkkrokar som gett sin avkomma till naturen under höstens hårda lek. En och annan vinterblank individ som tar det lugnt och saltar av sig i åarnas nedre del brukar kunna visa upp sig. Dessa fiskar bjudar ofta på krut med rusningar och hopp – håll i er!

Bureälvens trotjänare med en vinterblank hona från en av ostkustens åar i vinterskrud.

11fotarn styr flugan fint skakiga dagar i vinteråarna!

Hugger det inte i åarna kan man alltid ta en fika på någon av kuststädernas caféer med fiskekompisarna.

John Kärki

karki

Iskyla, glassarsol och visuell vakfest

december 23, 2014 i Havsöring

Dovt ljus i juletider utan snö. Det dova ljuset lyser även i rummet där jag summerar mina pass från kusten. Inkommen från en isig sejour för ett par timmar sedan. Fötterna ilar fortfarande. Händer och fingrar jobbar sakta. Det är hårt där ute. Men i denna värld är jag så härdad att jag knappt funderar längre – Men när jag funderar, inser jag hur jäkla hårt vinterfiske på kusten faktiskt är.

Drar på mig en munktröja. Höjer den mörka luvan över huvudet och går in i min värld. Summerar ihop en dunkel höst. Många fångster. Många riktigt bra fångster. Toppfiskarna saknas. Men aldrig ska man vara nöjd. Då hade jag lagt av för länge sedan med det här.

Tänker på sälen som ständigt följt mig sedan november. Stundtals en av mina bättre vänner på kusten. För varje gång han kikade fram högg det. . . Ovanligt må jag säga. Men så var det, denna höst.

Sälnärvaro i innerskärgården.

Har som sagt lagt några vinterpass. Ena dagen med Eric W. Full fokus på grövre individer. Sådana pass brukar sällan sluta med hysterisk glädje. Denna mulna och blåsiga dag lämnar vi skärgårn med ett sprall i statistiken och några hugg. Skönt att vara ute och storöring växer liksom inte på träd. Dagen avslutades med ett go jul och en hård näve inför kommande pass!

Eric W

Nästa pass anslöt BarkabyLeif. ”Barkis” som tidigare hade varit nere på klassisk mark i södra skärgårn och visat vart skåpet skulle stå med triss i silver bjöd på bra kast och stabilt självförtroende när han klippte öringar i ett. Själv fick jag nöja mig med att syna en fet havsörn och tappa ett par öringar. . .

”Barkis” jagar öringar likt en ohyfsad säl på grundplatåerna.

Tredje passet spenderades med Ejken och Nicke från Team Santiago. Morgonen var kylig med en tunn ishinna spänd över vikens grundklack. När första ljuset bryter horisonten startar en vakfest av rang. Små som riktigt stora öringar bryter ytan visuellt. Våra kast viner fram med knapert resultat. Ser hur två öringar kryssar fram och pulsen höjs men flugan ratas nonchalant! Nicke har fisk inom kasthåll men även där ratas de hårvingade krokindividerna.

Is i viken. Frost i det gröna och vakfest i B3 skärgård.

Det är först strax innan lunch. På en mer utsatt sträcka vi hittar fisk. Ejken tar täten och klipper en vilding med grymma fenor och prickar. Kort därefter springer jag in i en fisk som känns bättre. Byter fluga och ger fisken en ny chans. Spöet tyngs och mothugget bränns. Konstaterar att det faktiskt var en bättre fisk och kör vidare frustrerat över bränd fisk.

Solen fortsätter glänsa över fjärden och vi konstaterar att det bara är en muurikka, gott käk och kokkaffe som saknas denna dag.

Ejken med en vilding!

Glassig sol i juletider på kustens krigare.

Fötterna ilar fortfarande. Händer och fingrar jobbar sakta. Det är hårt där ute. Men i denna värld är jag så härdad att jag knappt funderar längre – Men när jag funderar, inser jag hur jäkla hårt vinterfiske på kusten faktiskt är.

Denna vinter blir dock lugnare än tidigare. . . Dock kan ett och annat infall få mig att pröva på havets vintersilver då och då.

God jul!
John Kärki